Naked pictures (of your mother)

Det här med nakenbilder på nätet, hörni, vad är det som händer där egentligen?

Är folk verkligen så sjukt dumma att de inte förstår bättre än att flasha skrevet för kreti och pleti? Och varför är det så ohyggligt många som i dagsläget känner sig manade att demonstrera mänsklig anatomi ur varierande vinklar? Det har alltid funnits och alltid kommer finnas människor som är exhibitionistiska, kommer alltid finnas de som bara måste få visa upp sina kroppar i mer eller mindre naket tillstånd för främlingar. Varför vet jag inte, men det är ett allmänt, vedertaget behov hos en liten del av befolkningen. Att det är så, det köper jag, helt enkelt. Med betoning på att det är applicerbart på ett fåtal.

Men om man jämför antalet semi-porriga bilder på folk (eller ja, tjejer i huvudsak) som florerar idag, med hur det såg ut för hundra år sen, femtio år sen - fan, ta tio år sen bara - så är det en sinnessjuk ökning i antalet så kallade modeller. Framför allt sträcker det sig skrämmande långt ned i åldrarna numera. Idag kan du ta av dig paltorna, ställa dig framför din webcam, plåta dig själv och inom någon minut ha flauntat ditt hull på x antal sajter.

Det är lätt, jättelätt. För lätt.

Min åsikt är att folk, i synnerhet tonåringar som ju alla vet är lite bakom flötet på grund av bristande livsvisdom och skenande hormoner, verkligen inte fattar vad fan det är de gör på grund av hur enkelt det är. Nåt som är så lätt kan väl inte vara dåligt eller farligt? Utan omedelbara eller tydligt sammanhängande repressalier kopplas inte handling och konsekvens samman. Det är ett vanligt förekommande problem som man inte behöver vara tonåring för att ha svårt att hantera heller. Den omedelbara reaktioner är oftast positiv, dessutom, eftersom fjuniga, pubertala killar och medelsvenssons med ribba blir glada över att få se gratis nakenbilder.

Dessutom begriper de här flickorna verkligen inte magnituden i den där lilla halvklädda bilden de slänger upp för bekräftelse vid sexton års ålder. Den kommer inte att försvinna. Den kommer finnas kvar nånstans, kanske rent av på många ställen, i evigheters evighet. Och skulle du mot all förmodan faktiskt kunna plocka ner den, radera den från the internetz med dina superba jedi-krafter, så kan du ge dig fan på att det finns ett stort gäng flåsande farbröder som redan sparat ner den. För att titta på igen och igen. Och de kan lätt som en plätt slänga upp den igen på nån ny sajt. Och så fortsätter det, allt för att du så desperat ville bli sedd och åtrådd när du var ung och, quite frankly, jävligt dum.

Låt mig dra en jämförelse mellan nu och då, för att illustrera exakt hur vansinnigt beteende det är, detta oskick att visa sina tuttar online for all to see. Idag behöver du inte mer än dig själv och din webcam: du kan sköta hela skiten själv, från pose till publicering, och hela proceduren går på några minuter. Voilá, klart, tits galore! Men för tio-femton år sen skulle du antingen äga en bra kamera, eller låna en och veta hur man tricksar med självutlösaren (bwahaha!), alternativt vara bekväm med att be någon annan fotografera dig i lättklädda, komprometterande situationer. Sen skulle du framkalla bilderna, och ha the guts att gå och hämta ut dem också, kunna se personen bakom disken i ögonen utan att rodna (för du vet att de tittar på bilderna de framkallar, givetvis gör de det), eller så skulle ha kunskap och tillgång till ett framkallningslab och fixa biffen själv. Sen skulle du låta kopiera upp bilden i några tusen exemplar, antingen hos foto-butiken eller för egen hand under många timmar i labbet, och slutligen skulle du posta ut varje kopia till random snubbar i hela världen.

Men, vafan, varför skulle nån nånsin göra allt detta?, frågar man sig. Det är ett bisarrt beteende, kostsamt, psykstört och otroligt fräckt i ordets sanna bemärkelse. Ja, precis, varför skulle man göra såhär? Men det är precis detta som tusen och åter tusentals tonårsbrudar gör dagligen numera, förutom att de inte behöver be nån fota, de behöver inte framkalla, kopiera upp, leta upp mängder med adresser eller posta fysiska fotokopior nånstans. Det räcker med ett par enkla tryck på datorn så har de lätt och ledigt åstadkommit precis samma sak. Och det är nu man måste fråga sig om nån av de här tjejerna skulle bemödat sig eller ens varit intresserade av att genomgå detta om den teknik som finns tillgänglig idag, inte hade funnits. Svaret är i princip utelutande nej. Nej, de allra flesta hade givetvis inte gjort det, hade ryggat tillbaka vid blotta tanken.

Så varför gör de det ändå, då? För att de verkligen inte fattar vad det är de gör, är det enda svar jag kan komma fram till. När var det vi skulle börja ha lektioner i internet-vett och etikett i skolan, sa ni? Jaha, inte? Okej, nä, det behövs nog inte ändå. Saker och ting verkar ju verkligen gå så himla bra som det är, så why bother?

Universums mysterier

Det finns ganska mycket saker jag inte förstår, och då menar jag inte cold fusion, partikelfysiologi eller tidsresor. Jag menar företeelser och ting i vardagen som bara inte makes sense för mig. Med andra ord, något av ett återkommande inslag här i bloggen, så även i min hjärna.

I offer you senaste lasset med konstigheter, denna gång med fokus på mänskligt beteende som saknar logik.

