En bild säger mindre än tusen ord

Väldigt många filmer är baserade på böcker, fler än man kan tro, rent av. Ofta beror okunskapen på att filmen inte fått samma titel som boken, eller helt enkelt på att boken inte är en kioskvältare eller allmänt vrålkänd med globala mått mätt. Det negativa med de här omvandlingarna är att många böcker förblir olästa av många människor, med motiveringen att de redan sett filmen. However så funkar det även åt precis motsatt håll också - en bra eller till och med bara halvbra film som är baserad på en bok gör mig nästintill konstant intresserad av att läsa förlagan också.

Men om man då tittar närmare på några mer eller mindre kända exempel på detta bok-blir-film-fenomen och jämför: vilken är egentligen bäst, den visuella historien eller den skrivna?

Jag börjar storslaget och episkt med "Borta med Vinden", skriven av Margaret Mitchell 1936, som filmatiserades tre år senare i svulstig (och ny!) technicolor med demonproducenten David O Selznick bakom spakarna. Både boken och filmen har rönt många lovord, och jag vet knappast någon som skulle uttala sig nedlåtande om filmatiseringen, vare sig de läst boken eller ej. Det största problemet med att göra film på en bok, är dock att ofta får väldigt mycket av historien stryka på foten, eftersom filmen annars skulle bli ohjälpligt lång. Så är även fallet med "Borta med Vinden", en riktig gigant som rent sidmässigt klockar in på nästan 1000 sidor. Filmen är runt tre timmar och 20 minuter lång, vilket även med dagens filmlängd kan anses som en ansenlig längd (och på 30-talet var filmerna ofta nätt och jämnt futtiga 70 minuter långa!), men ändå kan även den mest blygsamma matematiska begåvning nog inse, att det tidsspannet inte räcker till för att omsluta ettusen sidor text. Filmen är nog så bra, och jag tycker man fått ihop berättelsen fint trots att en hel del givetvis saknas, men för en fullständig bild av Tara, kriget, plantagerna, slavarna, segregeringen, tidsandan, Scarlett, Ashley, Pittypat, Melanie och Rhett så tjänar man på att ta sig igenom boken, eftersom det i sanning är en underbar bok.

Bok vs film: 1 - 0

Neil Gaiman är ju, som jag tidigare dryftat många gånger, min absoluta favoritförfattare, och självklart måste jag då dissekera ett par av hans bidrag till "filmad bok"-scenen. När "Stardust" skulle komma som film för några år sedan, satt jag som på nålar; Å ena sidan blir jag förväntansfull på resultatet och kan knappt bärga mig tills jag får se hur det blev, men till största delen fasar jag, faktiskt. Olustkänslan kommer sig av det ovan nämnda strykandet av intrig, samt för att de bilder jag har av allt i mitt eget huvud, knappast är desamma som filmskaparna har i sina. Besvikelsen bara hänger i luften, alltså. Och sen slog den till, med full kraft. För här ägnade man sig även åt att skriva till saker som inte finns i boken, och att skriva om karaktärer så att de är nätt och jämnt igenkänningsbara från originalet. Sånt tär på min bokälskande själ. Boken innehåller all Gaimans underbara svärta och torrhet, samt hans omisskännliga pikanta humor, medan filmen bara känns som en plastig Disney-historia, med mestadels riktigt fjantiga figurer som höjer pajighetsfaktorn ytterligare. De som inte läst boken verkar dock uppskatta filmen avsevärt mycket mer än jag gjorde. Men mitt betyg blir ändå stenhårt: boken vinner med ljusår över filmen!

Alldeles nyss kom även "Coraline", också denna skriven av Neil Gaiman, som stop motion-animerad film (Btw, "Coraline och Spegelns hemlighet"? Ser de inte skillnad på en dörr och en spegel när de översätter titlar?). "Coraline" är en barnbok, men det hindrar den inte från att vara en riktig pärla för vuxna läsare (även "Stardust" har något mer ungdomsriktning än övriga böcker av Gaiman), och den bör förmodligen heller inte släppas lös i händerna på alltför små knattar, eller lättskrämda mellanstadieungar. I det här fallet är filmatiseringen så mycket bättre gjord än i fallet med "Stardust", och det faktum att "Coraline" är animerad, och i just stop motion, är en stor, bidragande faktor till detta. Smärre förändringar från originalet finns även här, men de är fullt förståeliga och faktiskt helt okej. Dock faller förstås Dave McKeans fantastiska illustrationer snöpligt bort i filmversionen, och jag hade önskat mig en film baserad på hans estetik allra helst. Alltså: en välgjord film, men inte alls lika välskriven som boken.

Bok vs film: 3 - 0

En litterär klassiker som utkom 1949, är framtidsdystopin "1984" av George Orwell, vilken suggestivt nog kom till liv även på bioduken, just 1984. Här behöver jag faktiskt inte ge mig in i några djupare funderingar, för boken är en kär vän till mig, medan filmen lämnar mycket övrigt att önska, tyvärr - trots John Hurt i huvudrollen. Dock är jag ändå tacksam att den inte gjorts idag (fast vem vet, det kommer väl en remake snart, som med allt annat), eftersom det i dagens filmer verkar vara förbjudet att ha tysta partier, långa tagningar, och vida bilder. Eftersom boken knappast är en actionspäckad fartfylld historia så är åtminstone den biten väl tillvaratagen i filmatiseringen. Men i övrigt, nja, hade jag inte läst boken flera gånger innan jag såg filmen så hade jag nog stängt av, tyvärr.

