Du gamla, du fria, du skelögda ko

Sverige och den svenska synen på vad som är främlingsfientligt är något som länge retat gallfeber på mig, och nu, i takt med allt ramaskriande kring Sverigedemokraterna och deras relativt nyliga intågande i Riksdagen, känns det som att det fullkomligt exploderat bortom rimligheternas gränser. Missförstå mig rätt, jag är inget fan av SD och stöttar inte vare sig rasism eller främlingshat. Men det måste för fan gå att prata om saken utan att inom tre minuter bli kallad för nazist av en hetsigt stirrande, nervöst perspirerande konversationspartner. Varför är svenskar så rädda för att nudda vid ämnet? What's the big deal? Hej, vi har ett fint land här, men oj, nu flyttar det in folk från andra länder till det, HJÄLP, bäst vi bara låtsats som inget! Men snälla nån, vad är problemet?

Ett land, vilket som helst, behöver alltid ta ställning till sin syn på och tolerans gentemot, invandring. Det är lika o-rasistiskt som det är att sjunga nationalsången på nationaldagen. Fast den sortens agerande får väldigt många att skrika för full hals om hur främlingsfientligt det är, att sjunga Sveriges nationalsång när vi har så många andra nationaliteter närvarande också. Men excuse me, sist jag kollade efter så bodde jag i Sverige. Tillsammans med en massa svenskar och en massa somalier, finnar, iranier, engelsmän, och så vidare. Varför, och framför allt hur, i hela världen (haha) ska vi undvika svenska traditioner och sedvänjor, på grund av den inflyttade befolkningens oerhört spridda härkomst? Varför skulle någon av annorlunda härkomst, boende i Sverige, ta illa upp för att folket i Sverige beter sig som svenskar? Vare sig de är födda i landet eller flyttat hit senare?

Om jag flyttade till, låt oss säga Grekland, givetvis skulle jag lära mig grekiska. Jag skulle respektera kulturen, folket, sedvänjorna, jag skulle försöka assimilera det grekiska levnadssättet. Av pur logik, men även respekt. Jag skulle ändå fira midsommar, läsa svenska böcker och åtminstone delvis känna mig svensk ändå. Jag skulle inte tycka att mina fellow greker var rasister som sjöng sin egen nationalsång, hejade på sitt eget land i Eurovision song contest eller som spelade traditionell grekisk musik och lagade dito mat. Jag förstår inte hur det kan vara rasistiskt att bete sig som den nationalitet man är, i det land den nationaliteten hör hemma.

Framför allt förstår jag inte hur det är okej att vara jättestolt svensk när det går bra för Sverige inom någon idrottsgren eller motsvarande, men inte annars. Visar vi framfötterna inom fotbolls-VM t.ex., då minsann målas flaggor i ansikten, blågula tröjor åker på och vikingahjälmar i plast svajar käckt på skallen. Det hurras och sjungs och extasen vet inga gränser. Men går det dåligt för oss så smusslas vimplarna snabbt undan, då är det DERAS fel, sportutövarna, DE vann inte, dåligt. Stoltheten och patriotismen lyser med sin frånvaro, precis som den gör alla andra dagar då vi inte skördar framgångar utanför landsgränserna. Sverige i synnerhet känns så extremt i den här frågan, då en typisk del av svenskhet är att vilja vara alla till lags, inte störa och inte skapa obehag, bara vara jämnt utbredd över limpmackan så att inget sticker ut eller irriterar. Som att det bara är okej att tycka om nånting när alla andra gör det, bara okej att visa någon form av uppskattning för sitt duktiga fotbollslandslag när de är i semifinal, inte förr. Eller är det för att andra länder markerar att vi har nånting bra, nånting som är värt att uppmärksamma, som vi vågar tuta i partylurarna och göra vågen på läktarna? Kan vi inte bestämma själva vad vi vill tycka om med vårt land, eller?

I Sverige har vi Dalahästar, Vasaloppet, landskapsdräkter, midsommarfirande, sill och nubbe, husmanskost, dansband, filmjölk, knäckebröd, Systembolaget och mycket annat som är väldigt svenskt men egentligen bara är begripligt inom landets gränser. Vi har också ABBA, H&M, Volvo, Ericsson, Ikea, internationella sportstjärnor som Zlatan, filmstjärnor som Greta Garbo eller Stellan Skarsgård, och andra välkända, stora exporter som är lika svenska, men även finns över hela världen. Det som faller in under den sistnämnda gruppen är fullt legitimt att vara stolta över, medan det i det första klustret är mer osäkert. Är det så att bara det som funkar utomlands ska få vara godkänt även inom landets gränser? Just för att andra länder godkänt dem och därmed gett oss the all clear att våga höja blicken och nicka gillande? Vilket i sin tur betyder att det som är folkhems-svenskt, det som inte är erkänt och välkänt över världen, det är alltså rasistiskt och skymfande för den invandrade befolkningen i Sverige? Exakt hur funkar den här logiken? När man åker på semester till andra länder, andra stränder, då letar vi efter det där unika, det som är typiskt, det som gör Frankrike franskt, det som är det kubanska med Kuba. Ändå känner vi att vi måste skyffla undan och be om ursäkt för det som är typiskt oss och vårt land, försöka släta över, neutralisera, göra anonymt och formbart.

