I might like you better if we slept together

För inte alls så länge sen så gillade jag i stort sett ingen mat alls. Jag hade kanske fem rätter som jag tyckte om, och dem åt jag om och om igen. Allt annat var bara äckligt. Inte förrän runt 25 års ålder började jag hitta mat som jag verkligen gillade, och sedan dess har jag varit så glad, så glad att mina smaklökar plötsligt vaknat till liv från sin Törnrosa-sömn. Folk tycker fortfarande att jag är jättepetig, dock, och jag blir alltid lika upprörd inombords över detta, eftersom jag i jämförelse anser mig vara varierad och bara lagom kräsen med maten numera.

Mycket av det jag gillar ser jag ingen större poäng i att försöka gilla heller, som kaffe, rött kött, skaldjur, inälvsmat eller skräpmat till exempel. En del saker har jag lärt mig uppskatta, eller i alla fall acceptera, som broccoli, och en del vore onekligen enklare om jag tyckte om, som svamp, fast jag känner ändå inte att jag faktiskt skulle vilja tycka om det. Men det finns en liten grupp livsmedel som jag verkligen, verkligen vill tycka om, fast jag verkligen, verkligen inte gör det.

Tomat är min första produkt på den listan. Tomater och jag har aldrig kommit överrens, jag har försökt mig på dem otaliga gånger under hela mitt liv, men alltid nått samma slutsats: insidan är guckig och slemmig, utsidan är bitter och obehaglig att bita i. Det paradoxala är dock att jag gillar ketchup, krossade tomater, passerade tomater, tomatpuré, soltorkade tomater, tomatsås, quornfärssås, och jag äter tomater som finns i eller på rätter som tillagats i ugn. Dock inte råa tomater, det går bara inte. Men jag gillar ALLT annat. Störigt.

Avokado är ett annat problem. Avokado i crêpes tillsammans med soltorkade tomater-röra (tomatförbannelsen strikes), sallad och kalkon, till exempel, är hur gott som helst, och generellt sett så tycker jag nog likadant om fler rätter som inkorporerar avokado tillsammans med andra smaker. Att äta en helt vanlig avokado, däremot, ger mig kväljningar. Salta på den är nästan ännu värre (Salt och avokado sägs ju vara så gott, men seriousley? Ew.). Och avokado som är så jävla nyttigt också, damnit.

Té får stå med på listan, även om det inte direkt känns livsviktigt. Det är mer ur social synpunkt. Folk blir så förtvivlade när de inte får bjuda på nåt att dricka, annat än kranvatten, men vaddå, jag gillar vatten. Och jag gillar som sagt inte kaffe, inte heller saft, mjölk, eller mineralvatten. Jag tycker inte om nån annan juice än apelsin, och ingen annan läsk än cola eller must. Så té vore rätt skönt att kunna tacka ja till när det bjuds. Inte för att jag bryr mig egentligen, men det är jobbigt att göra andra så illa till mods över att jag sitter där och dricker vatten.

Fisk skulle jag förtvivlat gärna vilja uppskatta, eftersom även fisk är nyttigt som fan och kommer i en enorm variation av smaker och former. Men icke sa nicke, alla firrar jag smakat på ger mig uppchuckreflexer. Jag har klarat av stekt strömming, gravad lax och kokt torsk som barn (klarat av, inte specifikt gillat, mind you), men numera är det tvärstopp för allt som levat i vatten. Skaldjur ska vi inte ens ta upp (ur havet, HÖHÖ). Dessutom är fisklukt en av de absolut äckligaste lukter jag vet.

Vin har jag försökt lära mig att uppskatta, i princip förgäves. Jag gillar sött mousserande, men det jag vill tycka om är ju helt vanligt vitt eller rött jävla vin, sånt man kan ta ett glas av nån gång när som helst, för att man känner för det. Det verkar så behagligt, men att ta ett glas mousserande är rätt svårt, om man inte vill att resten ska bli avslaget tills man har lust med ett glas till. Dessutom känns inte bubbelvin särskilt, jag vet inte, laid back. Allt kolsyrat ger nån slags festkänsla för mig, can't help it. Men allt rödvin smakar ju gammal stövel, så den båten verkar rätt avseglad. Vitt är marginellt bättre, men det mesta känns som att smutta på balsamvinäger. Inte så ball. Rött funkar att dricka blandat med avslagen cola, vitt med fruktsoda eller sprite. Men det är ju fusk, och verkligen ändå inte den känsla jag är ute efter. Åh, att det ska vara så svårt! Skitvin!

