See no evil, hear no evil

Under SVT:s valvaka igår vägrade Vänsterpartiets ledare Lars Ohly att gå in i sminkrummet medan Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson satt där. Ett tilltag som många har hejat på och backat upp. Visst, spontant så fattar jag, man gillar ställningstagandet, man gillar att Ohly inte vill befatta sig med någon som Åkesson och dennes åsikter. Men ärligt talat, hur moget är det för en vuxen man, en politiker, en folkvald representant för ett relativt stort parti, att bara vägra sitta bredvid en annan politiker vars åsikter är hans raka motsatser, more or less?

Det här är bara ännu en händelse i hela den katastrofala taktik som så gott som samtliga partier och deras representanter under valet använt för att hantera SD: att vända bort huvudet, vägra se på saken, inte ta i dem med tång. I get it, man tycker inte att SD och deras politiska agenda är värda att nämna ens. Men ändå är det just det man har gjort, om och om igen. Under hela valrörelsen har SD ploppat upp sina trynen all over the place, men när det gäller direkta konfrontationer så har de lyst med sin frånvaro - på grund av de andra partiernas dissande och vägran att ha med dem att göra, inte på SD:s egen ovilja, mind you. Att inte låtsats om ett problem, har det någonsin varit en lösning? If I close my eyes, maybe it will go away-approachen funkar liksom inte. Funkade inte när man var fem år och rädd för ödlorna i "V" på tv, funkar inte när man är 40+ och partiledare heller. Taktiken att stoppa huvudet i sanden och skita i SD funkar i synnerhet inte särskilt bra om media samtidigt skriver om dem, och därmed lyfter fram dem, synliggör dem och göder deras existensberättigande. Att inte låta någon SD-politiker någonsin få tillräckligt officiellt och medialt utrymme för att klargöra sin ståndpunkt kring olika frågor är inte heller ett vidare vettigt tilltag. Låt dem berätta, låt dem prata. Bemöt dem sedan med logik och reson, punktera deras partipolitik, som mest bara är en front för ett gäng trångsynta, bakåtsträvande mer-eller-mindre rasister, i steg för steg, så kommer folket se dem för vad de är. Deras styrka kommer falla. Intresset för dem kommer dala. Håligheterna i deras partipolitik kommer synas. Låt dem sänka sitt eget skepp, helt enkelt.

Men så har man alltså inte gjort. Man har förlöjligat och fördömt SD, och inte låtit dem visa upp sig helt och hållet, snöpt av dem vid första bästa tillfälle. Folk har bara fått se glimtar av SD, vilket givetvis skapar en helt normal nyfikenhet, framför allt hos de som hyser några negativa åsikter kring flyktingpolitiken av idag, eller har vissa sympatier för partiets åsikter kring invandring - dessa två åsikter är inte nödvändigtvis desamma, mind you. Men enkelt uttryckt så har man gjort SD till något farligt och förbjudet. Och vad händer med sånt som klassas så? Jo, väldigt många människor känner sig manade att prova på det förbjudna, just för att det är farligt, för att de inte får. Precis som barn som manas att inte slicka på lyktstoplar på vintern; De går ut och slickar på lyktstolpar på vintern. I mångt och mycket växer vissa verkligen aldrig upp på den här punkten, utan fortsätter att metaforiskt slicka på frusen metall bara för att se vad som händer. Och det här med att man kan tycka att invandringen av idag inte sköts optimalt, då? Inte nödvändigtvis en rasistisk åsikt över huvud taget, och inte nödvändigtvis en SD-sympati heller, utan helt normala frågor på vilket land som helst's politiska agenda. Men i Sverige är det oerhört känsligt, inget man ska prata om alls, helst, utan bara låta livet ha sin gilla gång. Här spelar den berömda svenskheten in, vårt behov av att inte sticka ut från mängden, att inte skaffa ovänner, att inte röra om i grytan och att inte vara radikal eller egentligen härbärgera starka åsikter. Alls.