Självklart förändras landet på både gott och ont, liksom alla länder gör, och en del av förändringarna beror på invandringen och de influenser från andra delar av världen det medför. Men det finns fortfarande gott om vedertagna saker som särskiljer Sverige från alla andra länder, som gör landet svenskt, och folket svenskt, oavsett om man är född här eller har flyttat hit. Och det svenska, det speciella och det fina, det tycker jag ska få finnas kvar. Vad är det annars för mening att kalla landet för Sverige, istället för nåt mer passande, som Neutrum eller Mellanland? Ska det vara på det sättet kan vi lika gott sälja oss som koloni till högstbjudande, så kan vi radera allt det som särskiljer landet och bara gå och vara andra storpotäter till lags dagarna i ända. Låta allt vara lagom, ljummet, trevligt och normalt. Herregud, jag måste flytta innan det sker, det finns ingen chans att jag skulle kunna assimileras in i en sån värld; det är ju rena rama dystopin.

See no evil, hear no evil

Under SVT:s valvaka igår vägrade Vänsterpartiets ledare Lars Ohly att gå in i sminkrummet medan Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson satt där. Ett tilltag som många har hejat på och backat upp. Visst, spontant så fattar jag, man gillar ställningstagandet, man gillar att Ohly inte vill befatta sig med någon som Åkesson och dennes åsikter. Men ärligt talat, hur moget är det för en vuxen man, en politiker, en folkvald representant för ett relativt stort parti, att bara vägra sitta bredvid en annan politiker vars åsikter är hans raka motsatser, more or less?

Det här är bara ännu en händelse i hela den katastrofala taktik som så gott som samtliga partier och deras representanter under valet använt för att hantera SD: att vända bort huvudet, vägra se på saken, inte ta i dem med tång. I get it, man tycker inte att SD och deras politiska agenda är värda att nämna ens. Men ändå är det just det man har gjort, om och om igen. Under hela valrörelsen har SD ploppat upp sina trynen all over the place, men när det gäller direkta konfrontationer så har de lyst med sin frånvaro - på grund av de andra partiernas dissande och vägran att ha med dem att göra, inte på SD:s egen ovilja, mind you. Att inte låtsats om ett problem, har det någonsin varit en lösning? If I close my eyes, maybe it will go away-approachen funkar liksom inte. Funkade inte när man var fem år och rädd för ödlorna i "V" på tv, funkar inte när man är 40+ och partiledare heller. Taktiken att stoppa huvudet i sanden och skita i SD funkar i synnerhet inte särskilt bra om media samtidigt skriver om dem, och därmed lyfter fram dem, synliggör dem och göder deras existensberättigande. Att inte låta någon SD-politiker någonsin få tillräckligt officiellt och medialt utrymme för att klargöra sin ståndpunkt kring olika frågor är inte heller ett vidare vettigt tilltag. Låt dem berätta, låt dem prata. Bemöt dem sedan med logik och reson, punktera deras partipolitik, som mest bara är en front för ett gäng trångsynta, bakåtsträvande mer-eller-mindre rasister, i steg för steg, så kommer folket se dem för vad de är. Deras styrka kommer falla. Intresset för dem kommer dala. Håligheterna i deras partipolitik kommer synas. Låt dem sänka sitt eget skepp, helt enkelt.

Men så har man alltså inte gjort. Man har förlöjligat och fördömt SD, och inte låtit dem visa upp sig helt och hållet, snöpt av dem vid första bästa tillfälle. Folk har bara fått se glimtar av SD, vilket givetvis skapar en helt normal nyfikenhet, framför allt hos de som hyser några negativa åsikter kring flyktingpolitiken av idag, eller har vissa sympatier för partiets åsikter kring invandring - dessa två åsikter är inte nödvändigtvis desamma, mind you. Men enkelt uttryckt så har man gjort SD till något farligt och förbjudet. Och vad händer med sånt som klassas så? Jo, väldigt många människor känner sig manade att prova på det förbjudna, just för att det är farligt, för att de inte får. Precis som barn som manas att inte slicka på lyktstoplar på vintern; De går ut och slickar på lyktstolpar på vintern. I mångt och mycket växer vissa verkligen aldrig upp på den här punkten, utan fortsätter att metaforiskt slicka på frusen metall bara för att se vad som händer. Och det här med att man kan tycka att invandringen av idag inte sköts optimalt, då? Inte nödvändigtvis en rasistisk åsikt över huvud taget, och inte nödvändigtvis en SD-sympati heller, utan helt normala frågor på vilket land som helst's politiska agenda. Men i Sverige är det oerhört känsligt, inget man ska prata om alls, helst, utan bara låta livet ha sin gilla gång. Här spelar den berömda svenskheten in, vårt behov av att inte sticka ut från mängden, att inte skaffa ovänner, att inte röra om i grytan och att inte vara radikal eller egentligen härbärgera starka åsikter. Alls.