Bok vs film: 4 - 0

Skräcklitteratur blir ofta film, kanske för att berättelserna oftast är väldigt visuellt tilltalande, eller för att folk tänker att de ska göra sig en snabb hacka på en lättsåld skräckis? Perhaps a bit of both. :D Men kvalitén varierar grovt och jag ska inte orera om varenda filmad skräckhistoria jag kan komma på, jag plockar några exempel istället. Stephen King, denna okrönte kung (King! Kung! Höhö!) av horror stories har mer än sin förtjänta del av filmade böcker, men den mest kända torde ändå vara "Varsel", vilken är mer känd som "The Shining". Filmen regisserades av den legendariske Stanley Kubrick 1980, och enligt utsago retade den gallfeber på King, som inte alls var nöjd med resultatet (det gjordes även en miniserie som överensstämmer betydligt mer med boken, men dessvärre inte är tillnärmelsevis lika bra som varken den eller Kubricks film). Jag brukade tycka att Stephen King måste vara galen som inte gillade filmen, eftersom den är så extremt obehaglig, suggestiv, och alltigenom välgjord. Sen läste jag boken, och förstod honom. Inte för att jag på något sätt tycker mindre om filmen, men det är nästan inte samma historia som återberättas i boken. Väldigt mycket är utelämnat och något så väsentligt som slutet är ändrat i filmversionen. Det här är en sån jobbig nöt att knäcka, att jag faktiskt inte kommer göra det. Filmen har oerhört många förtjänster, men det har boken också. Inte riktigt samma förtjänster, bara.

Bok vs film: 5 - 1

Andra skräckfilmatiseringar värda att nämnas är "Låt den Rätte Komma In", skriven av John Ajvide Lindqvist och sedemera filmad i Tomas Alfredssons regi. Jag älskar boken, och när jag fick höra att den skulle komma som film kunde jag verkligen inte föreställa mig resultatet. Filmen är faktiskt så bra det förmodligen går att göra en film på förlagan, och den är absolut sevärd. Men, ska man välja mellan film och bok, ja då är boken väldigt mycket bättre, helt enkelt. Även filmversionen av "Rosemary's Baby", ursprungligen författad av Ira Levin, är en välkänd skräckklassiker på filmhimlen. I det här fallet är film och bok så lika (och bra!) det nästan är möjligt, vilket gör mig både nöjd och glad, men dock oförmögen att ge fördel åt någondera. Vinst varje gång, säger vi istället! Mer skräck finns i "En Vampyrs Bekännelse" av Anne Rice, vilken är såväl läsvärd som sevärd, dock med en övervikt åt den litterära varianten. Jan Guillous "Ondskan" kan väl inte regelrätt kallas för skräcklitteratur, men är ändock mörk och våldsam, så jag petar in den här. Filmen med samma namn som boken, möter inte den sistnämndas standarder by a longshot, tyvärr. Mest beror det på det stolpiga språkbruket som alltid skadeskjuter svensk film, men Andreas Wilson drar sedan ned hela klabbet ytterligare, rätt i rännstenen. Maken till oengagerad skådis har jag sällan sett. Nä, Guillou vinner solklart över Wilson, ingen tvekan.

Bok vs film: 9 - 2

Jag skulle nog kunna raljera om det här ämnet i flera år, endast med avbrott för matintag och eventuellt en och annan kisspaus. Så jag drar en snabblista på några fler titlar som förtjänar att nämnas: "Fear and Loathing in Las Vegas" - Hunter S Thompson, "The Talented mr Ripley" (filmen från 1999) - Patricia Highsmith, "Försoning" - Ian McEwan och "Gökboet" - Ken Kesey är alla fyra lyckat överförda från text till bild, men trots det är det böckerna som återigen sopar banan med filmerna, sorry folks. "Catch Me if You Can" av Frank Abagnale, som är en självbiografisk bok, är en ljuvlig liten pärla, medan filmen bara smakar trä och dessutom inte tar upp de intressantaste lurigheterna han ägnade sig åt. "Liftarens Guide till Galaxen" av Douglas Adams är en historia som gör mig kluven: jag har aldrig lyckats läsa ut hela samlingsvolymen, jag fastnar nånstans i mitten jämt, där jag bara inte orkar mer knasigheter. I mitt tycke är film vs bok oavgjort här, ingendera är värd att hålla andan för, men är likvärdigt bra, alltså.

Bok vs film: 15 - 3

I fallen med "Bridget Jones Dagbok" av Helen Fielding svänger dock trenden till förmån för vita duken. Filmen om Bridget Jones var långt roligare än vad läsandet av boken var, och de klassiska berättelserna om Underlandet, från "Alice in Wonderland, and Through the Looking-glass" av Lewis Carroll, var även de en smula fadda att läsa, i jämförelse med de sprakande, livfulla filmatiseringar som gjorts på berättelserna. Detta gör att jag inte kan göra annat än att döma till förmån för filmvärlden, även om det är lite orättvist, då det finns ett otal filmversioner som ställs mot de ensamma två historierna.

Bok vs film: 15 - 5

Jag måste förstås även hysta in en lista på böcker vars filmatiseringar jag sett och uppskattat, men ännu inte läst de litterära förlagorna: "The Road" - Cormac McCarthy, "Blade Runner" ("Do Androids Dream of Electric Sheep?")- Philip K Dick, "Lord of the Rings"-trilogin - J.R.R. Tolkien, "Stolthet och Fördom" - Jane Austen (dock miniserien), och "Lolita" - Vladimir Nabokov. dessutom vill jag se den första filmen baserad på "Flugornas herre", av William Golding, då det är en ypperlig bok.

Så den långa, spännande matchen slutar med vinst för litteraturen, hela femton poäng mot filmernas ynkliga fem, och med många fler poäng oräknade. Dock kan jag nästan bombsäkert säga, att böckerna vinner stenhårt över filmerna any day.
Just bring it on.