Vi har väl inte glömt Anna Ankas enorma genomslagskraft? Plötsligt var hon enormt populär för att hon vågade säga vad hon tyckte, vad hon verkligen tyckte, i olika situationer, och för att hon tydligen "vågar säga vad folk egentligen tänker". Vi pratar alltså om en uttråkad rikemans-hemmafru som satt i tv-rutan, på bekvämt avstånd till landet det skulle visas i, och vräkte ur sig saker om en hustrus plikter och om hur man skulle behandla sina anställda, bland annat. Bara för att hon har svensk härkomst (fast rent genetiskt är hon polsk, och sedemera adopterades hon av en svensk familj) och syns på tv så ska vi alltså ta till oss vad hon kacklar om, är det så? Hon lever ett liv i ett helt annat land med helt andra sociala koder och värderingar. Hennes ekonomiska situation är inte någon som förmodligen en endaste svensk kvinna, bosatt i Sverige, kan relatera till. Hur kan människor tycka att hennes åsikter bär någon som helst relevans för oss svenskar? Jo, för att hon är svensk, hon är känd, och för att hon säger precis vad hon tycker, rakt på sak. Spelar tydligen ingen roll att det hon tycker är idiotiskt och osammanhängande, folket hör och de nickar. Vi tar till oss Anna Ankas dravel eftersom många sitter och trycker på smygradikala tankar som de aldrig nånsin törs lufta, för man gör inte så i Sverige. Tills någon modigare och dummare än de själva väljer att ta plats i tv-rutan och börjar gapa, då öppnar folk käften, minsann, visar sitt medhåll och nickar tyst. En högljudd ledare som sätter ned foten appelerar till väldigt, väldigt många fega svenskar.

Det här o-svenska sättet (åh, ironin!) har även SD utnyttjat till fullo, genom att vara pojken som påpekar att kejsaren faktiskt är naken, när ingen annan vågar säga något. Åkesson och hans gäng tar upp saker som många grubblar över i smyg, och som de andra (framför allt de största) partierna helst inte vill föreslå några konkreta förändringar kring. Men i Sverige klagar vi inte öppet, utan bara i smyg där den det berör inte kan höra oss, vanliga svenskar vågar inte kräva mer eller annorlunda fokus på invandrarfrågor från politikerna, utan tar tyst och på klassiskt, svenskt, soffradikalt manér emot det som erbjuds. Och det som erbjuds på flyktingmenyn är just nu enbart SD. Men det är i alla fall nånting, tänkte soffradikalerna. Så plötsligt rasslade det till i folkhemmen och alla som tidigare varit för fega för att uttala sig, alla som saknade en ledargestalt för sitt missnöje, började anonymt sluta upp bakom SD. Passa på att leva lite farligt, och se vad som händer om de slickar på den här stolpen också. Så kan det gå, som Vonnegut sa. Och likt Ankas populäritet så beror även SD:s enorma uppsving dels på de som håller med dem, dels de som hatar dem och inte kan låta bli att titta när de medverkar eller att smutskasta dem i skrift. All publicitet är bra publicitet, som det brukar sägas, och ofta är det verkligen sant.

Media, politikerna, och vi medborgare hade ett val förut: att helt ignorera och utestänga SD, eller att bemöta dem öga mot öga. Jag är tveksam till om val nummer ett hade varit vidare klokt ändå, men eftersom det som hände var någon slags half assed version av att igga dem, men att samtidigt ändå prata skit om och älta dem, så fick SD istället massor av gratis reklam, och med det, massor av fler väljare. Men eftersom jag nu skrivit detta inlägg om SD, ger även jag dem mer publicitet och skjuts på vägen? Nej, det kan jag inte påstå. De har redan gått i mål, och nu handlar det om att ta dem, och hela situationen, på allvar. Vad jag gjort i min text här, har varit att belysa situationen kring "hur kunde det bli så här?", vilket är en frågeställning jag läst så många gånger idag att jag snart tittar i kors, samt att ge en allmän konstruktiv kritik i den mån jag är kapabel. Mitt inlägg har inte syftat till smutskastning av något parti, men jag sticker heller inte under stol med att varken Alliansen eller SD direkt stod på min önskelista för de kommande fyra åren (eller de gångna diton). Jag röstade på Miljöpartiet rakt av, tre för tre. Det är mina åsikter och värderingar, och inget jag håller för absolut sanning.

Vad det här inlägget handlar om är att klargöra att problem inte försvinner bara för att man blundar. So wake up and smell the extrema högervindarna nu, vi - framför allt Reinfeldt et al obviously - måste börja bemöta SD och ta den verbala striden.

Och sluta blunda.

Mer intressant läsning finns här, och här. Bland annat.

Om att vara vuxen, eller låta bli

Varje gång jag ser reklam för ett realityprogram som handlar om skönhetstävlingar för barn kväljs jag nästintill av äckelkänslor. Inte inför barnen, de har ju inte ens valt det själva. Men deras föräldrar, christ!