Och som att inte dessa gissel är tillräckligt, så sitter jag just nu i det ytterst ofrivilliga läget att inte kunna äta nånting som innehåller vete, det vill säga pasta, bröd, bulgur, couscous, kakor, fajitas, paj, semla, lussekatt, eller vilket bakverk som helst. Courtesy of de problem jag har med magen just nu, som jag genomlidit en miljon äckliga, smärtsamma, otrevliga undersökningar för att komma till botten med, men kommit upp tomhänt varje gång so far. Jag hoppas innerligt att matproblemen är tillfälliga, och relaterade till whatever det är som ger mig smärtor efter varje måltid.

Jag saknar mjukt bröd. Och spaghetti. Och matlust.

Prutt.

Fakeup

Okej, jag måste ta upp en sak som stört mig länge och väl, men når sin totala kulmen just nu, på grund av total overload på samtliga kanaler: mascarareklamer. They drive me nuts. Eftersom jag omöjligt och ovilligt kan minnas varenda en, så tänker jag istället dissekera tre av dem, mer eller mindre aktuella, som sticker ut med sin dumhet, samt orera surt om ämnet i allmänhet.

#1
Produkt: En mascara som ska ge fylligare och längre fransar (NYHET! FLASH!).
Twist: Den har en ände, och borste, med vitt guck, och en med svart.
Breakdown: Poängen är alltså att man ska måla vitt först, som en grundfärg, och sen fläska på med svart ovanpå, och vips så ser fransarna fylligare ut. Amen va smaaart! Dubbla lager, helt otroligt smart! Man kanske skulle kunna göra exakt samma sak med en helt vanlig, ospeciell mascara, som bara innehåller en färg och en borste, om man använder den färgen och borsten två gånger. Kanske? Fast nä, det här är så jävla smart, och NYTT, allt nytt måste ju funka! Ulk.

#2
Produkt: En mascara som ska bygga på de egna fransarna, så de blir längre och fylligare (det låter bekant?).
Twist: Den bygger genom nån tokig kemisk process PÅ dina fransar, som en fransförlängning!
Breakdown: Okej, väntalitehärnu, fransförlängning: FINNS det? Det låter helt sjukt onödigt och jobbigt. Hur länge kan en sån pryl hålla? Men åter till mascaran; Den bygger på dina fransar. Med vad, exakt? Om innehållet i den här hylsan är så pass segt att det ger en hållbar struktur som sitter fast i, och kan misstas för, äkta fransar, så undrar jag hur skönt det är att tvätta bort. Och hur dum man måste vara för att tro på att nån sån här dynga faktiskt fungerar. Hur troligt är det t.ex. att man skulle få längre hår på grund av en hårfärg?

(Vid en snabb googling verkar det som att ettan och tvåan är i princip samma mascara dessutom. Dubbelt korkat i ett, alltså!)

#3
Produkt: En mascara. Jag antar att den ska ge längre fransar. Fylligare också.
Twist: Den har motor.
Breakdown: MOTOR. Jag dör.

Och som att inte dessa muppexempel är nog, så utlovas ständigt hårresande (höhö) resultat i reklamerna: upp till 70% längre fransar, 300% mer volym, lösfranseffekt, med mera med mera. Så, om jag fick 70% längre fransar, med reservation för att jag inte är matematiker, borde jag ha uppskattningsvis 170 millimeter långa strån. De skulle krocka med ansiktet, jag skulle se ut som en utomjording! 300% mer volym kan jag inte för mitt liv räkna ut, men jag kan lova att jag skulle se ut som en orakad polsk armhåla kring ögonen om det låg nån sanning i det påståendet.

Mest störande av allt tycker jag ändå är det uppenbara faktum att lösögonfransar används i reklamerna, och är det inte fysiska fransar så är det datorfejkade sådana. Eller bägge, varför inte? The more, the merrier. I synnerhet Maybelline verkar ha gått helt bananas i sina försäljningsstrategier, med så mycket fransar att jag började skratta de första tio gångerna jag såg det (i två olika reklamer, mind you. Lash Stiletto och Falsies, tror jag de heter), sen blev jag arg.

Maybe she's born with it. Maybe it's Photoshop.

Varför kan de inte visa upp produkten ungefär sanningsenligt i alla fall? Jag förstår att om de visar upp spektakulära "resultat" så kommer fler vilja köpa produkten, för att uppnå samma "resultat". Men eftersom ingen mascara nånsin har, eller kommer att generera de överdrivna effekter reklamen påvisar, så känns det bara som en tidsfråga innan åtminstone en del av alla mascaraköpare of the world surnar på att ständigt bli blåsta. Och att över huvud taget påstå att någon mascara klarar av att ge ögonfransar som når till brynet (varför i helvete man nu skulle vilja ha det) känns vansinnigt missledande. På samma vis som media gör sig själva, och oss icke-mediala en otjänst genom att retuschera bortom besinningens gräns, så funkar något så förhållandevis oskyldigt som mascarareklamer på samma sätt.