Vi har väl inte glömt Anna Ankas enorma genomslagskraft? Plötsligt var hon enormt populär för att hon vågade säga vad hon tyckte, vad hon verkligen tyckte, i olika situationer, och för att hon tydligen "vågar säga vad folk egentligen tänker". Vi pratar alltså om en uttråkad rikemans-hemmafru som satt i tv-rutan, på bekvämt avstånd till landet det skulle visas i, och vräkte ur sig saker om en hustrus plikter och om hur man skulle behandla sina anställda, bland annat. Bara för att hon har svensk härkomst (fast rent genetiskt är hon polsk, och sedemera adopterades hon av en svensk familj) och syns på tv så ska vi alltså ta till oss vad hon kacklar om, är det så? Hon lever ett liv i ett helt annat land med helt andra sociala koder och värderingar. Hennes ekonomiska situation är inte någon som förmodligen en endaste svensk kvinna, bosatt i Sverige, kan relatera till. Hur kan människor tycka att hennes åsikter bär någon som helst relevans för oss svenskar? Jo, för att hon är svensk, hon är känd, och för att hon säger precis vad hon tycker, rakt på sak. Spelar tydligen ingen roll att det hon tycker är idiotiskt och osammanhängande, folket hör och de nickar. Vi tar till oss Anna Ankas dravel eftersom många sitter och trycker på smygradikala tankar som de aldrig nånsin törs lufta, för man gör inte så i Sverige. Tills någon modigare och dummare än de själva väljer att ta plats i tv-rutan och börjar gapa, då öppnar folk käften, minsann, visar sitt medhåll och nickar tyst. En högljudd ledare som sätter ned foten appelerar till väldigt, väldigt många fega svenskar.

Det här o-svenska sättet (åh, ironin!) har även SD utnyttjat till fullo, genom att vara pojken som påpekar att kejsaren faktiskt är naken, när ingen annan vågar säga något. Åkesson och hans gäng tar upp saker som många grubblar över i smyg, och som de andra (framför allt de största) partierna helst inte vill föreslå några konkreta förändringar kring. Men i Sverige klagar vi inte öppet, utan bara i smyg där den det berör inte kan höra oss, vanliga svenskar vågar inte kräva mer eller annorlunda fokus på invandrarfrågor från politikerna, utan tar tyst och på klassiskt, svenskt, soffradikalt manér emot det som erbjuds. Och det som erbjuds på flyktingmenyn är just nu enbart SD. Men det är i alla fall nånting, tänkte soffradikalerna. Så plötsligt rasslade det till i folkhemmen och alla som tidigare varit för fega för att uttala sig, alla som saknade en ledargestalt för sitt missnöje, började anonymt sluta upp bakom SD. Passa på att leva lite farligt, och se vad som händer om de slickar på den här stolpen också. Så kan det gå, som Vonnegut sa. Och likt Ankas populäritet så beror även SD:s enorma uppsving dels på de som håller med dem, dels de som hatar dem och inte kan låta bli att titta när de medverkar eller att smutskasta dem i skrift. All publicitet är bra publicitet, som det brukar sägas, och ofta är det verkligen sant.

Media, politikerna, och vi medborgare hade ett val förut: att helt ignorera och utestänga SD, eller att bemöta dem öga mot öga. Jag är tveksam till om val nummer ett hade varit vidare klokt ändå, men eftersom det som hände var någon slags half assed version av att igga dem, men att samtidigt ändå prata skit om och älta dem, så fick SD istället massor av gratis reklam, och med det, massor av fler väljare. Men eftersom jag nu skrivit detta inlägg om SD, ger även jag dem mer publicitet och skjuts på vägen? Nej, det kan jag inte påstå. De har redan gått i mål, och nu handlar det om att ta dem, och hela situationen, på allvar. Vad jag gjort i min text här, har varit att belysa situationen kring "hur kunde det bli så här?", vilket är en frågeställning jag läst så många gånger idag att jag snart tittar i kors, samt att ge en allmän konstruktiv kritik i den mån jag är kapabel. Mitt inlägg har inte syftat till smutskastning av något parti, men jag sticker heller inte under stol med att varken Alliansen eller SD direkt stod på min önskelista för de kommande fyra åren (eller de gångna diton). Jag röstade på Miljöpartiet rakt av, tre för tre. Det är mina åsikter och värderingar, och inget jag håller för absolut sanning.

Vad det här inlägget handlar om är att klargöra att problem inte försvinner bara för att man blundar. So wake up and smell the extrema högervindarna nu, vi - framför allt Reinfeldt et al obviously - måste börja bemöta SD och ta den verbala striden.

Och sluta blunda.

Mer intressant läsning finns här, och här. Bland annat.