Mad skills
I dagens filmklimat ska det alltid framhållas om huvudrollsinnehavaren gjort något extra för sin roll, såsom att intensivträna någon kampsport i fyra månader, gå upp tio kilo, eller gå till talpedagog för att få till en riktigt slirig cockney-accent, till exempel. Men jag känner bara: Jaha? Det ingår ju i deras jobb, varför ska de få extra uppmärksamhet för det?
Förr i tin så kunde skådisarna så jävla mycket saker: rida, fäktas, sjunga, jonglera, dansa (ett flertal danser, at that) och mycket annat, och det var ingen som tyckte de förtjänade extra ryggdunkning eller skanderade hurrarop för att de tog sig an våghalsiga fäktningsscener eller brast ut i sång med jämna mellanrum. Publiken förväntade sig att deras älskade moviestars var kapabla till att utföra allehanda specialiteter på vita duken, och kapabla var just vad de var också. Det var snarare så att om någon inte kunde göra något som krävdes för en viss roll, så talades det om det under lång tid, och det ställde till det för filmteamet, förstås. Med rätta något man egentligen borde skämmas för, snarare än specifikt skryta om att man inte kunde det, och därför tvångslärt sig på kort tid.
För den som själv är duktig på något specifikt område, t.ex. tango, är det också ofta rätt uppenbart när den faktiska kunskapen saknas, och att uppvisningen man bjuds på inte är annat än resultatet av en avancerad bluff. Och visst, hela poängen med att agera går ut på att fejka, att förställa sig, men för att kunna ikläda sig en helt annan identitet på ett trovärdigt vis behöver man kunna ganska mycket, och besitta vitt varierade färdigheter.
Detta föranleder onekligen funderingar kring vad dagens skådespelare kan, egentligen, om de nu special-lär sig allt möjligt inför en viss roll. De kan inte fäktas, inte rida, inte dansa, så vad kan de, då? De flesta kan ju för fan inte ens sjunga, fast de emellanåt gör det ändå, och får pröjs. De kan agera, vilket för all del är en väldigt viktig kunskap. Men, egentligen handlar det inte om kunskap här heller, utan i största möjliga mån om talang. Talang är nåt man antingen har, eller inte har, det är inget man kan lära sig att få. Man kan förbättra sin talang genom utbildningar eller att helt enkelt övaövaöva tills man blir bättre.
Men om man inte har nåt speciellt, naturligt, från grunden så kommer man aldrig bli bra inom sin åtrådda karriär ändå, hur mycket man än försöker; något som ganska många människor bara vägrar begripa, i deras ögon är de begåvade konstnärer, sångare, dansare, whatever. Tänk om dessa ungifted människor kunde lyssna på American Idol-juryn eller andra elaka men kunniga experter när de förklarar det för dem, så mycket bättre deras liv skulle bli då. Och våra med.
Så, då har vi etablerat att rå, medfödd talang är vad skådisar av idag kan stoltsera med, och det är ju egentligen inte särskilt mycket, när man tänker efter. En helt vanlig, basal kontorsanställd besitter mer kvalitéer, kunskap, och talang än så: de kan x antal dataprogram, arkivera, kopiera, faxa, brygga kaffe, försnilla gem, med mera, med mera. Uppgifter som man absolut kan ha talang för, eftersom talang handlar om en medfödd fallenhet, och inte är inskränkt till de sköna konsterna enkom. Och för att fortsätta bena ut skådespelerikonsten så är det rätt många verksamma personer som inte ens har den här ack så nödvändiga talangen. Deras existensberättigande inom sitt yrke är, med andra ord, minst sagt shaky.
Som vanligt är det ytan som spelar oss ett spratt, det handlar om kort och gott snygga jävla människor, som mindre snygga jävla människor tycker om att titta på, enough so för att de ska erbjudas filmroll på filmroll och under några månaders tid tjäna mer än vad som är ett mindre lands totala omsättning för ett helt år. Enbart för att de haft tur i det genetiska lotteriet, och fötts med ett vackert yttre. De får alltså pengar för att folk vill titta på dem, eftersom de ser bra ut, fast egentligen kan de inget särskilt, annat än att trollbinda med skönhet och ibland även karisma. Ungefär som att vara en avlönad poppis-person på högstadiet. Mysko.
Men de skådisar som faktiskt har talang, då? De tjänar lika hutlöst mycket pengar som de värdelösa snyggona, men lyckas i kontrast ändock prestera hållbara insatser. De kan dock inte mer, besitter inte fler kvalitéer, måste lik förbannat gå specialkurser i ditt och datt. De blir för all del bättre och bättre på att förvalta sin talang, genom den erfarenhet de förskansar sig under sin yrkesverksamma tid, vilket dock inte tillskriver dem mer kunskaper eller färdigheter. Bara en förfining av deras medfödda talang.
De där särskilt efterfrågade skillsen de pressar in så snabbt som möjligt underhålls inte genom kontinuerlig träning, varför de snart glöms bort, och därmed inte heller kan räknas in under deras faktiska färdigheter. Så, förutom att de åtminstone är i rätt bransch så är de precis lika okunniga inom sagda bransch, som sina mindre talangfyllda kollegor, och med andra ord, egentligen också vansinnigt överskattade, okunniga, och grossly overpaid.
