Skratta pajazzo
Okej, nu måste vi prata om problemet med tjejer och humor.
Varför är tjejer, generellt sett, så jävla tråkiga? Jag menar, om du tänker efter, hur många killar med åtminstonde ett stänk av humor har du känt i hela ditt liv, och hur många tjejer? Inräknat alla klasskompisar och kollegor och random bekanta, inte bara dina bästa och närmsta personer, förstås. Såklart det finns roliga tjejer också, men de (vi!) är fan i underkant.
En typisk tjej är utseendefixerad, gnällig, obsessar över män och deras OBEGRIPLIGA beteende, är intresserad av smink, hår, mode, bebisar och välgörenhet. I alla fall om man ska tro varenda film, tv-serie och glossigt tjejmagasin där ute. Och varför skulle alla dessa instanser ljuga, dag ut och dag in, år ut och år in? Någon sanning måste det ju finnas i saken. Att jag inte känner igen varken mig eller någon av mina tjejkompisar över huvud taget i dessa förutsättningar är förvirrande, men fram för allt jävligt skönt. Det verkar inte alls roligt att vara en typisk tjej.
Tjejer groomas från barnsben och lär sig att det enda som är viktigt är hur de ser ut och att de är så intagande och behagande som möjligt. För att männen ska vilja ha dem. Tjejer leker med bebisdockor och plasthästar och låtsatskök och teserviser, samt klär ut sig i mammas kläder och stolpar runt hemma framför spegeln i tio nummer för stora klackskor, med påskkärringsliknande försök till smink, i tioårsåldern. Killar lekar med actionfigurer och bilar, leker krig och brottas, lär sig att ta plats och höras och visa vilka de är.
När jag var liten så lekte jag med Barbie, My Little Pony och Spirograph, men också med bilar, lego och Star wars-gubbar. Jag ritade, hoppade twist och lekte popstjärna med ett hopprep, men jag slogs också med min bror, var ute och cyklade så fort jag kunde, och hade snöbollskrig. Var det min variation i barndomen som gjorde att jag utvecklade en hel personlighet, as opposed to en halv som det verkar som att dessa stereotypa brudar får? Jag tror att det har bidragit till stor del. Utforskar man bara en given sida av världen så blir man sån som de andra människorna i den sfären är. Provar man små bitar av andra världar lär man sig att hitta sin egen nisch och sin egen röst. Det låter rimligt.
Och kan vi då vara överrens om att en person med ensidig personlighet inte har mycket att komma med gällande humor?
Jag läste en typisk tjejtidning nyligen, och i den hade de en artikel om humor och roliga tjejer. De roliga tjejerna var Mia och Klara, Carina Berg och Nour El-Refai, bland andra. Låt oss analysera detta: Mia och Klara har nåt slags "stereotypa kvinnor drivna till ytterligheter"-grej, Carina Berg blev känd då hon ledde ett kvinnomagasin (med humor), och Nour har medverkat i en humorshow om könsroller. Jag säger inte att det är fel att belysa kvinnoaspekter och att blanda feminism med humor, men varför, VARFÖR är det ALLTID det ENDA som kvinnliga komiker pratar om? Män kan skämta om precis vad som helst, kvinnor skämtar om barn, mens, hästar, shopping och sina korkade män. Hur kul är det? Inte jävla alls, enligt mina humornormer.
För att strö salt i mina ögon ytterligare, så fortsätter artikeln med att ge en festlig tipslista på hur man blir roligare, där det utlovas att om man följer dessa råd så upplevs man som självständig och charmigt kaxig (jag kräks mentalt). Kvinnorna som läser denna artikel uppmanas till att driva med sin dejt, försöka umgås med roliga människor - så att deras humor rubs off on you, testa att säga oväntade och knäppa saker för att se om folk tycker det är roligt, skicka ett knasigt sms [sic!] varje dag till valfri vän, och att inte vara rädda för att gapskratta. Ärligt? Jag baxnar, SKÄMTAR de (pun intended)?
