Life, imitating art, imitating life

Kommer ni ihåg i "Truman Show" när karaktärerna kring Truman började snattra om hur fantastiskt deras nya kaffe var, fastän de egentligen skulle vara riktiga människor? Då, 1998, var det så satiriskt och roligt, så pratar ju inte folk på riktigt, liksom. Riktiga människor sitter knappast och ältar produktnamn över frukostmackorna medan de ler tillgjort, inte ens riktiga människor i dokusåpor gör så. Men nu är det verklighet, i alla fall i dokusåporna.

Se bara på "Biggest Loser", där deltagarna bara HELT APROPÅ kommer på att de inte förstår nåt gällande maten, och tränarna bara sådär HELT APROPÅ råkar ha en massa tuggummi av ett visst märke, eller särskilda plastpåsar att lägga rester i eller whathaveyou, som de sådär lagom avspänt berättar ingående om, och säger hela produktens namn extra tydligt, extra många gånger, medan kameramännen zoomar för glatta livet. Oj, vilken slump att de hade det där tuggummit till hands! Och vad bra att de kommer ihåg vad produkten heter, sådär jätteordentligt! Frågan är när nästa steg kommer, när får någon huge ass endorsement money för att alltid prata om till exempel Pepsi, i sitt vardagsliv? Det känns inte som ett alltför omöjligt scenario, och det faktumet är så jävla obehagligt. Vad är det för värld vi lever i egentligen? När gränserna mellan personliga åsikter och betald propaganda suddas ut är det väldigt svårt att veta vad som är på riktigt och vad man helst skulle spola förbi.

På MTV finns ett program som heter "My Life as Liz" som beskrivs som semi-dokusåpa. Eller "scripted reality", enligt Wikipedia. Alltså, wut? En del är riktigt och en del inte? Which is which, hur ska man veta det? Det är tydligen människor som spelar sig själva men i fejksituationer, more or less. Men hur jävla bonkers är inte det? Produktionsbolagen sitter väl och vältrar sig i stålar nu när de inte behöver skapa karaktärer och anställa skådespelare mer, inte ha avancerad teknik eller kostsamma effekter; bara riktiga människor i sina naturliga habitats, fast med roligare liv än de normalt skulle haft. Tweaka verkligheten lite bara, tills den går att sälja. Oh, I know this, jag lekte sånt här när jag var barn, men jag blev inte filmad och regisserad, och visad för halva världen. Och återigen, I WAS A KID, vuxna människor ska fan inte hålla på på samma sätt!

Jag vet inte hur det är med er, men personligen tycker jag det är extremt obehagligt att inte veta om det jag ser är konstruerat eller sant. Jag menar, om jag ser någon bli skjuten i huvudet vill jag gärna veta om det bara är en film eller om det är en nyhetssänding, ifyaknowwhatimean? Verklighet och dikt är inte samma sak, långt ifrån. Är de här oheliga allianserna mellan fiktivt och faktiskt den framtid vi går till mötes i televisionens värld? I så fall tänker jag fan stänga av skiten, åtminstone tills de skärper sig och separerar verkligheten från fantasin igen. I want the shiny people over here, and the happy people over there, ok?!

Fakeup

Okej, jag måste ta upp en sak som stört mig länge och väl, men når sin totala kulmen just nu, på grund av total overload på samtliga kanaler: mascarareklamer. They drive me nuts. Eftersom jag omöjligt och ovilligt kan minnas varenda en, så tänker jag istället dissekera tre av dem, mer eller mindre aktuella, som sticker ut med sin dumhet, samt orera surt om ämnet i allmänhet.

#1
Produkt: En mascara som ska ge fylligare och längre fransar (NYHET! FLASH!).
Twist: Den har en ände, och borste, med vitt guck, och en med svart.
Breakdown: Poängen är alltså att man ska måla vitt först, som en grundfärg, och sen fläska på med svart ovanpå, och vips så ser fransarna fylligare ut. Amen va smaaart! Dubbla lager, helt otroligt smart! Man kanske skulle kunna göra exakt samma sak med en helt vanlig, ospeciell mascara, som bara innehåller en färg och en borste, om man använder den färgen och borsten två gånger. Kanske? Fast nä, det här är så jävla smart, och NYTT, allt nytt måste ju funka! Ulk.

