Men varför?

En del av mina val här i livet föranleder en aldrig sinande frågestund, en som jag inte har nån lust att besvara varenda jävla gång någon av sakerna i fråga kommer på tal. Eller besvara alls, för den delen. För nu är jag less.

Jag säger att jag är vegetarian. Men varför? Jag säger att jag är ateist. Men varför? Jag säger att jag inte dricker kaffe. Men varför? Att jag inte har och inte vill läsa Harry Potter eller Twilight-böckerna. Men varför? Att jag inte vill se "True Blood". Men varför? Att jag inte vill ha en iPhone. Men varför? Att jag aldrig provat knark. Men varför? Varför, varför, varför? Ständigt och jämt avkrävs jag på svar på detta och förmodligen otalt mer av en strid ström ovetande och tröttsamma människor. Människor som i min värld slutligen lyckats betitla sig själva som idioter.

Ja, kära medmänniskor, jag kallar er idioter eftersom ni, er vana trogen, inte tänkte längre än ett varv i guldfiskskålen innan ni vräkte ur er "Varför?". För det första: du kan inte tänka dig att jag fått detta mothugg förut? Kanske, åh jag vet inte, hundratals gånger? Och är yttepytte (läs: helt vansinnigt) utled på att behöva stå till svars för saker jag gör eller inte gör som inte har med dig eller någon annan människas välfärd eller liv att göra, annat än mitt eget. Mitt och bara mitt. För det andra: what's it to you? Du är själv helt såld på din iPhone och har praktiskt taget en droppställning med kaffe som pumpar in klägget i dina vener. Är det jobbigt för dig att jag inte gör detsamma? Är det oerhört viktigt att få veta varför vilt främmande människor inte är direkta kloner av dig? Varför saker och ting här i världen inte sker utefter din egen struktur och funkar precis som de gör i din vardag, oh du universums nav? Gimme a break, och knip igen.

Men eftersom jag nu väljer att skriva om ämnet och slipper stå och fejk-le bredvid en storögd, oförstående tönt medan jag inom mig önskar mig såväl skarpa som hårda tillhyggen så ska jag berätta. En gång för alla. Alltså, varför väljer jag dessa uppenbart felaktiga och ibland oproportionerligt provokativa vägar i livet? För att jag valt detta för mig själv. För att det jag valt passar mig bättre än alternativet. För att man inte måste testa allt som erbjuds eller göra allt som alla andra gör. För att jag fucking kan och fucking vill. Jag sitter inte och häcklar köttätare över deras kostvanor, inte heller ifrågasätter jag kaffedrickare, iPhoneanvändare, religiösa eller folk som vurmar för tonårstrollkarlar och mormonska vampyrer, bland mycket annat. Även om jag sannerligen öser galla över telefåntrattar och blodsugarkåta för deras fanatiska beteende över sanslöst oväsentliga och spåniga ting - men hur kan man inte, I ask you?

I min värld är det sjukt konstigt att vara religiös. Jag kan inte för mitt liv krysta fram ens en gnutta tilltro till nåt mytiskt, allsmäktigt väsen som styr allas liv och hör allt ont man gör, men ändå aldrig lyssnar eller hjälper till när nån far illa. Det låter mer som en ondskefull, abusive styvfar i en musikvideo till bitter men kommersiell tjejrock än en gudom, quite frankly. Men jag kan ändå acceptera att andra tror, jag kan se poänger i de flesta trosläror och jag kan ge fan i (hehu) att ifrågasätta andras tro. Jag kan också leva med att folk låter sina liv styras av en liten plastmojäng eller slaviskt följer och dyrkar en bok- och filmserie för ungdomar. Jag kan till och med tolerera att folk festknarkar i någon mån. Allt detta vänder jag andra kinden till för, så länge jag slipper höra om det, slipper delta i diskussioner eller utövande, så länge min åsikt att INTE älska respekteras - då får ni ha era appar och trollformler och rus bäst ni vill.

Men den här respekten får jag ofta inte. Det ska ifrågasättas. Det ska tjatas. Det ska rekryteras för ert lag, vad månde det än vara. "Vaddå, varför är inte du med på det här? Ska du tycka nåt annat? Ska du slippa prova? ALLA SKA MED!" Men snälla nån, VARFÖR? (Och här är det, i kontrast mot tidigare scenarion, högst tillämpligt att börja tjuta VARFÖRVARFÖR?) Jag ser det såhär: jag gillar rött och du gillar blått. Vad bra. Fint. Blått är också bra, tänker jag. Jag känner verkligen inget behov att att konvertera dig till det röda, att pressa dig tills du testar att ha en röd tröja, att inte slappna av och vara lugn förrän du tycker som jag. Vafan skulle jag bry mig om det för? Det är ju bara en färg. Och det är bara en massa popkulturell dynga, en telefon, ett livsstilsval. Personliga val som görs från individ till individ.

Faktum är att en stor del i varför jag tenderar att undvika stora fenomen som Harry Potter eller "True Blood", är för att dess anhängare är fanatiska, hysteriska, helt jävla galna; intet ont ord om deras älskade böcker/filmer/tv-serie får yttras! Jaha? För att...? Dör någon då, om Twilight får en dålig recension (rätt många döda vid det här laget i så fall)? Försämras din egen upplevelse av att veta att andra inte delar den? Jag förstår verkligen inte. Om jag älskar en film, en bok eller något liknande, då kan jag för all del argumentera för de goda sidorna hos denna, om det handlar om något mindre utnött än vampyrer till exempel, och om jag möter någon som tycker raka motsatsen, men jag blir inte arg eller ledsen för att hela världen inte tycker som jag. Varför skulle jag bli det? Vi har olika smak, olika åsikter. Det är sånt som händer.


Och det är ju så enkelt i alla fall av oliktänkande: vi har olika åsikter och olika smak. Deal with it.

Och ge fan i att fråga mig VARFÖR jag inte är som du nästa gång. Cause I will slap you in your damn face.