Att man blir rolig av att umgås med roliga människor hoppas jag att de flesta inser att det inte stämmer, har du inget att tillföra själv så är du den tråkiga i ett roligt sällskap, punkt. Att driva med folk är ett sällan tillrådigt trick, särskilt om det är en dejt, a.k.a. en person du faktiskt nätt och jämt vet vad han heter, och att säga KNÄPPA SAKER för att SE OM DET ÄR ROLIGT - det är ju så bajsnödigt att jag inte ens kan kommentera det om jag inte samtidigt får mosa mina knytnävar i ansiktet på valfri läppglansskadad tråktjej! Knasiga sms, vad fan betyder det? Menar de att man ska skicka skämt som "Hörde du den om Kålle å Ada?" eller random osammanhängande meningar som "Fis mig i munnen, tjofaderittan!", eller vad? Och sist, men inte minst, min favorit: att inte vara rädd för gapskrattet. Ursäkta? Skrattar inte tjejer högt? Är det verkligen så jävla illa?
I så fall vill jag fälla en tår för kvinnligheten. Vi har en lång, lång väg kvar att vandra.
Varför är tjejer, generellt sett, så jävla tråkiga? Jag menar, om du tänker efter, hur många killar med åtminstonde ett stänk av humor har du känt i hela ditt liv, och hur många tjejer? Inräknat alla klasskompisar och kollegor och random bekanta, inte bara dina bästa och närmsta personer, förstås. Såklart det finns roliga tjejer också, men de (vi!) är fan i underkant.
En typisk tjej är utseendefixerad, gnällig, obsessar över män och deras OBEGRIPLIGA beteende, är intresserad av smink, hår, mode, bebisar och välgörenhet. I alla fall om man ska tro varenda film, tv-serie och glossigt tjejmagasin där ute. Och varför skulle alla dessa instanser ljuga, dag ut och dag in, år ut och år in? Någon sanning måste det ju finnas i saken. Att jag inte känner igen varken mig eller någon av mina tjejkompisar över huvud taget i dessa förutsättningar är förvirrande, men fram för allt jävligt skönt. Det verkar inte alls roligt att vara en typisk tjej.Tjejer groomas från barnsben och lär sig att det enda som är viktigt är hur de ser ut och att de är så intagande och behagande som möjligt. För att männen ska vilja ha dem. Tjejer leker med bebisdockor och plasthästar och låtsatskök och teserviser, samt klär ut sig i mammas kläder och stolpar runt hemma framför spegeln i tio nummer för stora klackskor, med påskkärringsliknande försök till smink, i tioårsåldern. Killar lekar med actionfigurer och bilar, leker krig och brottas, lär sig att ta plats och höras och visa vilka de är.
När jag var liten så lekte jag med Barbie, My Little Pony och Spirograph, men också med bilar, lego och Star wars-gubbar. Jag ritade, hoppade twist och lekte popstjärna med ett hopprep, men jag slogs också med min bror, var ute och cyklade så fort jag kunde, och hade snöbollskrig. Var det min variation i barndomen som gjorde att jag utvecklade en hel personlighet, as opposed to en halv som det verkar som att dessa stereotypa brudar får? Jag tror att det har bidragit till stor del. Utforskar man bara en given sida av världen så blir man sån som de andra människorna i den sfären är. Provar man små bitar av andra världar lär man sig att hitta sin egen nisch och sin egen röst. Det låter rimligt.Och kan vi då vara överrens om att en person med ensidig personlighet inte har mycket att komma med gällande humor?
Jag läste en typisk tjejtidning nyligen, och i den hade de en artikel om humor och roliga tjejer. De roliga tjejerna var Mia och Klara, Carina Berg och Nour El-Refai, bland andra. Låt oss analysera detta: Mia och Klara har nåt slags "stereotypa kvinnor drivna till ytterligheter"-grej, Carina Berg blev känd då hon ledde ett kvinnomagasin (med humor), och Nour har medverkat i en humorshow om könsroller. Jag säger inte att det är fel att belysa kvinnoaspekter och att blanda feminism med humor, men varför, VARFÖR är det ALLTID det ENDA som kvinnliga komiker pratar om? Män kan skämta om precis vad som helst, kvinnor skämtar om barn, mens, hästar, shopping och sina korkade män. Hur kul är det? Inte jävla alls, enligt mina humornormer.För att strö salt i mina ögon ytterligare, så fortsätter artikeln med att ge en festlig tipslista på hur man blir roligare, där det utlovas att om man följer dessa råd så upplevs man som självständig och charmigt kaxig (jag kräks mentalt). Kvinnorna som läser denna artikel uppmanas till att driva med sin dejt, försöka umgås med roliga människor - så att deras humor rubs off on you, testa att säga oväntade och knäppa saker för att se om folk tycker det är roligt, skicka ett knasigt sms [sic!] varje dag till valfri vän, och att inte vara rädda för att gapskratta. Ärligt? Jag baxnar, SKÄMTAR de (pun intended)?