#2
Produkt: En mascara som ska bygga på de egna fransarna, så de blir längre och fylligare (det låter bekant?).
Twist: Den bygger genom nån tokig kemisk process PÅ dina fransar, som en fransförlängning!
Breakdown: Okej, väntalitehärnu, fransförlängning: FINNS det? Det låter helt sjukt onödigt och jobbigt. Hur länge kan en sån pryl hålla? Men åter till mascaran; Den bygger på dina fransar. Med vad, exakt? Om innehållet i den här hylsan är så pass segt att det ger en hållbar struktur som sitter fast i, och kan misstas för, äkta fransar, så undrar jag hur skönt det är att tvätta bort. Och hur dum man måste vara för att tro på att nån sån här dynga faktiskt fungerar. Hur troligt är det t.ex. att man skulle få längre hår på grund av en hårfärg?

(Vid en snabb googling verkar det som att ettan och tvåan är i princip samma mascara dessutom. Dubbelt korkat i ett, alltså!)

#3
Produkt: En mascara. Jag antar att den ska ge längre fransar. Fylligare också.
Twist: Den har motor.
Breakdown: MOTOR. Jag dör.

Och som att inte dessa muppexempel är nog, så utlovas ständigt hårresande (höhö) resultat i reklamerna: upp till 70% längre fransar, 300% mer volym, lösfranseffekt, med mera med mera. Så, om jag fick 70% längre fransar, med reservation för att jag inte är matematiker, borde jag ha uppskattningsvis 170 millimeter långa strån. De skulle krocka med ansiktet, jag skulle se ut som en utomjording! 300% mer volym kan jag inte för mitt liv räkna ut, men jag kan lova att jag skulle se ut som en orakad polsk armhåla kring ögonen om det låg nån sanning i det påståendet.

Mest störande av allt tycker jag ändå är det uppenbara faktum att lösögonfransar används i reklamerna, och är det inte fysiska fransar så är det datorfejkade sådana. Eller bägge, varför inte? The more, the merrier. I synnerhet Maybelline verkar ha gått helt bananas i sina försäljningsstrategier, med så mycket fransar att jag började skratta de första tio gångerna jag såg det (i två olika reklamer, mind you. Lash Stiletto och Falsies, tror jag de heter), sen blev jag arg.

Maybe she's born with it. Maybe it's Photoshop.

Varför kan de inte visa upp produkten ungefär sanningsenligt i alla fall? Jag förstår att om de visar upp spektakulära "resultat" så kommer fler vilja köpa produkten, för att uppnå samma "resultat". Men eftersom ingen mascara nånsin har, eller kommer att generera de överdrivna effekter reklamen påvisar, så känns det bara som en tidsfråga innan åtminstone en del av alla mascaraköpare of the world surnar på att ständigt bli blåsta. Och att över huvud taget påstå att någon mascara klarar av att ge ögonfransar som når till brynet (varför i helvete man nu skulle vilja ha det) känns vansinnigt missledande. På samma vis som media gör sig själva, och oss icke-mediala en otjänst genom att retuschera bortom besinningens gräns, så funkar något så förhållandevis oskyldigt som mascarareklamer på samma sätt.

Fullt realistisk kvinnobild från Raffe L.

Om allt man ser i reklamen är totalt onaturliga fransar, så blir det idealet att uppnå. Även fast det inte går utan tillhyggen. Samma sak med retusherade kroppar och ansikten, som alla vill ha men som inte ens finns. När röster höjs för att klaga på det skeva idealet som visas, köper media sina ryggar fria genom att hävda att det är vad folk vill ha. O RLY? I double dare någon tidning, modeskapare, fotograf eller reklamare att visa upp människor som de faktiskt ser ut. Och hålla fast vid det konceptet i påföljande ur och skur. Folk kommer köpa det med, sensationslystet till en början, men om andra i samma ställning följer exemplet så kan vi i sinom tid återgå till att ha riktiga bilder på riktiga människor - och riktiga ögonfransar - som ideal, utan att det ligger något chockvärde i det hela ens. Utan att majoriteten vägrar köpa utan kräver att bli lurade och matade med fejk från topp till tå. För ärligt talat, vilken konsument skulle efterfråga lite mer onaturlighet i annonser och modebilder?

