Where there's no sense, there's no feeling

Obegripligheter florerar ständigt kring världen, the internets, människorna och även runt mig. Ibland måste de här obegripligheterna präntas ned och publiceras, när de inte får plats i mitt fundersamma huvud längre. Så här kommer en post med tre saker i samtiden som jag inte förstår mig på:

#1 Filmade födslar
Dokusåpor och dylika TV-program, som visar kvinnor som föder barn, och verkligen visar hela klabbet i all dess ohärlighet.

Inte för att jag är nåt stort fan av generella operationsbilder i rutan heller, men just barnafödandet tar priset. Herregud, VARFÖR vill man se vilt främmande människor utstå sådana saker? Varför vill man se en slemmig nyfödd som mest ser ut som en inlagd, rökt köttbit komma dallrande ut ur ett hål som är sisådär tjugo gånger för litet för den storleken EGENTLIGEN (ah, naturens under, MMM), och VARFÖR vill man se sönderbristande underliv? Om man får välja, liksom?

Jag begriper inte de som filmar sin egen fru/flickväns förlossning heller, det måste ju vara rent groteskt att titta på för vilken utomstående som helst, likväl som för pappan, och verkligen för mamman som som tack för att hon utstår den största smärta man kan genomgå, slipper se hur det ser ut när allt det där som gör ont händer. Om inte nån hyvens person filmar eländet, förstås.

Det är fan fel på folk.

#2 Blog-ursäkter
Bloggare som inte är så kallade "storbloggare" och heller inte inhöstar mer än två-tre kommentarer vart femtionde inlägg, men som ändå ber om ursäkt ifall de inte uppdaterat på en helg, någon dag, en vecka.

Vem ursäktar du dig för, exakt? Är en av dessa sporadiska kommentarer ett klagomål på att det inte publicerats något på hela tre dagars tid (vet hut!), eller? Om så, är denna enda åsikt värd att kräla i stoftet för, kan inte den klagande personen klara sig utan en ursäkt när tidsperioden utan publiceringar varit så löjligt kort? Finns det riktlinjer på hur ofta man "ska" publicera inlägg? De riktlinjerna har jag helt bommat i så fall, och jag tänker även fortsätta skita högaktningsfullt i dem.

Jag säger inte att man inte ska ta hand om sin läsekrets, oh nej, men jag syftar alltså på helt vanliga, okända människor som INTE har en astronomisk summa läsare dagligen att tänka på. Jag har nånstans mellan 35 och 65 tjommar här varje dag och tycker själv att det låter jättemycket för en helt vanlig, okänd blogg. Dock kan även jag för all del ursäkta mig när inget skrivits på flera månader, utan att vara en storbloggare, och utan att ha ens en liten gnutta hybris om min egen viktighet i cyberrymden. Men så får jag också generellt sett oftast kommentarer på det mesta jag skriver, vilket betyder att jag vet att ni är en handfull tappra själar där ute som faktiskt uppskattar mitt orerande och att jag tar mig tid att strukturera upp och vrida ur hjärnan på det som stryker omkring där inne (Så tack för att ni läser och tycker till, y'all!). Plus att det är skillnad på frånvaro i antal dagar och antal månader (och Antal Bajor).

Men detta märkliga i att känna skam och skuld för att man (via sin egen, högst frivilligt valda portal) inte talat om för omvärlden (som verkar ytterst oengagerad och knappast kunde bry sig mindre) vad man ägnat den senaste helgen åt? Det förstår inte jag. Sluta be om ursäkt om det inte behövs, det vattnar bara ur dina ursäkter och ger ett mycket mindre geniunt intryck åt din (både inbillade och vid de tillfällen då det sker, verkliga) skuld. Säger man alltid förlåt låter det till slut hemskt ihåligt, och är det väldigt ofta också.

Vad de här människorna skulle behöva är en hederlig, gammal dagbok. Ni vet, en med papper och pärmar, som man skriver i med penna. För sin egen skull. För utifall att någon missat det så är det såhär: de flesta är inte är särskilt intresserade av vad du gjorde en helt vanlig, trist, tisdag. Du är inte universums mittpunkt, och alla har tisdagar. Sluta känna att du måste prestera i din egen vardag, för det behöver du verkligen inte. Man får vara helt normal och tråkig, och det man gör såna dagar måste man inte berätta för världen om man inte vill. Och man behöver verkligen inte ursäkta sig för att man underlåtit sig att göra detta, för det är det ingen som märkt ändå. Have a mental margarita och andas lite, vetja.

#3 Pizzasallad
Vad är grejen?

Vad har en syrlig, trist hög med slaktad vitkål dränkt i sörja att göra med pizza? Jag förstår verkligen inte detta. Precis alla pizzerior i hela Sverige har antingen complimentary pizzasallad, eller i sällsynta fall denna anrättning att sälja separat till sina pizzaköpande kunder. Men varför? Ska man äta salladen först, och sen pizzan? Eller tvärtom? Jag vet folk som strösslar salladen på sin pizza och äter hela klabbet tillsammans; är detta det korrekta förfarandet, eller har jag närt sinnessjuka gourmander vid min barm?

Men helt seriöst: en pizza och en slemmig sallad hör tydligen ihop: hur tänkte man? Att det dessutom verkar unikt för Sverige gör saken etter värre i mitt tycke. Wikipedia (via Norrköpings Tidningar) verkar ha hittat en skurk att peka ut åtminstonde: "Upphovsman till pizzasalladen var med största sannolikhet italienaren Giuseppe 'Peppino' Sperandio som 1969 öppnade pizzerian Pizzeria Piazza Opera i Stockholm". Så, vi har tvångs-stått ut med det här i alla dessa år på grund av någon jönsig pizzapionjärs påhitt för fyrtio år sen? Giv mig styrka!

I egenskap av icke-pizzafanatiker och därför redan officiellt konstig, kan jag utan att ha något att förlora även tillägga att en pizzasallad aldrig kommer i närheten av mina smaklökar. Nån måtta får det verkligen vara.