Du gamla, du fria, du skelögda ko
Sverige och den svenska synen på vad som är främlingsfientligt är något som länge retat gallfeber på mig, och nu, i takt med allt ramaskriande kring Sverigedemokraterna och deras relativt nyliga intågande i Riksdagen, känns det som att det fullkomligt exploderat bortom rimligheternas gränser. Missförstå mig rätt, jag är inget fan av SD och stöttar inte vare sig rasism eller främlingshat. Men det måste för fan gå att prata om saken utan att inom tre minuter bli kallad för nazist av en hetsigt stirrande, nervöst perspirerande konversationspartner. Varför är svenskar så rädda för att nudda vid ämnet? What's the big deal? Hej, vi har ett fint land här, men oj, nu flyttar det in folk från andra länder till det, HJÄLP, bäst vi bara låtsats som inget! Men snälla nån, vad är problemet?
Ett land, vilket som helst, behöver alltid ta ställning till sin syn på och tolerans gentemot, invandring. Det är lika o-rasistiskt som det är att sjunga nationalsången på nationaldagen. Fast den sortens agerande får väldigt många att skrika för full hals om hur främlingsfientligt det är, att sjunga Sveriges nationalsång när vi har så många andra nationaliteter närvarande också. Men excuse me, sist jag kollade efter så bodde jag i Sverige. Tillsammans med en massa svenskar och en massa somalier, finnar, iranier, engelsmän, och så vidare. Varför, och framför allt hur, i hela världen (haha) ska vi undvika svenska traditioner och sedvänjor, på grund av den inflyttade befolkningens oerhört spridda härkomst? Varför skulle någon av annorlunda härkomst, boende i Sverige, ta illa upp för att folket i Sverige beter sig som svenskar? Vare sig de är födda i landet eller flyttat hit senare?
Om jag flyttade till, låt oss säga Grekland, givetvis skulle jag lära mig grekiska. Jag skulle respektera kulturen, folket, sedvänjorna, jag skulle försöka assimilera det grekiska levnadssättet. Av pur logik, men även respekt. Jag skulle ändå fira midsommar, läsa svenska böcker och åtminstone delvis känna mig svensk ändå. Jag skulle inte tycka att mina fellow greker var rasister som sjöng sin egen nationalsång, hejade på sitt eget land i Eurovision song contest eller som spelade traditionell grekisk musik och lagade dito mat. Jag förstår inte hur det kan vara rasistiskt att bete sig som den nationalitet man är, i det land den nationaliteten hör hemma.
Framför allt förstår jag inte hur det är okej att vara jättestolt svensk när det går bra för Sverige inom någon idrottsgren eller motsvarande, men inte annars. Visar vi framfötterna inom fotbolls-VM t.ex., då minsann målas flaggor i ansikten, blågula tröjor åker på och vikingahjälmar i plast svajar käckt på skallen. Det hurras och sjungs och extasen vet inga gränser. Men går det dåligt för oss så smusslas vimplarna snabbt undan, då är det DERAS fel, sportutövarna, DE vann inte, dåligt. Stoltheten och patriotismen lyser med sin frånvaro, precis som den gör alla andra dagar då vi inte skördar framgångar utanför landsgränserna. Sverige i synnerhet känns så extremt i den här frågan, då en typisk del av svenskhet är att vilja vara alla till lags, inte störa och inte skapa obehag, bara vara jämnt utbredd över limpmackan så att inget sticker ut eller irriterar. Som att det bara är okej att tycka om nånting när alla andra gör det, bara okej att visa någon form av uppskattning för sitt duktiga fotbollslandslag när de är i semifinal, inte förr. Eller är det för att andra länder markerar att vi har nånting bra, nånting som är värt att uppmärksamma, som vi vågar tuta i partylurarna och göra vågen på läktarna? Kan vi inte bestämma själva vad vi vill tycka om med vårt land, eller?