#1 Att inte svära ordentligt
Vi har alla hört dem: "Helsicke", "sjuttsingen", "jämrans" och andra halvmesyrer som inte kan tjäna till att lätta på trycket det allra minsta hos talaren i fråga. Jag menar vafan, antingen svär man inte alls eller så svär man så det osar, annars förtas hela poängen med att svära. Svordomar benämns också som kraftord, ord man tar till för att understryka, stärka, förstora, påvisa. Vad är det som är kraftingivande med "järnspikar"?

Och om det är så att man fjösar runt med den här sortens skamligt usla fula språk för att man inte kan eller får svära så måste jag fråga: hur ofta får man inte svära numera? Självklart finns det a time and a place for calypso music, så att säga, men är man i såna situationer att man inte får svära alls, exempelvis om man är kantor eller dagisfröken, så är det väl bättre att just låta bli helt, då. Svär inombords istället, eller gå iväg i en enslig koridor och skrik "APHORA!" en stund. Vad som helst är bättre än att stå och mes-svära.

'Cause that shit is wack.

#2 Att inte röra på armarna när man går
Varje gång jag bevittnar en person som utövar detta stirrar jag som förhäxad; jag vill se hur länge de går på det här sättet, om de bara råkat fasta i en vinkelvolt och kanske går och spänner sig i ilska eller nåt, men kommer att inse hur oskönt det är snart och släppa loss armarna igen. Men det händer aldrig. Jag försöker dessutom koppla på min röntgensyn och se om deras arm- och överkroppsmuskler är förtvinade eller om de bara är helt spritt språngande galna (sånt kan man se med röntgensyn). Detta lyckas tyvärr inte heller vidare väl.

Alla som har testat kan vittna om att det är skitobekvämt att medvetet hålla armarna stilla när man knallar och går, undantaget när man bär saker i bägge händer, förstås. Men även då känns det att det naturliga rörelsemönstret störs, att överkroppen inte kan följa med på promenaden helt fritt. Så varför gör en del människor på det viset till synes helt frivilligt? Får de inte ont till slut? Inser de inte hur otroligt sinnessjukt det ser ut? "Ja, hej, jag har en jättekonstig förlamning som enbart drabbade bägge armarna, och bara i gångläge, annars kan jag liksom använda dem helt normalt och så, men inte just när jag går, då måste de hänga slappt och obehagligt stilla längs kroppen."

Why, oh why, era obehagliga cro-magnon wannabes?

#3 Att galga upp provade kläder ut- och in i butik
För den händelse att man inte är bekant med fenomenet, vilket man högst troligt inte är om man inte jobbar, eller har jobbat, i klädbutik så handlar det alltså om att det finns folk, rätt många till och med, som efter att de provat plagg i provrummen, bemödar sig om att hänga upp dessa på galgar igen. Fast ut- och in. Men vad ända in i...? Är folk blinda? Dumma? Elaka? All of the above? Inser de verkligen inte att butikspersonalen (läs: jag) således måste galga om plagget totalt, vilket alltså är likställt arbete med att man som kund helt sonika skiter i att galga upp det alls in the first place?

Jag antar att somliga har någon slags pliktkänsla över att om de tar ut plaggen ur provrummet så ska de också hänga upp dem på galgarna igen, ordnung muss sein. Vilket ingen någonsin har krävt, mind you. Men att man ändå inte stannar upp nånstans i sitt idoga arbete med att åla på den vrängda tröjan på galgen och SER vad man sysslar med, och inser hur fruktlöst och korkat det är. Att man inte inser det, det är ren och skär magi. Svart magi.

Detta upphör aldrig att förvåna mig, det är ett så otroligt märkligt beteende att svaret på varför man gör såhär måste vara att man har nån slags kortslutning i hjärnan.

#4 Att deklarera i sista minuten
Personligen har jag aldrig haft något annat än förenklad självdeklaration, vad jag vet, så gällande de som har eget företag eller en massa avdrag och jox att hålla på med uttalar jag mig inte. Men alla som är vanliga knegare, som inte har nåt konstigt i sin deklaration - varför väntar de till sista sekunden? Bokstavligt talat, till och med.

Det tar fem minuter att deklarera via nätet, högst. Jag gör det samma dag jag fått deklarationen, eller möjligen en-två dagar efteråt ifall jag har mycket för mig. Sen är det klart, helt utan stress eller tårar. Och hundra år senare, när fejan svämmar över av stressade panikuppdateringar om deklarationer, och löpen påminner hetsigt om att man inte ska glömma, så blir jag helt nervös. Jag tänker "Va, deklarera, nu? Har jag glömt det?" i fem sekunder tills jag inser att det var det jag gjorde för flera månader sen. När jag fick deklarationen. Jag ser verkligen inte nån som helst poäng i att skjuta upp det, och faktum är att det inte ens finns någon poäng med att skjuta upp det, om man inte är fullständigt dum i huvudet, förstås (beklagar sorgen).

Men låt säga att jag faktiskt behövde göra ändringar och avdrag, då, skulle jag sitta här och puttra och ondgöra mig ändå i såna fall? Ja, inte fan skulle jag vänta till i grevens tid för den sakens skull, för då har jag ju ännu större skäl att faktiskt ta tag i skiten så snart som möjligt, så man får det gjort och dessutom har tillräckligt mycket tid att göra det rätt. Bara för att man stoppar nånting i nedersta byrålådan och väljer att inte titta på det, betyder det inte att det är gjort eller att det försvinner, även om det är en populär missuppfattning i många fall, som exempelvis gällande deklarationen.

Nej, det är bara att riva av i en enda, snabb rörelse. RITSCH, klart, all smärta är över; grattis, ni har vunnit ett års frist från Skatteverket!