Fullt realistisk kvinnobild från Raffe L.

Om allt man ser i reklamen är totalt onaturliga fransar, så blir det idealet att uppnå. Även fast det inte går utan tillhyggen. Samma sak med retusherade kroppar och ansikten, som alla vill ha men som inte ens finns. När röster höjs för att klaga på det skeva idealet som visas, köper media sina ryggar fria genom att hävda att det är vad folk vill ha. O RLY? I double dare någon tidning, modeskapare, fotograf eller reklamare att visa upp människor som de faktiskt ser ut. Och hålla fast vid det konceptet i påföljande ur och skur. Folk kommer köpa det med, sensationslystet till en början, men om andra i samma ställning följer exemplet så kan vi i sinom tid återgå till att ha riktiga bilder på riktiga människor - och riktiga ögonfransar - som ideal, utan att det ligger något chockvärde i det hela ens. Utan att majoriteten vägrar köpa utan kräver att bli lurade och matade med fejk från topp till tå. För ärligt talat, vilken konsument skulle efterfråga lite mer onaturlighet i annonser och modebilder?

Inte jag. Och inte du heller.

Sacramento idioto

Idag har jag haft en riktig dum i huvudet-dag. Jag menar inte att jag varit utpräglat korkad, jag menar att jag bara lyckats med små, små saker som gör att jag undrar var jag gjort av min hjärna idag.

Så jag har bestämt mig för att kalla såna dagar för dum i huvudet-dagar. En dum i huvudet-dag är en dag när man slår knät extra många gånger i samma bordshörn, fastnar med tröjan i dörrhandtaget, vinklar handen på tok för mycket, fast man håller ett fullt glas i den, glömmer vart man är på väg, skallar sin käresta, och mycket mer. Detta är alltså en del av vad jag lyckats med på just denna dum i huvudet-dag.

Andra bra exempel är att gå hemifrån för att handla, utan plånboken, ta med sig fel pass till flygplatsen, åka iväg på födelsedagskalas utan presenterna, glömma bort att äta middag, gå rakt in i dörrkarmen to name a few. Allt saker som your truly också gjort. Dock inte under samma dag, vilket är kravet för att det ska få kallas för en dum i huvudet-dag. Annars är det bara som vilken dag som helst i mitt liv, jag är erkänt klantig och glömsk, så jag reagerar egentligen bara när det är för mycket på en dag.

En dum i huvudet-dag.

General Clutterbuck

Idag har jag återsett ungefär hälften av mina flyttlådor, som alltsedan jag lämnade västkusten för ostkusten, stått i tryggt förvar hos de oerhört snälla svärföräldrarna. Andra hälften står hos svägerskan, hyvens familj man nästlat sig in i, va?

Vid genomgång av den första hälften av lådor plockade jag ut ungefär tre påsar worth of stuff som jag saknade och ville ha med mig hem. Jag donerade krukor och saltkar och förvaringsburkar till svärisarna, och fyllde en hel gigantosopsäck med skräp. Två lådor fick husera memorabilia och två-tre lådor fortsatte rymma böcker och filmer som tyvärr inte får plats i mitt nuvarande hem. Hela sex lådor med saker blev också utrensade, med ändamålet att donera till välgärenhet, eller möjligen att försöka kränga på loppis i sommar.

Men alltså. Det här var mina ägodelar, som jag mödosamt packat ned och velat spara, känt att jag måste behålla i min ägo. Och så visar det sig att det egentligen inte är mer än kanske fem av 13-14 lådor som jag faktiskt vill behålla. Granted att en del var kökssaker som redan finns här, eller inte får plats, men även de var sparade av praktiska skäl - man behöver ju bestick och durkslag, liksom - men jag känner noll och intet attatchment till prylarna. Dussinvaror från Ikea, köpta av behov och inte direkt av fritt val. Hade jag haft råd och ork hade jag haft helt annorlunda husgeråd, och då kanske spara versus släga-situationen varit annorlunda. Men nu var det inte så.

Lådorna var främst fyllda med känslolösa praktiska ting, kläder jag inte bär, totalt onödiga saker (Glittriga hjärtan på diadem? En rosa peruk? Fina papper, vad tänkte jag?), väskor jag inte använder, skor jag inte har på mig, och minnessaker som inte är värda att spara ens. Varför har jag ägnat tid och kraft åt att hamstra detta längre än nödvändigt? Undrar vad som gömmer sig den andra hälften lådor? Mer skit, possibly?

