Att nöta ut människor

Jag gillar massor av olika sorters musik, och är helt klart en periodpundare av skilda genres eller artister. När jag hittat nåt jag gillar så lyssnar jag så mycket på det att om det varit en vinylskiva hade den blivit repig. Sen har jag lyssnat så intensivt att öronen inte orkar mer - då kan det ta en evighet innan jag orkar höra på just den artisten igen - och det blir aldrig samma intensiva upplevelse om när det var nytt och oupptäckt. Det är fortfarande bra, men jag sitter inte och vältrar mig i tonerna, jag lever inte i musiken på samma sätt. När magin är bruten är det bara ännu en bra artist, bra låtar.

Att det blir såhär är jävligt trist, och att det är precis på det här viset jag hanterar det mesta i mitt liv, är också väldigt trist. Till exempel när jag blir kär, då andas, tänker, och flätar jag samman mig med föremålet för mina känslor. När intensiteten inte går att upprätthålla längre, när man måste pausa för att andas och för att betala räkningarna eller gå till tandläkaren, då bryts det. Hela den fantastiska känslan går av. Inte direkt och på stubberten, men så sakteliga försvinner det speciella, blandas upp med vardagens lunk och återkommande meningslösheter. Glansen som omgett min kärlek falnar, och synliggör en människa som även han måste klippa tånaglarna och äta frukost, precis som alla andra. Som måste göra allt tråkigt och normalt och platt. Och det är här som allt börjar slutta, bara lite, lite. Har det en gång satt igång verkar det ostoppbart, det är som att bromsa i en störtloppsbacke; no can do. Det är bara början på slutet, kan man misantropiskt säga. Inte för att jag tänker så när jag är i en relation och är kär, men nu, i retrospekt av samtliga (sex stycken) havererade förhållanden jag gett mig i kast med, tycks det mig bara alltför tydligt.

I vänskapsrelationer är det inte särskilt annorlunda: jag lär känna en ny person som jag tycker jättemycket om, vi umgås intensivt och/eller många gånger, men till slut finns det bara inte mer att säga, verkar det som. Jag känner mig som en hemsk person som såväl känner som skriver såhär, men det är som att personligheten tagit slut hos den andra människan. Som att allt nytt som fanns att upptäcka nu är slut, så då går vi tillbaka till början och repeterar. Men jag vill inte repetera, jag vill känna att det finns en dynamik, att det finns saker att prata om, att göra, att vi har saker gemensamt fortfarande och att det känns givande att umgås. Egentligen tycker jag inte att det här är särskilt orimliga behov, men nog sätter de käppar i hjulet för mig alltid. Jag har otroligt lätt att lära känna nytt folk och att skaffa vänner var jag än befinner mig, men behålla dem jag har är en helt annan femma. Jag kan ha en människa i mitt liv i flera år, men den personen signifikans förändras kontinuerligt för mig, det är oerhört sällsynt att en och samma vän står kvar inom samma grad av närhet för mig, under en längre period. Jag avundas dem som behåller sina vänner år ut och år in; hur gör de? De som umgås med samma grupp människor flera dagar i veckan, i många års tid; hur gör de?

Jag är en intensiv människa, men i perioder måste jag tillåta mig att falla ned på mjuka bolster och bara vara en grönsak. Sen studsar jag upp igen och lyser med förnyad kraft. Som ett tomtebloss, flammande fort och starkt, för att sedan hastigt dö och lämna endast en skrumpen och trist pinne kvar. Problemet är nog att dels gör inte alla människor såhär; de flesta har en betydligt jämnare fördelning av energi och känslor, men har även de lågperioder dagligen, vilka bara inte märks lika tydligt som när jag har mina, och dels föredrar jag att få vara för mig själv när jag har låga tillfällen, när jag behöver hämta andan och bara vara skittråkig och meningslös; jag vill inte behöva visa upp det här för människor som jag bryr mig om, varför skulle de behöva utsättas för de delarna av mig, egentligen? Lika lite vill jag således behöva omge mig med andra människor när de inte är sociala eller påhittiga. Jag vill träffa folk när jag är uppåt, och jag vill bara träffa dem om även de är uppåt och påhittiga. Att sitta och dega tillsammans utan mening eller mål är med andra ord inte riktigt min kopp té (jag hatar för övrigt té), det är något jag bara klarar av att göra med ytterst få personer, och inte ens med dem vill jag göra det dagligen.

Mina funderingar har nu lett mig till att dels ta det mycket, mycket varsamt med att eventuellt inleda ett förhållande igen, någon gång i framtiden. Att lära känna karln i fråga på ett djupare plan innan jag hals över huvud bekänner min kärlek, så att jag kanske slipper leva i en utopi först, för att sedemera alltid vakna upp till en vardag med smulor i sängen och tråkiga kick-offs med hans tråkiga jobb (och det här är INTE verkliga exempel eller riktat till någon särskild, mind you!). Det här kommer bli otroligt svårt, eftersom jag verkligen ogillar sociala spel, att inte bara säga vad man tycker och känner utan gå och vara restriktiv. Jag säger inte att jag kommer lyckas, för det vet jag inget om, men jag ska fan försöka. Framför allt ska jag försöka att inte hamna i ett förhållande över huvud taget på ett bra tag, utan bara vara själv och lägga krut på vad jag vill göra, utan att distraheras av rosa moln och annat klet.

Insikt två är att jag inte ska bo ihop med en eventuell flamma igen. Jag vill kunna vara ifred, och sitta hemma och ha mysbyxor och vara trist när jag har det behovet, och då vill jag inte att min bättre hälft ska behöva umgås med mig, lika lite som jag vill träffa honom när han inte är på topp, utan egentligen bara är trött efter en lång arbetsdag och kanske har ont i huvudet. Hur mycket en sån här åtgärd kan hjälpa vet jag inte, men oavsett så har jag delat boende med kreti och pleti och fan och hans moster i alltför många år nu; jag är less, jag vill inte dela mitt boende med någon alls. Jag vill bestämma själv över tv-program, möblering, tider och musikval. Jag vill sitta uppe klockan tre på natten och äta glass om det känns bra för mig, utan att behöva störa någon annan i min omedelbara närhet. Vare sig den personen är en vän eller en käresta.

Som Garbo så klokt sa: "I never said 'I want to be alone', I only said 'I want to be let alone'. There is all the difference." Och jag håller verkligen med henne.