En lagom dos av fulhet

"Det är så skönt att slippa vara snygg jämt!", är ett frekvent förekommande uttalande från nyblivna mammor, gällande att det är okej att inte sminka sig och klä upp sig eftersom man har en sprillans ny spädgris att passa upp på 24/7. Och det är förståeligt att man inte prioriterar högklackat och nyfönat hår före att rädda lilla korven från att dråsa omkull och spräcka skallen eller så.

Men ju mer jag tänker på konceptet, desto konstigare är det. För det första undrar jag hur många det är som frivilligt vill vara fula. Jag menar, oattraktiva, fula, frånstötande, osmakliga, unfortunate-looking people är det ju allvarligt synd om, varför skulle någon vilja vara en del av denna socialt pestsmittade klick? Och för det andra, är det verkligen så jävla fult att inte vara tokfixad hela tiden? Har man så låga tankar om sig själv att man inte kan känna sig fin utan smink, utan DISAJNÄRJIIINS och push-up BH? Och för det tredje, vem är det som tvingar dem att vara snygga jämt? Att klä upp sig eller inte - är inte det ett beslut de kan fatta själva, särskilt om de nu tycker det är så slitsamt att vara fiffade så snart nyllet ska stickas utanför dörren.

Självklart beror mycket av den här inställningen och känslan av press på samhället, våra medmänniskor och media. Dagens kvinnor känner sig hetsade att alltid se fantastiska ut, alltid i de allra senaste plaggen och att aldrig bli sedda med gamla 501:or och otvättat hår. Media trissar upp det vidare genom att dels publicera retusherade, överjordiskt perfekta foton på vackra människor, och dels häckla bilder på kändisar tagna från en ofördelaktig vinkel på en ofördelaktig dag. Och kvinnor i allmänhet är knappast kända för vår medmänsklighet när det kommer till andra kvinnor, vilket ökar pressen ytterligare - gud förbjude att brudar all over skulle ställa sig upp och ropa "STOPP nu, jag orkar inte med det här!", och sedan skrubba bort läppstiftet och byta platåheelsen mot nåt mer fotriktigt, och ändå få medhåll och respekt från sina jämlikar. Sammantaget säger hela samhället att vi ska vara snygga jämt, titta på de här människorna i tidningen, de är jättesnygga, så snygg måste du också vara, och titta på de som bloggar, de har perfekta liv och ändå är de snygga hela tiden, du måste också klara av det!

Två stadier av Britney, bägge relativt sanna

Men om man bara tänker på snygghetsen en endaste minut borde man rimligen förstå att det är ett omöjligt uppdrag. Ingen är snygg jämt, ingen vaknar med perfekt eyeliner och ingen har rätt kläder på sig prick jämt. Kändisar och bloggerskor har hemska dagar de med, de föredrar bara att inte visa upp dem eller prata om dem. Och bara för att man har en tråkig tröja en dag är man inte automatiskt ful, det trodde jag var common knowledge. Självklart vill alla känna sig fina, alla vill vara attraktiva, även om inte alla vill vara det FÖR alla. Somliga föredrar en annan form av skönhet, men de strävar ändå efter samma sak som alla andra: uppmärksamhet, uppskattning och acceptans. Men nånstans har nånting blivit skevt här: man vill vara snygg - check, det känns helt normalt och rimligt. Man vill vara nöjd med sig själv - check, återigen, väldigt vettigt och bra. Man accepterar varken sig själv eller andra om snyggheten kommer i annorlunda eller "naturlig" form - inte check, varför kan inte kvinnor känna att det är okej att se ut som de faktiskt gör? Eller att en del tjejer föredrar andra stilar och former av skönhet än Average Jane? Man njuter av att vara extra sunkig, oduschad, osminkad och otränad när man "får", efter förlossning - inte heller check, vadan detta behov av att vara så sladdrig det bara går, istället för att bara tagga ned på utseendekraven för att man är i ett livsskede där man prioriterar annat och dessutom inte har tid eller kraft till att lägga eyeliner varje dag?

Rosario Dawson utan smink, och hot damn gorgeous ändå

Vad är det som är fel med den här bilden? Varför kan vi inte tillåta oss att slappna av emellanåt, att inte tänka på hur vi ser ut non stop? Killar kan det, varför inte vi? Varför kan kvinnor inte acceptera sig själva och sina medsystrar för hur de verkligen ser ut? Killar kan det, med såväl andra män som kvinnor, varför inte vi? Vadan denna dubbelmoral i att snyggheten är så viktig, men att det samtidigt är så befriande att få strunta i den? Killar verkar inte resonera på det här viset, så varför måste vi? Kan vi säga att antingen så måste alla anstränga sig 24/7, eller så får man känna sig snygg fast man har mysbyxor på sig? Inte det, nähä. Jag gillar att känna mig fin, men jag skulle aldrig palla vara stylad och dressad precis jämt. Dock tycker jag inte att man behöver gå till övermått med slappandet heller; Att vara ren och fräsch är ändå det vackraste man kan vara, på ett lite new age-aktigt vis. Helt enkelt tycker jag att sprayad och spacklad är för mycket åt ena hållet, medan svettmärken och trasiga resårer är ett översving åt andra hållet. Nånstans i mitten verkar bäst, där man bryr sig om sig själv men inte spränger artärer av stress i sin frenetiska piffning. Så att vi kan få slippa både känslan av att måsta vara uppklädda till tänderna fast vi bara ska gå till Ica och köpa tomater, men samtidigt även kan slippa känslan av att behöva passa på att slafsa till sig när man har en ursäkt.

Over the top och under the... bottom. Tja, för mycket åt olika håll i alla fall

Varför måste det behöva dras till såna extremer? Varför inte stanna nånstans i mitten, med rätten att pendla upp till mer iordninggjord och ner till mer hemmapösig? Och framför allt: varför är det här en så allomfattande sak för tjejer? Utseendet genomsyrar allt vi säger, tycker, gör, äter, tänker - det är helt sjukt. Ta som exempel recensenter som passar på att klanka på utseendet hos artisten vars konsert de just bevittnat. Men bara om det är en kvinnlig artist, inte en manlig. Vafan har det med saken att göra? En människa är mer än sitt skal och ingen borde rimligen behöva förknippas med utseende i precis alla skeenden. Så låt oss sluta granska, hetsa, håna och självbetvivla, det gör ju ingen glad, och var istället nöjd med livet som vi lever här, som Baloo en gång sjöng så sanningsenligt.