Den dagen en skådespelare kan kung fu, franska, street dance, teckenspråk, spela mandolin och vika origami - då kan jag tycka att han eller hon förtjänar att titulera sig som skådespelare, for reelz.
Förr i tin så kunde skådisarna så jävla mycket saker: rida, fäktas, sjunga, jonglera, dansa (ett flertal danser, at that) och mycket annat, och det var ingen som tyckte de förtjänade extra ryggdunkning eller skanderade hurrarop för att de tog sig an våghalsiga fäktningsscener eller brast ut i sång med jämna mellanrum. Publiken förväntade sig att deras älskade moviestars var kapabla till att utföra allehanda specialiteter på vita duken, och kapabla var just vad de var också. Det var snarare så att om någon inte kunde göra något som krävdes för en viss roll, så talades det om det under lång tid, och det ställde till det för filmteamet, förstås. Med rätta något man egentligen borde skämmas för, snarare än specifikt skryta om att man inte kunde det, och därför tvångslärt sig på kort tid. För den som själv är duktig på något specifikt område, t.ex. tango, är det också ofta rätt uppenbart när den faktiska kunskapen saknas, och att uppvisningen man bjuds på inte är annat än resultatet av en avancerad bluff. Och visst, hela poängen med att agera går ut på att fejka, att förställa sig, men för att kunna ikläda sig en helt annan identitet på ett trovärdigt vis behöver man kunna ganska mycket, och besitta vitt varierade färdigheter.
Detta föranleder onekligen funderingar kring vad dagens skådespelare kan, egentligen, om de nu special-lär sig allt möjligt inför en viss roll. De kan inte fäktas, inte rida, inte dansa, så vad kan de, då? De flesta kan ju för fan inte ens sjunga, fast de emellanåt gör det ändå, och får pröjs. De kan agera, vilket för all del är en väldigt viktig kunskap. Men, egentligen handlar det inte om kunskap här heller, utan i största möjliga mån om talang. Talang är nåt man antingen har, eller inte har, det är inget man kan lära sig att få. Man kan förbättra sin talang genom utbildningar eller att helt enkelt övaövaöva tills man blir bättre.
Men om man inte har nåt speciellt, naturligt, från grunden så kommer man aldrig bli bra inom sin åtrådda karriär ändå, hur mycket man än försöker; något som ganska många människor bara vägrar begripa, i deras ögon är de begåvade konstnärer, sångare, dansare, whatever. Tänk om dessa ungifted människor kunde lyssna på American Idol-juryn eller andra elaka men kunniga experter när de förklarar det för dem, så mycket bättre deras liv skulle bli då. Och våra med. Så, då har vi etablerat att rå, medfödd talang är vad skådisar av idag kan stoltsera med, och det är ju egentligen inte särskilt mycket, när man tänker efter. En helt vanlig, basal kontorsanställd besitter mer kvalitéer, kunskap, och talang än så: de kan x antal dataprogram, arkivera, kopiera, faxa, brygga kaffe, försnilla gem, med mera, med mera. Uppgifter som man absolut kan ha talang för, eftersom talang handlar om en medfödd fallenhet, och inte är inskränkt till de sköna konsterna enkom. Och för att fortsätta bena ut skådespelerikonsten så är det rätt många verksamma personer som inte ens har den här ack så nödvändiga talangen. Deras existensberättigande inom sitt yrke är, med andra ord, minst sagt shaky.
Som vanligt är det ytan som spelar oss ett spratt, det handlar om kort och gott snygga jävla människor, som mindre snygga jävla människor tycker om att titta på, enough so för att de ska erbjudas filmroll på filmroll och under några månaders tid tjäna mer än vad som är ett mindre lands totala omsättning för ett helt år. Enbart för att de haft tur i det genetiska lotteriet, och fötts med ett vackert yttre. De får alltså pengar för att folk vill titta på dem, eftersom de ser bra ut, fast egentligen kan de inget särskilt, annat än att trollbinda med skönhet och ibland även karisma. Ungefär som att vara en avlönad poppis-person på högstadiet. Mysko.
Men de skådisar som faktiskt har talang, då? De tjänar lika hutlöst mycket pengar som de värdelösa snyggona, men lyckas i kontrast ändock prestera hållbara insatser. De kan dock inte mer, besitter inte fler kvalitéer, måste lik förbannat gå specialkurser i ditt och datt. De blir för all del bättre och bättre på att förvalta sin talang, genom den erfarenhet de förskansar sig under sin yrkesverksamma tid, vilket dock inte tillskriver dem mer kunskaper eller färdigheter. Bara en förfining av deras medfödda talang.De där särskilt efterfrågade skillsen de pressar in så snabbt som möjligt underhålls inte genom kontinuerlig träning, varför de snart glöms bort, och därmed inte heller kan räknas in under deras faktiska färdigheter. Så, förutom att de åtminstone är i rätt bransch så är de precis lika okunniga inom sagda bransch, som sina mindre talangfyllda kollegor, och med andra ord, egentligen också vansinnigt överskattade, okunniga, och grossly overpaid.
Den dagen en skådespelare kan kung fu, franska, street dance, teckenspråk, spela mandolin och vika origami - då kan jag tycka att han eller hon förtjänar att titulera sig som skådespelare, for reelz.