I Sverige har vi Dalahästar, Vasaloppet, landskapsdräkter, midsommarfirande, sill och nubbe, husmanskost, dansband, filmjölk, knäckebröd, Systembolaget och mycket annat som är väldigt svenskt men egentligen bara är begripligt inom landets gränser. Vi har också ABBA, H&M, Volvo, Ericsson, Ikea, internationella sportstjärnor som Zlatan, filmstjärnor som Greta Garbo eller Stellan Skarsgård, och andra välkända, stora exporter som är lika svenska, men även finns över hela världen. Det som faller in under den sistnämnda gruppen är fullt legitimt att vara stolta över, medan det i det första klustret är mer osäkert. Är det så att bara det som funkar utomlands ska få vara godkänt även inom landets gränser? Just för att andra länder godkänt dem och därmed gett oss the all clear att våga höja blicken och nicka gillande? Vilket i sin tur betyder att det som är folkhems-svenskt, det som inte är erkänt och välkänt över världen, det är alltså rasistiskt och skymfande för den invandrade befolkningen i Sverige? Exakt hur funkar den här logiken? När man åker på semester till andra länder, andra stränder, då letar vi efter det där unika, det som är typiskt, det som gör Frankrike franskt, det som är det kubanska med Kuba. Ändå känner vi att vi måste skyffla undan och be om ursäkt för det som är typiskt oss och vårt land, försöka släta över, neutralisera, göra anonymt och formbart.
Självklart förändras landet på både gott och ont, liksom alla länder gör, och en del av förändringarna beror på invandringen och de influenser från andra delar av världen det medför. Men det finns fortfarande gott om vedertagna saker som särskiljer Sverige från alla andra länder, som gör landet svenskt, och folket svenskt, oavsett om man är född här eller har flyttat hit. Och det svenska, det speciella och det fina, det tycker jag ska få finnas kvar. Vad är det annars för mening att kalla landet för Sverige, istället för nåt mer passande, som Neutrum eller Mellanland? Ska det vara på det sättet kan vi lika gott sälja oss som koloni till högstbjudande, så kan vi radera allt det som särskiljer landet och bara gå och vara andra storpotäter till lags dagarna i ända. Låta allt vara lagom, ljummet, trevligt och normalt. Herregud, jag måste flytta innan det sker, det finns ingen chans att jag skulle kunna assimileras in i en sån värld; det är ju rena rama dystopin.
Ett land, vilket som helst, behöver alltid ta ställning till sin syn på och tolerans gentemot, invandring. Det är lika o-rasistiskt som det är att sjunga nationalsången på nationaldagen. Fast den sortens agerande får väldigt många att skrika för full hals om hur främlingsfientligt det är, att sjunga Sveriges nationalsång när vi har så många andra nationaliteter närvarande också. Men excuse me, sist jag kollade efter så bodde jag i Sverige. Tillsammans med en massa svenskar och en massa somalier, finnar, iranier, engelsmän, och så vidare. Varför, och framför allt hur, i hela världen (haha) ska vi undvika svenska traditioner och sedvänjor, på grund av den inflyttade befolkningens oerhört spridda härkomst? Varför skulle någon av annorlunda härkomst, boende i Sverige, ta illa upp för att folket i Sverige beter sig som svenskar? Vare sig de är födda i landet eller flyttat hit senare?
Om jag flyttade till, låt oss säga Grekland, givetvis skulle jag lära mig grekiska. Jag skulle respektera kulturen, folket, sedvänjorna, jag skulle försöka assimilera det grekiska levnadssättet. Av pur logik, men även respekt. Jag skulle ändå fira midsommar, läsa svenska böcker och åtminstone delvis känna mig svensk ändå. Jag skulle inte tycka att mina fellow greker var rasister som sjöng sin egen nationalsång, hejade på sitt eget land i Eurovision song contest eller som spelade traditionell grekisk musik och lagade dito mat. Jag förstår inte hur det kan vara rasistiskt att bete sig som den nationalitet man är, i det land den nationaliteten hör hemma.