Detta leder mig också in på en sak jag funderat över många gånger: viktiga papper. Alla har viktiga papper, deklaration, anställningsavtal, CSN-papper, pensionsgrejer och så vidare. Men hur mycket av dessa behöver man egentligen spara? Jag har många gånger hört sägas att man ska spara deklarationen för tre år bakåt. Tre års deklaration, som privatperson utan egen firma eller anställda eller såna skattekrångligheter. For what? Jag har alltid kört med förenklad självdeklaration, dels för att jag inte kan tänka mig att jag nånsin varit i en situation då jag tillförskansat mig något avdragsgillt, och dels för att jag inte fattar ett jävla skit av siffror. Jag blir glad om jag får tillbaka stålar, så glad att jag skriver på och skickar in på stubberten, till och med.

Och alla de andra papirerna? Pensionsbesked som kommer varje år, med besked om mina premiepensionsval, trots att jag inte gör någonting över huvud taget för att välja nånstans. Jag öppnar kuvertet, stirrar tomt på innehållet, slår hål och sätter in det i en pärm. Men vad ska jag med dem till? Jag ska knappast pensioneras än på 30-40 år. Jag har gamla lönespecer och anställningsbevis och fan och hans moster, i en svart pärm som praktiskt taget bångnar nu. Jag vill inte ha alla de där dumma papprena, de säger mig i 70% av fallen ingenting, 20% är helt förlegat och resterande 10% kanske kan vara bra att spara. Typ.

Jag är bara rädd att nån ondskefull skattmas/myndighetsperson från helvetet ska knacka på dörren SEKUNDEN efter att jag hystat skiten och kräva att se mina inkomsuppgifter från 2008, annars slås jag i bojor och sätts i stupstock ögonaböj. Kuken, kommer jag säga då, jag visste att jag skulle sparat dem. Byråkratins bojor och det moderna samhällets gissel: officiella dokument. Kan man inte få allt sånt här på CD-ROM, diskett, mail eller på annat fiffigt icke-pappersvis, som är enklare att släpa runt på än en femhundrakilos pärm? Visst, digital information lever inte för evigt, they say, men vem fan påstår att papper håller till tiden tar slut, då?

Jag vill bara slippa alla dessa förgrymmade dokument som inte betyder nånting för mig, och högst troligt inte för nån annan heller. Längre. Man kanske skulle fixa till en tjusig majbrasa snart, jag har ju brännbart material så det räcker och blir över. Vintern rasat uti våra fjällar, pappersexcessen dör en het, snabb död! I like the ring of it.

Good luck with your new band

Jag är en sån människa som har otur. Jag är inte nödvändigtvis en sån människa som vill tro på saker som tur och otur, men jag är så illa tvungen, för är det nån som är otursförföljd, så är det jag.

Jag finner det också intressant, att de som är min motpol, de lyckosamma, ytterst sällan anser sig vara just detta. De lever i nån slags lyckorus och begriper helt enkelt inte hur jävla bra de har det. Och det gör mig irriterad. Jag blir avundsjuk på alla som har tur, det kan inte hjälpas, men de som åtminstone har skärpan nog att förstå vilken tur de har, de hyser jag så mycket mer tillgivenhet och respekt för, än de lallande lyckliga skitarna som viftar bort prat om otur och tur som nonsens (easy for them to say!). Man ska uppskatta det man får här i livet. Jag uppskattar det jag får, men jag önskar att det var bättre jämnvikt mellan det jag får och det jag inte får.

Jag skulle vilja påstå, att de gånger jag verkligen haft tur, kan räknas på en hand. Faktiskt så kan jag bara komma på tre gånger som jag känt mig riktigt lyckosam. Två av gångerna har det gällt att hitta ett enda par av precis rätt sorts sko, i min storlek, ena gången på rea, andra second hand, bägge i London. Och det här räknar jag alltså som oerhört stor tursamhet. Skor. Go figure.

Tredje gången, och den enda som faktiskt kan räknas egentligen, hade jag tur i oturen (såklart), då jag skulle ringa på lägenhetssläpp inför min stundande Göteborgsflytt. Dagen till ära var det totalt snökaos (älska Stockholm som varje år blir helt paralyserade och så förvånade att underkäkarna släpar i backen, över att det kommer SNÖ. I år igen!), så det pendeltåg jag skulle ta för att befinna mig i tryggt förvar på jobbet, innan telefontiden började hos studenbostadsförmedlingen i Göteborg, det var hysteriskt försenat. Jag fick vackert ringa från mobilen, medan jag väntade. Och väntade, och väntade, och gick på tåget slutligen, och väntade, och väntade, och åkte i en halvtimme, och väntade, och åkte in i en tunnel, och väntade uppenbarligen inte mer. Samtalet bröts, när det var två personer kvar före mig i kön. Jag kände hur något väsentligt dog inuti mig. Livslusten? Kämparglöden? Hoppet? Jag vet inte, men jag ringde direkt upp igen och förklarade läget för telefonisten, som trött och irriterat förklarade att hon kunde ställa mig lägst bak i kön eller inget. Jag la på.

