Hjärta

"How could you ever be happy with a man who insist on treating you as though you were a perfectly normal human being?"

Det skulle jag inte kunna. Tur att jag slipper.

Jag har mitt finaste, finaste hjärta som får mig att skratta med små pärlor i min hals, som håller mig ömt men ändå hårt och tar hand om mig så bra att jag blir blank i ögonen av blotta tanken. Jag vet ingen annan som nånsin vaknat av att någon intill har suckat bekymrat men ack så tyst, bara av en undermedveten känsla att den sucken inte var bra. Ingen annan. Min perfekta klantkorv, mitt allt.

Det fantastiska citatet är från (undertexten till) "Paris, je t'aime", som jag inte sett, men snubblade över en kärleksförlaring till den på en underbar blogg. Och jag känner att jag just nu är vansinnigt tacksam för det fina jag har, istället för ledsen över det jag inte har. Det är en jävligt bra känsla, den vill jag känna oftare. Jag vet att vårsolen har en stor del i detta, så jag måste flytta till ett land med vårsol och höstsol precis jämt. Utom på natten.

En dag ska jag göra det också, ta mitt pick och pack och pysa, säga tack för fisken och sen var det bra. Gud så skönt. One of these days, I tell ya.