Inte jag. Och inte du heller.

Adblock

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jag förstår mig inte på reklamerna av idag.

Trend #1
Reklammakarna verkar fokusera på att konsumenten är en total idiot, och det är vi som jobbar på det här företaget med - och inte skäms de för att visa upp det heller, tjo faderittan. Ta exempelvis alla dessa tramsiga karaktärer som vartenda företag ska hitta på idag, för att man ska få en figur att associera till deras business och produkt. Dödstrista Ica-personalen (dem kunde de lagt ned för fem år sen), det tråkiga grannskapet i Tre-reklamerna, de tjocka, töntiga tanterna i Com Hem-filmerna, datoranimerade äckel-Robert i Boxer-reklamen, dysfunktionella Telia-familjen, trollhelvetena på Eniro, de osmakliga råttorna i If's reklamer etc. Mitt problem är, förutom att tilliten till företagets kompetens är allvarligt komprometterad av deras oseriösa imageuppvisningar, så tycker jag heller inte om någon av de här karaktärerna, vilket i sin tur gör att jag tycker (ännu mer) illa om företagen. Har reklammakarna ens tänkt på det? Att de kan utlösa en motsatt reaktion? Det undrar jag ofta, när man sett ännu en reklamfilm för tusende gången och helst av allt bara vill skrika rakt ut och kasta tv:n genom fönstret. Det finns garanterat fler reklamer - och därigenom företag - som jag hatar, baserat på deras kampanjer, än som jag tycker bra om. Snacka om kontraproduktivt.

Trend #2
Den här vågen av reklamfilmer verkar innehålla nån slags underlig humor, eller antihumor, rent av. Jag erkänner villigt att jag inte ser det roliga i nio fall av tio, helt enkelt för att det är så dumt och långsökt att det inte ÄR roligt, därav antihumor-etiketten. Men ofta är det också en så långsökt eller totalt missande punchline som man undrar om de är allvarliga med, eller om de bara skojar.

Ta Assas reklam som går nu, med tips inför semestern. En reklam säger att ett tips för att hålla koll på sina tonåringar i sommar är att skaffa fönsterlås. Eh, för att de annars trillar ut, eller hur tänkte de? Vanligtvis har man fönsterlås för att förhindra energiska knoddar att pilla upp fönstret och dråsa mot ond, bråd död på marken nedanför. Tonåringar har oftast lite bättre fönsteretikett. Tänker de att de ska ha FF-fest och vara fulla och trilla ut? Eller att de ska smyga ut och ligga med hela byn mitt i natten? Jag fattar inte.
En annan av deras reklamer tipsar att om man ska åka bort så kan man be grannen parkera sin Ferrari framför huset, så ser det ut som nån är hemma. Fast, om det står en Ferrari framför huset så tänker väl tjyvarna att det är rika jävlar som bor där, alltså är det värt att brejka in?

Som sagt, jag förstår inte vad de menar, är de allvarliga, och i så fall, extremt dumma, eller skojar de? I så fall är det väldigt subtilt och inte tillräckligt roligt, men jag kan verkligen inte avgöra vad de vill ha sagt.

Trend #3
Det ploppar upp sjukt sexistiska reklamer då och då också, exempelvis den nya för Bic rakhyvlar; Filmen visar en tecknad kvinna som inte lyckas bygga ihop en möbel men rycker på axlarna, och som inte kan parkera vettigt men skrattar bort det. MEN hon kan ju raka benen, och hon säger "Who said girls are no good with their hands?". Ja, för det är en sån skill att hyvla sina spiror, åh vad duktigt! WTF? Jag kan tänka mig att det satt ett gäng stekare på annonsbyrån, bakfulla som svin, och så kläckte Lenny ur sig att det ju är så jävla sköj att brudar är helt odugliga, men raka bena utan å skära opp dem, det klarar de minsann, HÖAHÖAHÖA!, och så slog alla de andra flottfrillorna i och så klubbades det igenom. Fräscht koncept, verkligen. Jag misstänker att inte en enda man i det rummet har tjejkompisar, särskilt bra kontakt med sin mamma, eller är god vän med något av sina ex. För någonstans borde det annars ha funnits någon tjej som sa till någon av dem exakt hur urbota stenålder deras idé var.