En god stund och många svordomar senare, på jobbet, tänkte jag att det är väl lika bra jag provar att ringa nu, de kanske har någon annan lägenhet som jag kan ställa mig i kö till i alla fall. Nu var det ingen sjumilakö i telefon, och viktigare än så: de hade en lägenhet kvar. En enda. "Vill du ha den?", frågade kvinnan i andra sidan av telefonförbindelsen. Jävlar i min lilla låda, vilken tur jag hade där - dock inte utan en stor portion megaotur först, givetvis. Om det alltid löste sig på liknande vis så skulle jag stå ut mer med oturen, faktiskt. Men denna situation är som sagt ett rejält undantag. Ofta önskar jag att jag kunde sluta tänka "varför just jag?" och känna mig så dömd av högre makters illvilja, men det är verkligen, verkligen svårt att låta bli.

Men mer än detta kan jag alltså inte komma på. Och ja, givetvis har även jag hunnit med bussen precis eller fått för mycket växel tillbaka eller liknande, men inte särskilt många gånger. Och det är sånt som gör en matt, att i stort sett alltid råka ut för det sämre, eller sämsta, alternativet. Utan orsak eller förklaring. Det kan inte vara rättvist. Var det så att jag hade tur med större saker, som att få drömjobbet, vinna en stor tävling, få förstahandskontrakt på söder eller liknande, då skulle jag svälja de små vardagsfadäserna med att bryta av en klack på väg till en fest, få bagaget skickat till Dubai fast man själv är på Island, eller dylikt. Men nu har jag alltså otur i stort, OCH i smått.

Det kan inte vara rättvist. Men vad bryr sig vardagen om rättvisa? Inte ett skit.

Sicko

Det finns väldigt många sjukdomar i världen, alltför många för att man ska känna till dem allihop. Men ibland får man nys om en särskilt otrevlig sjukdom, och då tänker man: "Fyfan vilken tur att jag inte har det där!".

Ett gäng av den sortens sjukdomar, a.k.a. sjukdomar-man-typiskt-inte-vill-ha, följer här - utan bilder, dock, det vore i de flesta fall för vidrigt. Ni får klicka på länkarna eller googla istället, om ni törs.

Elallergi
Enkelt uttryckt: man tål inte el. Hur fan lever man i ett modernt samhälle då? Ensam ute i en trästuga i en skog, med fotogenlampa och vedkamin och, ja, och vaddå? Älgar? Gungstol och hjärnsläpp? Piptäljning? Gaahh! Även om det bara verkar sitta i huvudet på de sjuka, så är det inte desto mindre jobbigt att leva med, kan jag tänka mig.

Treacher-Collins Syndrom
Den här sjukdomen innebär helt enkelt att man föds med ett underutvecklat ansikte. Alltså. Underutvecklat ansikte, som i att man har helt bananas proportioner på nyllet, att vissa skelettdelar eller formationer saknas och att man kommer bli fullständigt utstirrad resten av livet. Fyfan. Jag citerar Wikipedia: "I det svåraste kända fallet saknades överkäke, ögonhålor och kindben helt." HELT.

Solallergi (Polymorphous Light Eruption)
Jag vet inte vilket som är värst av det här och elallergin, faktiskt. Har man solallergi kan man lika gott klä sig som vampyr, känns det som, och lurpassa på fyllon och tonåringar i gränder om nätterna. Tänk att inte tåla solen, denna livgivande värmekälla! Gud så hemskt att aldrig få vara ute dagtid, aldrig sitta på varmt gräs och låta ljuset fylla en med D-vitamin. Om man har det riktigt illa, vill säga. I can't even imagine.

Harlequin Ichthyosis
Helt galen hudsjukdom, som innebär att huden växer ungefär 14 gånger fortare än normalt, vilket leder till att man ser ut ungefär som The Thing när man föds, och man måste skrubba hela kroppen flera gånger om dagen och smörja in sig med flera kilo salva för att inte huden ska spricka. Kul. Dessutom föds man med ögonlocken ut och in. Som nån extra slags jävelskap, antar jag. Vanligtvis överlever inte barn som föds med den här sjukdomen mer än en månad. Kanske är tur för dem, rent av.