Att man blir rolig av att umgås med roliga människor hoppas jag att de flesta inser att det inte stämmer, har du inget att tillföra själv så är du den tråkiga i ett roligt sällskap, punkt. Att driva med folk är ett sällan tillrådigt trick, särskilt om det är en dejt, a.k.a. en person du faktiskt nätt och jämt vet vad han heter, och att säga KNÄPPA SAKER för att SE OM DET ÄR ROLIGT - det är ju så bajsnödigt att jag inte ens kan kommentera det om jag inte samtidigt får mosa mina knytnävar i ansiktet på valfri läppglansskadad tråktjej! Knasiga sms, vad fan betyder det? Menar de att man ska skicka skämt som "Hörde du den om Kålle å Ada?" eller random osammanhängande meningar som "Fis mig i munnen, tjofaderittan!", eller vad? Och sist, men inte minst, min favorit: att inte vara rädd för gapskrattet. Ursäkta? Skrattar inte tjejer högt? Är det verkligen så jävla illa?I så fall vill jag fälla en tår för kvinnligheten. Vi har en lång, lång väg kvar att vandra.
Etiketter: Genus, Humor, Personligt, Samtiden
// Anna Nio kl 27.4.09
6 Åsikter
Vänta bara tills du får återvända till barnböckernas förtrollade värld där Snövit alltid trutar som en uppblåsbar Barbara och killar jämt slåss med knivar och leker död (iaf i Pija Lindenbaums värld).
Monika: Bläää, huuu, jag får skriva egna barnböcker när det kommer till kritan, helt enkelt! Annars får det bli Pippi Långstrump för hela slanten! Har du för övrigt läst (för knoddarna) en bok som heter "Så gör Prinsessor"? :D Den låter ovanligt lovande, tycker jag. :D
fyfan vilket bra inlägg anna! jag har funderat exakt över dom här sakerna också, & jag kan väl bara skatta mig lycklig att jag på dagis bara hängde med killar, & sedan i skolan hamnade i en klass där killar var i minoritet så att man kunde utvecklas åt det håll man ville.
jag tror att många tjejer, när de som små i desperation över att passa in verkligen utvecklar sig att bli nästan stereotyper av "kvinnor", också i samma process aldrig egentligen utvecklar någon egen humor. för de förväntas inte vara roliga, kanske möts av ogillande när de försöker, och därför helt enkelt inte utvecklar den sidan. vilket män istället gör, för vemfan gillar inte en snubbe som får en att garva? roliga killar är tom till viss del sexigt -hur många tjejer skriver inte om sin drömkille: "snäll, lång och han ska kunna få mig att SKRATTA". ergo - ett manligt ideal.
roliga tjejer är oftast någon som kompenserar för att de inte är vackra och attraktiva. iallafall verkar folk tänka så - inte en enda av kvinnorna i Mia & Klara är attraktiva, Babben som är vår största kvinnliga komiker, är överviktig & okvinnlig.
sen är ju problemet att könsrollerna, när de är dragna tll sin spets, ALIENERAR tjejer och killar från varandra. killar upplever att de inte kan bli kompis med tjejer, tjejer upplever att killar inte förstår dem. man blir främlingar för varandra å det enda som binder ihop könen är nån slags attraktion & en föreställning om "kärleken" som magiskt knyter samman två människor till ett. vår överromantiska syn på kärleken ("att finna den rätte", eller "kärlek vid första ögonkastet") tror jag på många sätt är ett uttryck för den längtan könen har efter att inte längre vara främlingar för varandra. ett uttryck för att könsrollerna egentligen gör oss illa till mods - att vi vill kunna umgås utan konstigheter.