Plus att jag måste ifrågasätta påståendet att tjejer inte är duktiga med händerna, är det nån som nånsin sagt så? Tjejer kan inte göra karlgöra, det har jag hört massa gånger, att vi inte kan snickra eller använda teknik och sån jävla dynga, men att vi inte kan skapa eller tillverka saker var nåt nytt. Jag trodde vi kunde sticka, dreja krukor och byta blöjor i alla fall, men tydligen inte. Känns ju kul att bli utmålad som ännu ohändigare än man ansetts tidigare.

Hemma hos min familj har mamma stått för inkopplandet av all elektronik, eftersom pappa inte förstår sig på sånt därnt modernt alls, däremot kan han snickra. Mamma planerade ombyggnaden av köket i sommarstugan, medan pappa fixar gräsklipparen och borrar. Jag är inget datasnille men jag kan skruva ihop en elkontakt och kan bygga Ikea-möbler som en gud, och min käresta kan allt om bilar och är stark som en oxe. De flesta i min omgivning har alltid haft någon eller några av dessa "manliga" egenskaper, oavsett kön, vilket är varför jag inte nånsin kunnat relatera till nidbilden av att kvinnor inte kan vara händiga eller tekniska - jag tror helt enkelt inte på den, eftersom den enligt min erfarenhet inte är sann.

Så en reklam som utmålar kvinnor som odugliga hemmafixare och bilförare, år 2009, den luktar jävligt illa i min snok.

Make me up, before you go-go

Dagens sminkreklam och deras extrema löften har fått mig att fundera på om de konsumenter som tror på dem som är helt skogstokiga, eller om de faktiskt trivs med att intala sig själva att de kommer bli upp till 300% snyggare av allt klet de smackar på. Vilket egentligen borde göra dem ännu mer skogstokiga, när man tänker efter.

Jag känner mig vid sunda vätskor och fnyser med en nackknyckning åt 70% längre fransar och vårdande mineraler-löftena, men ändå fortsätter den sortens försäkringar om förbättringar att skölja över mig, och alla andra kvinnor där ute. Om merparten reagerade som jag hade reklamerna förmodligen sett annorlunda ut. Vilket de inte gör (Än! Men KO har tagit i med hårdhandskarna, hipp hurra!). Alltså är det jag och min skepticism mot alla gröna skogar som är i minoritet, men hur är det möjligt? Det är ju så smärtsamt uppenbart att man inte får finare hår bara av att använda ett visst schampo, herregud, begriper inte folk det?

När jag tar en titt på mina medsystrar i världen så använder de alla gladeligen dessa floder av skönhetsprodukter och pratar gärna om hur bra ditten och datten är, sak samma om det varje månad kommer nya produkter som lovar samma saker - eller ännu mer - de byter så gärna till dessa nya dekokter, och alla utför de underverk. Det är för mig fullständigt obegripligt. Man ser ju exempelvis smärtsamt tydligt i mascarareklamerna att det är lösögonfransar och/eller datorgjorda fuskditos, man vet att i antirynk-filmerna har de tagit någon som ser ovanligt bra ut för sin ålder, kanske som fått lite plastikkirurgi utförd, samt återigen lite utjämnade redigering, och voliá - en fantastisk produkt! Jag begriper givetvis att en ögonskugga inte ger mig större ögon eller att mina läppar blir magiskt fylligare av nåt jävla läppstift, och det här fattar väl vem som helst också? Eller? Det verkar faktiskt som att merparten av kvinnligheten antingen tror på dessa löjliga påståenden, eller så ljuger de så effektivt för sig själva att de VÄLJER att tro på dumheterna.