Alien Hand Syndrome
AHS innebär att man har en hand med självstyre. Man har normal kontroll över sig själv och alla sina kroppsdelar, förutom just den ena handen, som istället gör precis som den har lust med. Du vill släcka en lampa, men din autonoma hand vill tända den, och det kan ni forsätta bråka om ett bra tag, tydligen. Eller vad händer om din hand vill döda dig? Patienter med AHS har kunnat vakna mitt inatten av att deras autonoma hand försöker strypa dem, HELT sinnessjukt otäckt. Orsakerna till detta tillstånd tror man beror på skador på hjärnbalken, som kan uppkomma i samband med stroke eller epiliepsianfall. Kort och gott beror tillståndet på att hjärnhalvorna slutat samarbeta. Fatta den situationen: din hjärna samarbetar inte med sig själv längre. Jag skulle vara livrädd för, ja, för mig själv. Usch.

Gigantism
Att aldrig sluta växa. Aldrig. Bli freakishly lång, bred och allmänt bara stor. Som Alice när hon ätit den första kakan i Underlandet, only, not so cute.

Elefantiasis
En sjukdom som ger ökad tillväxt av huden på benen eller kring könsorganen, oftast, vilket ger bäraren jättestora, elefantliknande ben med väldigt tjock hud, eller, ja, en badbollsstor pung, eller så. Mycket otrevligt. Elefantiasis associeras oftast med Elefantmannen, men forskning tyder på att det trots allt inte var denna sjukdom han led av utan en ännu värre (se nedan).

Proteus Syndrom
Alltså, Elefantmannen Joseph Merrick tros numera ha lidit av denna pikanta åkomma, och inte den delvis liknande, som hans öknamn antydde. Ja, varför nöja sig med överdriven hudväxt och elefantliknande ben och hud, när man kan få missbildningar av skelettet och en massa tumörer också? Yes, lets! Obotlig också? Bring it on! Stackars Joseph Merrick dog av bruten nacke, när han försökte sova i en säng som en vanlig människa. Hans huvud var för helt enkelt tungt för nacken, på grund av alla missbildningar på kraniet. Märkligt nog var hans vänsterarm helt normal, medan resten av honom antog alltmer groteska formationer under hans liv. Och det var verkligen inget lätt liv.

Hypertrikos
Något så enkelt som en vansinnigt skenande hårväxt - fast överallt där hår vanligen inte växer, förstås. Kallas även varulvssyndrom och kan mycket väl vara grunden till myten om varulvar. Jag vet att jag i alla fall skulle undra vad jag just sett, om jag skådade en människa med tätt hår i hela ansiktet, i en mörk 1800-talsgränd.

Trimethylaminuria
Alltså, även om det här måste vara hemskt att ha, och är obotligt, så kan jag inte låta bli att skratta: sjukdomen yttrar sig så, att alla ens kroppsliga avdunstningar luktar väldigt illa, och inte bara det, utan den vanligaste odören är den av fisk. Fish odor syndrome kallas den i folkmun! Det är så dumt, men tydligen helt vedertaget och identifierat. Undrar hur man söker hjälp för det här: "Snälla doktorn, det är så att jag luktar fisk hela tiden, vad ska jag göra?". Insane!

Epidermodysplasia Verruciformis
Trädmannen. Det är allt jag behöver säga här, tror jag. Trädmannen. Fruktansvärt äckligt.

Creutzfeldt-Jakobs
Kallas också för galna ko-sjukan, which has such a lovely ring to it. Okej, man blir alltså dement, får minnesförlust, muskelryckningar, kan inte svälja eller tala ordentligt, upplever hallucinationer, förlorar balansen, får krampanfall och genomgår personlighetsförändringar. That qualifies this till att vara nåt jag inte vill uppleva. Nånsin.

Men å andra sidan stämmer det bra in på samtliga åkommor i det här inlägget. Yikes.

Bokfrågornas ABC #4: D

1. Deckare säljer som smör inte bara i Sverige. Vem är din favortiförfattare i genren? Vem är din favoritperson i deckarvärlden?
Näej, jag gillar inte deckare. Som jag tidigare nämnt, så är det bara Agatha Christie, eller Roslund & Hellström som jag ids med i, eller i närheten av, den här genren. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men de lockar mig ytterst sällan. Inte så att jag inte uppskattar gåtor och mysterium, men det känns oftast inte som att det är riktigt så deckare är upplagda ändå. Fram för allt så sjabblas hela den overkliga känslan bort och ersätts med ett försök till att skapa spänning á la Beck/Wallander/van Weeteren (hur många såna där finns det?)-snutar. Vilket in my mind, är alltför torftigt och inget jag uppskattar alls.

