Life, imitating art, imitating life

Kommer ni ihåg i "Truman Show" när karaktärerna kring Truman började snattra om hur fantastiskt deras nya kaffe var, fastän de egentligen skulle vara riktiga människor? Då, 1998, var det så satiriskt och roligt, så pratar ju inte folk på riktigt, liksom. Riktiga människor sitter knappast och ältar produktnamn över frukostmackorna medan de ler tillgjort, inte ens riktiga människor i dokusåpor gör så. Men nu är det verklighet, i alla fall i dokusåporna.

Se bara på "Biggest Loser", där deltagarna bara HELT APROPÅ kommer på att de inte förstår nåt gällande maten, och tränarna bara sådär HELT APROPÅ råkar ha en massa tuggummi av ett visst märke, eller särskilda plastpåsar att lägga rester i eller whathaveyou, som de sådär lagom avspänt berättar ingående om, och säger hela produktens namn extra tydligt, extra många gånger, medan kameramännen zoomar för glatta livet. Oj, vilken slump att de hade det där tuggummit till hands! Och vad bra att de kommer ihåg vad produkten heter, sådär jätteordentligt! Frågan är när nästa steg kommer, när får någon huge ass endorsement money för att alltid prata om till exempel Pepsi, i sitt vardagsliv? Det känns inte som ett alltför omöjligt scenario, och det faktumet är så jävla obehagligt. Vad är det för värld vi lever i egentligen? När gränserna mellan personliga åsikter och betald propaganda suddas ut är det väldigt svårt att veta vad som är på riktigt och vad man helst skulle spola förbi.

På MTV finns ett program som heter "My Life as Liz" som beskrivs som semi-dokusåpa. Eller "scripted reality", enligt Wikipedia. Alltså, wut? En del är riktigt och en del inte? Which is which, hur ska man veta det? Det är tydligen människor som spelar sig själva men i fejksituationer, more or less. Men hur jävla bonkers är inte det? Produktionsbolagen sitter väl och vältrar sig i stålar nu när de inte behöver skapa karaktärer och anställa skådespelare mer, inte ha avancerad teknik eller kostsamma effekter; bara riktiga människor i sina naturliga habitats, fast med roligare liv än de normalt skulle haft. Tweaka verkligheten lite bara, tills den går att sälja. Oh, I know this, jag lekte sånt här när jag var barn, men jag blev inte filmad och regisserad, och visad för halva världen. Och återigen, I WAS A KID, vuxna människor ska fan inte hålla på på samma sätt!

Jag vet inte hur det är med er, men personligen tycker jag det är extremt obehagligt att inte veta om det jag ser är konstruerat eller sant. Jag menar, om jag ser någon bli skjuten i huvudet vill jag gärna veta om det bara är en film eller om det är en nyhetssänding, ifyaknowwhatimean? Verklighet och dikt är inte samma sak, långt ifrån. Är de här oheliga allianserna mellan fiktivt och faktiskt den framtid vi går till mötes i televisionens värld? I så fall tänker jag fan stänga av skiten, åtminstone tills de skärper sig och separerar verkligheten från fantasin igen. I want the shiny people over here, and the happy people over there, ok?!