MED ANDRA ORD: könsroller är så hämmande för individen att den gör oss till stereotyper av figurer vi tror att vi måste vara. män/kvinnor hämmar sin humor, eller utvecklar den. vi appelerar till våra gulliga sida, eller går på gym för att bli muskliga.
men heja humorn! heja sådana som du å jag, som älskar att skratta, rapa eller larva oss, att entertaina. men på samma gång ha rosa rosett i håret eller högklackat den dagen det känns aktuellt. det är sann individualitet. inget annat. :)
Drejja: Tack, snäckan!
Nej, det är precis det jag brukar säga också, tjejer behöver inte vara roliga eller utveckla en personlighet eller intressen - så länge de är snygga så räcker det, de får uppmärksamhet, vänner, pojkvänner och ett socialt liv ändå. Och precis som du säger så är därför tjejer som Babben, som ju verkligen inte är någon direkt skönhet, så illa tvungna att komma på nåt annat för att bli accepterade. Har du tänkt på hur sjukt ofta tjocka människor är roliga, eller jätteduktiga på något visst område (väldigt ofta datorer), t.ex.?
Ja, fyfan, det är ju också sant, jag har ofta ondgjort mig över hur meningslöst det verkar att ha en relation om man är en stereotyp tjej, som är tillsammans med en stereotyp kille - vad FAN har de gemensamt? Hur fan pratar man med varandra där?
Ja, det är ju knappast en slump att jag och mina tjejkompisar är ljusår från allt detta, utan att vara manhaftiga truckerflator för det! :D Jag kan inte komma på en enda sak att prata med "vanliga" brudar om, det samma gäller för "vanliga" killar. Endimensionella personligheter måste vara det värsta som finns!
Det som behövs nu är en fortsatt dosering av att det är okej med killar som gillar rosa, använder täckstift och hårspray ibland, erkänner att de tycker om "Titanic" och som drömmer om att jobba på dagis, typ - utan att de är primadonnabögar eller transor. För "kvinnliga" egenskaper är fortfarande negativa och anses svaga, och det kommer ta tid innan det är mer balanserat mot de "manliga". Men vi får jobba på! :D
Men angaende din och Andreas diskussion ovan sa ar det ju ofta sa att SNYGGA killar, dvs de som passar in i samhallsnormen av hur man ska se ut om man ar lyckad, inte heller utvecklar humor pa samma satt som fula killar, eller ens medelmattiga. Passar man in pa definitionen snygg, vare sig man ar kille eller tjej, BEHOVER man inte vara rolig, det bara ar sa. Man far sa mycket gratis anda. Det ar ju ganska sorgligt egentligen.
Och Per Gustafssons (heter han val?) prinsess-bocker ar skitbra! Dar kan vi snacka om sonderslagna stereotyper.
Sanna: Det kan nog stämma, men även snygga killar har trots allt oftare någon form av intresse eller hobby, även om de verkar ha detta bara för att imponera på andra. Sen tror jag att killar ofta inte tänker på sig själva som snygga på samma sätt som tjejer gör, de tycker bara att de ser helt okej ut.
Men det finns ju förstås de killar som vet att de är snygga, och de är oftast tokslemmiga raggare som har utvecklat sin personlighet till att scora så mycket fitta som möjligt. Vilket ju är exakt samma sak som generiska, snygga tjejer lär sig (fast inte med så fula ord) - att man ska vara attraktiv och sexig, och helt enkelt åtråvärd för det motsatta könet.
Så snygga personer har en personlighet som endast existerar för det andra könet, med skillnaden att snygga tjejer vill ge upp sina liv för en kille (MR RIGHT såklart!), medan snygga killar vill ha så många tjejer som möjligt. Killar som inte vet om att de är snygga, eller som kanske inte ens är särskilt snygga - men i alla fall inte frånstötande - utvecklar istället en egen personlighet så att de kan umgås med sina polare och ägna sig åt sina intressen. Men utan "avvikande" influenser blir de då stereotypa killar i sitt VAL av intressen och i sin smak, etc.
Men absolut, standardsnygg = tråkig, kan vi säga är en universell sanning oavsett kön! Och det är MYCKET sorgligt, absolut.
Ja, de verkar som sagt hur bra som helst, skönt att de finns. :D
Skicka en kommentar
<< Home