2. Jag är ingen storläsare av drama, men det händer. Främst var det under mina litteraturstudier som jag fick i mig en del. Vilken är din favoritpjäs? Har du läst eller sett den, eller kanske både och?
Läsa pjäser är inget jag har för vana att göra, direkt. Jag gick på en del teater under mitt första gymnasieår, när jag pluggade just teater, och vill minnas att jag tyckte mycket om "Glasmenageriet" av Tennessee Williams, samt såg en utmärkt enmansföreställning av "Ondskan", som helt klart matchade bokens läsvärdhet.

3. D som i dumburk. Böcker blir inte sällan tv-serier. Vilken är din favoritserie med en litterär förlaga?
"Dexter", baserade på Jeff Lindsays böcker om just densamme.

4. Det är redan december (Som tidigare nämnt, jag är rejält tidsmässigt efter). Berätta om en bok som utspelar sig i december eller i alla fall på vintern.
Narniaböckerna! Vinterlandet över alla andra! Vilket får mig att fundera på om vi alla har gått lite för långt in i en garderob här i Sverige, eftersom vintern aldrig tar slut här heller.

Danke schoen

De fem bästa stunderna man kan tillbringa med Matthew Broderick, är enligt min ringa mening följande:

#5 "Godzilla"
#4 "The Cable Guy"
#3 "Addicted to Love"
#2 "WarGames"
#1 "Fira med Ferris"

Böcker: februari 2010

Senast köpta böcker:
"Försoning" - Ian McEwan
"Patient 67" - Dennis Lehane
"Sagan om Ringen" - J.R.R. Tolkien
"Sagan om de Två Tornen" - Tolkien
"Sagan om Konungens Återkomst" - Tolkien
"Världens Största Konspirationer" - Clas Svahn, Gunnar Wall, Lars Ulwencreutz, Åke Persson, Anders Hellberg
"American Psycho" - Bret Easton Ellis
"Den Hemliga Historien" - Donna Tartt
"Lasermannen" - Gellert Tamas
"Kärlekens Raseri" - Ian McEwan
"Moment 22" - Joseph Heller
"Rosens Namn" - Umberto Eco

Senast lästa böcker:
"Alice in Wonderland and Through the Looking-glass" - Lewis Carroll
3/5 - Kul att äntligen ha läst originalhistorierna till denna välkända flickas äventyr, men jag blev ändå inte direkt hänförd. Allt kändes ganska ostrukturerat, och inte direkt väl återknutet. Visserligen sägs böckerna ha varit sagor som Carroll berättade för sin dotter, och således kom på på stående fot, vilket helt klart kan förklara den saken. Men ändå. Jag hade velat ha mer vett, även fast det är galenskapen som gör berättelserna så härliga. Paradoxalt, I know.

"Försoning" - Ian McEwan
5/5 - Helt och fullständigt underbar bok, jag hade svårt att lägga den ifrån mig rent av. Jag såg filmen när den kom, för några år sedan, och tyckte mycket om den, men den kan ändå inte mäta sig med boken på långa vägar (touché för bok vs film igen!). Allt från karakärsteckning till att fånga tidsandan, till de olika perspektiven och till själva historien är fulländad perfektion. Jag formligen älskade den här boken. Utan överdrift.

"Kärlekens Raseri" - Ian McEwan
4/5 - Även denna bok av McEwan innehåller ett vackert språk och en intressant historia, men den här titeln når inte till samma höjder som "Försoning", och jag är inte alls nöjd med slutet, faktiskt.

"Fritt Förfall" - Birgitta Stenberg
1/5 - Jag hade sett fram emot att läsa den här delvis självbiografiska historien om att vara vild och homosexuell på 50-talet i Europa, riktigt länge. Och så var det ren jävla skit. Redan på första sidan tyckte jag illa om språket, och fann hela boken vara alltigenom oerhört tafatt författad, och samtliga karaktärer är olidliga as. Undvik.

"Sagan om Ringen" - J.R.R. Tolkien
4/5 - Sådärja, nu har jag alltså äntligen läst första delen av denna episka historia. Jag gjorde ett försök i tolvårsåldern, men la ned redan efter några sidor, då jag fann språket torrt och handlingen inte i min smak. Var det inte för klassikerstatusen, samt att jag tycker mycket om filmerna, så tror jag inte att jag hade varit fullt så intresserad av att trycka i mig hela trilogin, men jag får erkänna att jag ändå fann mycket nöje i första delen. Men jag måste verkligen beklaga mig över alla dessa outhärdliga sånger! WTF, Tolkien? Ställ upp i nån talangjakt om du vill prångla ut visor, damnit. Mindre sång och mera hockey, I say.