Framför allt förstår jag inte hur det är okej att vara jättestolt svensk när det går bra för Sverige inom någon idrottsgren eller motsvarande, men inte annars. Visar vi framfötterna inom fotbolls-VM t.ex., då minsann målas flaggor i ansikten, blågula tröjor åker på och vikingahjälmar i plast svajar käckt på skallen. Det hurras och sjungs och extasen vet inga gränser. Men går det dåligt för oss så smusslas vimplarna snabbt undan, då är det DERAS fel, sportutövarna, DE vann inte, dåligt. Stoltheten och patriotismen lyser med sin frånvaro, precis som den gör alla andra dagar då vi inte skördar framgångar utanför landsgränserna. Sverige i synnerhet känns så extremt i den här frågan, då en typisk del av svenskhet är att vilja vara alla till lags, inte störa och inte skapa obehag, bara vara jämnt utbredd över limpmackan så att inget sticker ut eller irriterar. Som att det bara är okej att tycka om nånting när alla andra gör det, bara okej att visa någon form av uppskattning för sitt duktiga fotbollslandslag när de är i semifinal, inte förr. Eller är det för att andra länder markerar att vi har nånting bra, nånting som är värt att uppmärksamma, som vi vågar tuta i partylurarna och göra vågen på läktarna? Kan vi inte bestämma själva vad vi vill tycka om med vårt land, eller?
I Sverige har vi Dalahästar, Vasaloppet, landskapsdräkter, midsommarfirande, sill och nubbe, husmanskost, dansband, filmjölk, knäckebröd, Systembolaget och mycket annat som är väldigt svenskt men egentligen bara är begripligt inom landets gränser. Vi har också ABBA, H&M, Volvo, Ericsson, Ikea, internationella sportstjärnor som Zlatan, filmstjärnor som Greta Garbo eller Stellan Skarsgård, och andra välkända, stora exporter som är lika svenska, men även finns över hela världen. Det som faller in under den sistnämnda gruppen är fullt legitimt att vara stolta över, medan det i det första klustret är mer osäkert. Är det så att bara det som funkar utomlands ska få vara godkänt även inom landets gränser? Just för att andra länder godkänt dem och därmed gett oss the all clear att våga höja blicken och nicka gillande? Vilket i sin tur betyder att det som är folkhems-svenskt, det som inte är erkänt och välkänt över världen, det är alltså rasistiskt och skymfande för den invandrade befolkningen i Sverige? Exakt hur funkar den här logiken? När man åker på semester till andra länder, andra stränder, då letar vi efter det där unika, det som är typiskt, det som gör Frankrike franskt, det som är det kubanska med Kuba. Ändå känner vi att vi måste skyffla undan och be om ursäkt för det som är typiskt oss och vårt land, försöka släta över, neutralisera, göra anonymt och formbart.
Självklart förändras landet på både gott och ont, liksom alla länder gör, och en del av förändringarna beror på invandringen och de influenser från andra delar av världen det medför. Men det finns fortfarande gott om vedertagna saker som särskiljer Sverige från alla andra länder, som gör landet svenskt, och folket svenskt, oavsett om man är född här eller har flyttat hit. Och det svenska, det speciella och det fina, det tycker jag ska få finnas kvar. Vad är det annars för mening att kalla landet för Sverige, istället för nåt mer passande, som Neutrum eller Mellanland? Ska det vara på det sättet kan vi lika gott sälja oss som koloni till högstbjudande, så kan vi radera allt det som särskiljer landet och bara gå och vara andra storpotäter till lags dagarna i ända. Låta allt vara lagom, ljummet, trevligt och normalt. Herregud, jag måste flytta innan det sker, det finns ingen chans att jag skulle kunna assimileras in i en sån värld; det är ju rena rama dystopin.
Etiketter: Oförstående, Personligt, Politik, Respekt, Utland
5 Åsikter
Hej å hå. Som smygläsare av din blogg känner jag mig manad att kommentera hur otroligt bra du lyckas slå hammaren på spiken i många av dina inlägg. Kudos!
Septikemi: Åh, tack, vilken fin komplimang! Och välkommen ut ur skuggorna också, haha. :D
Jag önskar du hade sett programserien "Världens Modernaste Land" med Fredrik Lindström! Han slår verkligen huvudet på spiken om vad som är svenskt, vad vi svenskar tycker om vårt eget land, osv osv. En väldigt fin programserie måste jag säga...