Kan man verkligen göra en sån sak, undrar jag då? Och fram för allt: varför? Det är ju ärligt talat helt barockt att föra sig själv bakom ljuset, i varje fall i en sån banal fråga som vilket smink man faktiskt vill ha och behöver. Att välja att väja för sanningen kring en smärtsam upplevelse är hjärnans sätt att bibehålla förstånd och sans, det är en överlevnadsmekanism. Men att tuta i sig själv att en kräm för 500 pix gör en massa orealistiskt positiva saker med ens utseende, det är enbart efterblivet, sorry girls. Jag får anta att det är en krock med idealbilden av sig själv och den faktiska verkligheten (alltid lika obehaglig när den dyker upp asså) som skapar den här skeva balansen, den som lockar damer att lätta på börsen och ge allt de äger och har för krämer och färger.

Jag brukar alltid säga att jag är så himla dålig på smink, för att jag inte kan särskilt mycket om det eller är särskilt bra på att applicera det. Men jag börjar tro att det är the other way around här; Det är jag som är bra på smink, FÖR ATT jag inte vet så mycket om det; Jag behöver alltså inte bli påprackad en massa extraeffekter som knappast går att bevisa eller mäta, helt enkelt för att jag inte ser på smink som nåt slags transformationsverktyg, utan använder det på logiska vis för att förstärka mina egna drag.

Och what's to know egentligen? Jag vet att underlagskräm ger en jämnare hudton, det syns när jag lägger på den, för den hud som är rödare ser mindre röd ut. Typiskt bra sminksak alltså, den ska jag använda. Näste man till rakning är ögonskugga. Ögonskugga ger färg eller lite skugga åt ögonlocken eller strax ovanför, det syns också, köp den. Mascara kletar man på fransarna så de blir mörkare, skitbra, ös på. Ögonbrynspenna gör det naturen inte gjorde för mig: ger synliga ögonbryn, gotto have. Läppstift, om det är en riktig färg, syns och gör läpparna färgglada, det är ju lattjo att ha nån gång. Sen finns täckstift, som gör att finnarna syns mindre, kan vara bra att ha, och rouge, som gör kinderna lite rosa, också helt okej att äga och även eyeliner, som är fint om man vill se ut som att man är hämtad från 60-talet. Sen var det bra för min del, och jag tycker ändå det här är mer än tillräckligt kunnande för ett sunt make up-användande.

Faktum är också att minst hälften av mitt smink är sånt jag fått med på köpet med tramsiga tidningar. Det funkar hur bra som helst, gör det det ska, och ingen har nånsin sagt att jag ser ut som en clown eller så. Ändå kan man köpa likadana produkter för hundratals kronor stycket. Det ger ju förlängande franseffekt, folk kommer trilla av stolen åt dina fantastiska fransar! Ooh, aah! Och ju dyrare desto bättre, jojomen. Fast det tror jag inte på. Den marginella kvalitetsskillnad en gratis ögonskugga har mot en lyxig och dyr dito ligger knappast i den synliga effekten, utan snarare i varumärket, utförandet och prestigen. Saker jag alltid vägrat, och kommer fortsätta vägra, att betala för.
My momma didn't raise no fool.

Före och efter

Jag kom just att tänka på en sak gällande såna här infomercials, ni vet, de evighetslånga reklamerna för någon lame ass product som sägs göra det ena underverket efter det andra, för endast en bråkdel av det rekommenderade priset, och vänta lite, ni får ÄNNU mera om ni ringer nu! Ni vet, såna.

När dessa infomercials handlar om träningsredskap, vilket de ju väldigt ofta gör, så har de alltid med människor som uttalar sig om hur bra produkten är, och så får man ofta se före- och efter-bilder. Men vi som besitter kritiskt tänkande och är fullt medvetna om att det inte finns några genvägar till en vältränad kropp vet ju alla att 90% av TV-shopliknande produkter antingen inte funkar som det är sagt alls, eller i varje fall inte gör en bråkdel av vad de utlovar.