Senast påbörjade bok:
"Patient 67" - Dennis Lehane
Jag vill gärna läsa den här innan jag knallar på bio och ser filmatiseringen, men än har jag inte kommit mer än ett tjog sidor in, så jag får återkomma med betyg vad det lider.

Första mars

Igår var det första mars. Igår var jag även med om kräkningar, oerhörd smärta, sömnbrist, hungersnöd, syrebrist, snö och stöld. Och så var det måndag.

Jag har ju, som ni kanske vet, Crohns, men har mått bra i det oerhört (oförskämt) länge. Men för ett år sen började saker och ting bli lite skeva, lite dåliga, lite jobbiga. Och sen dess har det fortsatt. Ingen läkare har velat ta mig på allvar (suprprise, surprise) och fastän jag själv varit så gott som bombis på att det är Crohns som spökar sedan dag ett har jag inte fått fog för mina känningar. Alla prover har varit bra, då är det ju ingen fara, säger de. Men nu är alltså hälsan så pass skral att till och med läkarna börjar mumla att det kanske är Crohns ändå. Därför har jag genomgått en massa tester och undersökningar.

Igår hade jag tid för koloskopi. Det vill säga, en stor kameraförsedd slang upp i arlset och inkrånglad heeela vägen upp till tunntarmens slut. Det gör ont. Det gör hemskt ont. Men det var ändå inte värre än förberedelserna. Innan en sån här undersökning måste givetvis tarmsystemet vara skinande rent, alltså måste man skölja genom hela systemet. Det gör man genom att fasta i över ett dygn och under tiden bälga i sig inte mindre än fyra liter laxermedel. Som smakar totalt jävla genomvidrigt illa. I instruktionerna stod det att man skulle dricka de första två litrarna på cirka två timmar. Det tog mig sju timmar. Med kväljningar efter varje klunk.

Morgonen efter, det vill säga igår, gick jag dödstrött och svulten upp klockan halv sju för att hinna få i mig resten av skiten. Och jag ökade också på takten, vilket ledde till att jag istället kräktes upp hela klabbet. Detta, i sin tur gjorde att jag fick ta mig till sjukhuset fyra timmar innan utsatt undersökningstid, för att få en sond satt i näsan, genom vilken en sköterska kunde pumpa in medlet, så jag slapp smaken. Det hjälpte inte, jag blev lika illamående igen och sonden fick tas bort (till min vid det laget såriga näsa och mitt ömma svalgs stora lycka). Lyckligtvis var nu inte allt detta förgäves, undersökningen kunde genomföras ändå, så att jag slapp genomlida samma helveteskval med ytterligare fyra liter en annan gång. Men, som sagt, så visade sig undersökningen vara rejält smärtsam, som plåster på såren, liksom. Dessutom fick jag syrebrist och blev helt groggy med stickningar i händerna, av all hysterisk andning då jag försökte ta mig igenom alla smärtvågor.

Så idag upptäcker jag att nån jävel kapat mitt kort under gårdagen och handlat skit för 2500 spänn, vilket givetvis är alla pengar jag äger och har här i världen. Åh, så kul. Så nu är mitt kort spärrat, jag är utfattig och jag hoppas att jag kan få igen mina pengar, men helt säker kan jag inte vara. Plus att jag måste lära mig en ny kod, vilket jag hatar.

Det snöade hela dagen igår, som grädden på moset. Och det var måndag.

Tur att man har världens snällaste pojkvän som köper hämtmat, chips, cola och en hel hög Myazaki-filmer åt en för att dagen inte ska kännas alltigenom ond. Men trots det, så måste jag utnämna första mars till årets personliga otursdag. Hoppas ingen värre dag skall följa.

Ordfront

Jag är en ordvändare av naturen. Jag böjer och vrider och döper om och översätter, kan inte hjälpa't, älskar't likväl. Ibland blir orden väldigt bra, så bra att man kan tänkas vilja dela med sig av dem, möjligen i en bloggpost. Som denna.

I give you:
tokfrans - crazy fringe
skitstövel - shit boot
spottstyver - spitstiffer
skogstokig - forest crazy
långrandig - longstriped
lätt som en plätt - easy as a pancake*
andedräkt - spirit costume
örngott - eagle goodie
kärleksmums - love yummy

*till alla norrlänningar: nej, plättar är inte liktydligt med pannkakor. Pannkaka är det man steker i en stekpanna, ugns-/tjockpannkaka är det man gör i ugnen, och plättar är de små versionerna av pannkakor. Men mig veterligen finns inget ord för just plättar inom engelskan.