Det är för mig helt oförlåtligt när barn inte tillåts vara barn. Man formas oerhört mycket under barndomen, till att bli den människa man sedan känner igen som sig själv när man blivit nån meter längre och klokare. Barn som måste bete sig som vuxna känns vidrigt, själviskt och rent ut sagt elakt. Mammorna slår på skygglapparna och mantrar att det är det här dottern vill och att det bara är roligt för båda. Ändå ser man den maniska glöden i ögonen, den som kämpar för att vinna, vara bäst och ha det mest perfekta barnet. Men hos döttrarna ser men mest av allt en vilja att vara mamma till lags, att vara duktig och få beröm. De vinnarinstinkter som kan finnas i barnen är garanterat en effekt av monkey see, monkey do-aspekten: man gör likadant som mamma, mamma vet ju alltid bäst. Eller?

Att påstå att ens treåring "valt själv" att ställa upp i skönhetstävling efter skönhetstävling låter vansinnigt i mina öron. Hur mycket vet en treåring om vad hon vill? Ena sekunden vill ungen ha en docka och andra sekunden en boll, så att använda det som argument håller fan inte. Dessutom är det stora åtaganden de gör när de deltar i de här tävlingarna, det blir många långa timmar av övningar, smink och hår och massor av väntan. Vilket litet barn mår bra av det? Vilken unge skulle vilja ställa upp på det, om de förstod exakt hur jobbigt det faktiskt är? Klart det låter roligt att få ha fina kläder och få höra att man är söt, men det är knappast så de här tävlingarna går till.

Flickorna visas upp i badkläder, de svassar över scenen och vickar på de höfter de inte kommer se röken av än på många år. De har bikinis på sig trots att det inte finns en tillstymmelse till bröst att dölja. Och de är formligen dränkta i smink och hårstyling, de ska se ut som vuxna kvinnor, fast med mycket små ansikten. Lösögonfransar, foundation, läppstift. Vad rör sig i föräldrarnas huvud när de ser sin egen lilla lintott, som annars brukar ha glassfläckar på tröjan och skrubbsår på knäna, förvandlas till det här förvrängda, plastiga idealet? Varför skulle någon vuxen människa som inte dras sexuellt till barn, tycka att det på nåt som helst sätt är lämpligt, passande, korrekt, eller för den delen, ens fint att se dem utstyrda på det här viset? Och varför frivilligt kasta sitt eget barn åt vargarna, genom att lära dem att puta med stjärten och använda ögonskugga innan de ens börjat dagis?

Det enda man åstadkommer är att sätta en jävla massa press på sin dotter, ge ungen en mycket skev verklighetsuppfattning, och göra sitt barn till ett sexobjekt. Av egen fri vilja. Jag är av den skolan som tycker att sex inte hör hemma i nåns liv före the tender age of 15. Jag vet om ett flertal som börjat tidigare än så, och som alltid mått och fortfarande mår utmärkt i sin sexualitet ändå, men vi pratar då om en lägsta ålder på 13 år. Tonåren. När man åtminstone kommit in i puberteten och har fysiska möjligheter till ett sexliv. Vilka såna förutsättningar har en unge som inte ens fyllt tio? Varför ens öppna dörrarna till den världen innan det behövs?

Varför inte låta sitt barn vara just ett barn, så länge det går?

Cabernet Wurrefuck

Igår var Ålen här. Vi gjorde något så normalt och ospektakulärt och konstigt och sjukt som att dricka rödvin. Jag har fått vin vid två tillfällen av min chef, och tänkte att nån gång måste jag ju ändå smaka på skiten, trots att jag verkligen inte tycker om vin alls och rödvin i synnerhet.

Det som först var en liten whim blev snart ett helt projekt, då det visade sig vara stört omöjligt att korka upp flarran. What kind of idiot sätter en gummikork i vinet? Allvarligt? Vi lämnade den halvdemolerade korken åt sitt öde och satsade på flaska nummer två istället. Där hade vi större lycka. Sen satt vi och skrattade åt varandra som varande mogna rödvinskvinnor på en lördagskväll.

Jag tror knappast att jag kommer börja halsa rödtjut as of now, men jag vet i alla fall att det går att dricka, och att just det här rödvinet faktiskt funkade rätt bra om man slog i en liten skvätt coca cola i det. Ja, säkert hädelse och kätteri och det ena med det andra - jag vet, men vi är ganska långt ifrån vinkonnässörer och fina damer. Något vi bägge är synnerligen glada för också, kan tilläggas.

Jag är en fegis

Är det moget att skjuta upp att ringa till ett försäkringsbolag i åtta månader? Jag vill bara inte, det är så otroligt knöligt och bökigt att förstå allt med försäkringar, och ännu svårare att känna att man gör rätt.