Så, min tanke är denna: Vad är det dessa före- och efter-människor har tränat, egentligen? För bevisligen är de ju större och dallrigare på före-bilden, och ofta får man se dem live, när de rör på sig, vilket skulle göra photoshop-fusk ganska svårt - särskilt med den budget jag gissar att den här sortens filmsnuttar har. Skulle de inte göra mänskligheten större tjänster genom att berätta vad de har gjort för att tona sina kroppar eller gå ned i vikt, istället för att mot betalning stå och blåljuga?

Värt att notera är också att de verkligt snygga människorna med de verkligt vältränade kropparna, de som står och tränar med krampaktiga stomaltolsmajl i bakgrunden under hela den 20-30 minuter långa filmen, de säger aldrig nånting. Är det någon av de suckers som faktiskt handlar den här typen av produkter som tror att även de reklampersonerna fått sina kick ass-kroppar genom det plastiga och löjliga träningsredskap de poserar på?

Jag antar det. Och det är ju allmänt känt att money makes the world go round, så förmodligen får vi dras med lögner och oärliga "vanliga konsumenter" blandade med tysta, men lika oärliga, proffs i TV-rutan ett bra tag till.

Interlude

Vad är det med reklamerna numera? Är det nån som gör bra reklam ens? Det känns som att jag skriker högt i plågor närhelst reklampauserna kickar igång. Okej att man alltid hatar reklampauser förvisso, men nu är det ju sinnessjukt vidriga filmer.

Nummerupplysningen är bara ett av många skräckexempel, hur frånstötande gräsliga är inte de äckliga små animerade trollen, med sina gälla skrikiga röster? Vad är tanken där? Ska folk tänka "Ååååh, vad söta och små de är, det associerar jag givetvis till mitt behov av att få veta vem som har ett visst telefonnummer!"? Eh?
And while we're on the subject: den här hitta.se-reklamen med turkgubbarna som pratar helt efterblivet om att hitta punkt se Nemo och allt det? Varför är det plötsligt kul med idioter, och varför är ALL humor av den här lågvattennivån? Kungen av idiotkomedier, Will Ferrell, borde ju göra en presidentkampanj så poppis som han är numera. Prutt och fis är så bara sååå skoj, jättesnabbt tempo, tecknade djur och galna röster, det är också skitskoj, och könsrelaterade skojfriskheter och spark i pungar och sånt är bara föööör dråpligt - det har vi med överallt, non stop, det lär ju inte folk spy galla över nån gång det här MILLENNIET!

Var är den smarta humor, den torra humorn, satiren, ironin, den elaka humorn, den svarta humorn, eller vilken jävla humor som helst som inte är den här farsartade buskisvarianten som flödar över oss nu? Hur kul ä dää? Och förresten, apropå nummerupplysning, är det bara jag som inte begriper varför det finns 58472293729 olika 118-nummer att ringa nu? Vad är skillnaden? Räcker det inte med ett? Och fram för allt, varför är deras reklamer lika klådframkallande?

Andra reklamer jag hatar just nu är Gainomax - precis varenda en, men i synnerhet den här Ringu-inspirerade varianten som fick mig att sätta händerna för öronen, vända mig bort och HYPERVENTILERA i rädsla. What. The shit? Resterande filmer är bara idiotiska och totalt dumförklarande dem med: "bananas are for monkeys!". Ja, åh vad det är dåligt för människan att äta banan, FY VAD KORKAT att äta frukt! ARGH! Save me!

Do you believe in Gadd?

"Hej, Eric Gadd här. Jag ser exakt likadan ut som jag gjorde för femton år sen, och min nya låt låter precis som den musik jag gjorde för femton år sen också. Häftigt va? Lyssna på den på Tre, landets mest irriterande* mobiloperatör med mest reklam. Mmmm."

* Titeln är utmanad starkt av Tele 2 dock.

"Men, har inte du alltid sagt att de är inget för dig?"

Hahaha, mycket väl skrivet om världens tio sämsta reklamfilmer. Skönt att det finns andra som kan uttrycka sig fyndigt om ämnen jag normalt sett skulle skrivit något själv om, nu när min hjärna är så gott som päronpuré. Livets små ljuspunkter, livets små ljuspunkter, folks.