Jag tror faktiskt inte att svenskar skäms så mkt för Sverige som vi kanske ger sken av. Vi flaggar (haha) inte med saken kanske, men innerst inne tror jag att de allra flesta svenskar är ganska stolta över Sverige, något som kommer fram när vi är utomlands & inser hur enkelt vårt svenska liv på många sätt är. Innerst inne tycker vi ändå att Sverige är bäst. Vi rynkar gärna på näsan åt andra länders politik, eller tycker att vi är bäst på tex miljöfrågor/djurhantering/lägenhetsbyggen/kaffebryggeri.
Så varför har det blivit en så obekväm & känslig fråga med just nationella symboler, eller nationalsången? Fredrik Lindström förklarade det ganska bra - de länder som mest högljutt firar sin nationaldag med rent av stora landsfester, är länder som av en eller annan anledning firar en frihet eller slutet på ngt slags förtryck. Det är bara att titta på Norge, där man firar sin nationaldag UTAV HELVETE. Norrmännen firar ju Norges självständighet. Vad firar vi på nationaldagen egentligen? Att en gamle Vasa blev kung för 500 år sen, & 1974 års regeringsform. Inte så jättespexigt kanske? :/
Fredrik Lindström förklarade det som att eftersom vi hållit oss utanför större krig i väldigt många hundrade år, & dessutom egentligen aldrig blivit särskilt förtryckta eller befriade, så blir inte nationella symboler hos oss lika värdeladdade. Dom blir tom lite meningslösa (om det inte är en fotbollsmatch eller schlager, som du skrev). Jämför det med vad flaggan betyder för en fransman, en spanjor, en irländare eller en skotte - alla länder som genomlidit krig, eller upplevt ngn form av befrielse.
Sen har vi ju problemet att många av de svenska symbolerna på ett uselt sätt snotts av nazister - svenska flaggan, Tors hammaren, runor, nationalsången - vilket ju i sin tur leder till att de svenska symbolerna blir ÄNNU mer oattraktiva för den vanlige svensken.
Men anledningen till att det inte blir mer ilska över utebliven nationalsång eller liknande, kanske helt enkelt har å göra med att vi inte har ngt större behöv av just de symbolerna? Vi är snarare ganska nöjda med de små sakerna - med våra dubbla fönster, vårt systembolag & vårt knäckebröd. Stolta över att vara svenskar, även utan flaggvift? Jag tycker att svenskheten syns allra mest på vårt ack så heliga midsommarafton - denna den mest ursvenska av traditioner som mycket få kan tänka sig att förändra, eller strunta i. Kanske borde midsommarafton vara vår nationaldag istället? Så JÄVLAR hade nationaldagen nog firats desto mer :D
Andrea sa allt jag hade tankt saga, och lite till :)
Drejja & Sanna: Det låter absolut vettigt att vi helt enkelt haft det så bra så länge att vi inte behöver hävda oss, men det är inte den uteblivna patriotismen jag finner störande egentligen. Jag själv är ju långt ifrån patriot, dessutom. Men jag motsätter mig detta att man inte riktigt FÅR vara stolt och visa det, om man VILL, för då är man högst troligt nazist enligt rådande norm. Att våra forntida symboler snattats och utnyttjats är väldigt beklagligt, men borde man inte lobba för att återinföra deras rätta betydelser i så fall, istället för att bara låta idioterna hållas?
Samt att, som du säger, Andrea, svenskar fattar inte hur bra de har det förrän de åker utomlands; dels får de då något att jämföra med och dels är de fria från det inhemska stigmat att man inte hissar sin flagga eller pratar om positiva aspekter med sitt land. Återigen: det är endast i relation till andra länder och deras positiva uppfattning om oss som vi törs sträcka på oss och le glatt över våra tillgångar. Vi kan inte själva säga att vi tycker att t.ex. Systembolaget är en bra idé, eftersom det många gånger anses jävligt skumt bland andra natonaliteter, men vi får bre på om Robyn eftersom hon är internationellt erkänd och välkänd. Hänger ni med på vad jag menar?
Och faran med att inte ständigt påminna sig själv och sina landsmän om förträffligheten med just vårt land, är att det faller i glömska, folk slutar uppskatta det och börjar gnälla på trivialtieter, eller tar allt det goda för givet, vilket är en klassisk utförsbacke till sämre standarder. "We have no scar to show from happiness. We learn so little from peace.", som Chuck Palahniuk så klokt skrivit.
Skicka en kommentar
<< Home