Jag sa upp min sjukförsäkring, tror jag, (Ni ser, jag minns inte ens vad jag hade; liv-, olycks-, eller sjuk-varianten, hur patetiskt är det inte att ha så dålig koll?) i somras, för att Trygg-Hansa betedde sig som kompletta imbeciller rörande inbrottet vi hade i vårt källarförråd, och vi fick ut nån otroligt löjlig summa efter en otroligt löjligt lång tid, samt fick tala med nåt rikspucko som var direkt otrevlig och "glömde" bort vårt ärende stup i kvarten. Nej till sånt, såna vill man knappast ha som värnande om ens liv/hälsa (VAD DET NU VAR FÖR NÅN SORT!).

Alltså ansökte jag om en ny försäkring hos Länsförsäkringar, men de gav avslag eftersom jag har en kronisk sjukdom, men erbjöd någon annans sorts försäkring istället. Således måste jag ringa och förklara för dem att de inte är kloka och knappast kan ha kollat mina journaler - i vilka man kan se att jag är ovanligt icke-sjuk för att ha en kronisk sjukdom. Men orka, men våga, men klara av en sån sak. Uääääh. <-- barnsligt bebisgnäll.

Jag ska, okej? Snart. Först lite frukost kanske.

27

This is it. Än känner jag ingen skillnad, får återkomma om det senare.

Ordfront or not?

Jag blev just uppringd av nån snubbe på Ordfront som hade ett studenterbjudande på prenmeration i ett år att erbjuda. Är Ordfront nåt att ha, är det nån som har koll? Jag prenumererade motvilligt för sex år sen, eftersom ett medlemsskap i Ordfront resulterade i en hälften så dyr Arvikabiljett, d'oh. Men då orkade jag aldrig läsa tidningarna, trots att det kunde vara intressanta ämnen som berördes. Nuförtiden är jag dock mer intresserad av den typen av litteratur i allmänhet, och av samhällsrelaterade artiklar som jag vill minnas att det fanns i tidningen då i synnerhet.

Jag är barnsligt förtjust i att ha en tidningsprenumeration löpande, det är roligt att vet att man åtminstonde en gång i måndaen får rolig och efterlängtad post liskom. Så jag provprenumerar på sånt som jag tyckt varit roligt på senaste. Men jag har gått från Cosmo till Hus & Hem till potentiellt Ordfront på samma år. Intressant. :D

Versus

Sex sätt jag är typiskt vuxen på:
* När jag hör eller läser om ungdomar som blivit utsatta för våld eller som själva gjort något otroligt korkat eller hemskt, så tänker jag övervägande "Stackars deras föräldrar, vad gör de nu?" eller kanske "Hur har de uppfostrat sina barn egentligen?" och liknande.
* Jag plankar aldrig i kollektivtrafiken.
* Jag klär på mig ordentligt när det är kallt, trots att vinterkläder är fult och trist, och om jag ska ut på lokal tar jag följdaktligen med mig inneskor att byta om till.
* Jag får nästan kväljningar när folk har det stökigt och smutsigt hemma.
* Jag tänker på vad jag stoppar i mig och äter nyttigt.
* Jag planerar för mitt liv cirka fem år in i framtiden.
* Jag lyssnar på hits från gårdagen och älskar det. Ny hipp musik göre sig icke besvär.

Sex sätt jag är typisk ungdom på:
* Jag laddar ned både musik och film fast det är olagligt.
* Jag har en massa finnar.
* Jag har alltid dåligt med pengar.
* Jag är inte helt hundra på vad jag ska bli när jag blir stor.
* Jag sitter vid datorn som en blodigel varje dag.
* Jag klarar inte av att gå upp före 09 på morgonen.

Dobedobedo

To do-list:

1. Jobba stjärten av mig i oktober, så att jag har pengar till min tatuering i slutet av november/december.
2. Jobba stjärten av mig i november, så att jag har pengar till räkningar i december.
3. Jobba stjärten av mig i december, så att jag har pengar till att slå runt i London i slutet av januari.
4. Sluta spänna axlarna.
5. Sluta klicka på allas bloggar femtio gånger om dagen i ren desperation.
6. Sluta löka vid datorn så jävla onödigt mycket.
7. Sluta kisa och rynka pannan. Jag SER JU, varför kisar jag då så jävligt?
8. Börja träna. På REDIGT.
9. Plugga ordentligt under hela kursens gång och inte bara i full flared-panic den sista veckan innan en tenta.
10. Tapetsera klart vardagsrummet.
11. Tapetsera i killrummet.

Sen finns det tusen andra saker men de är inte fullt så närliggande eller realistiska. Eller behovsrelaterade på samma vis. Eller så kommer jag bara inte på mer ångestframkallande måsten just nu, det är också rätt bra i och för sig.

Nu ska jag utföra punkt ett, som på ett fint och bra vis sammanstrålar med punkt fem och sex. Gratis! Tjingeling.