Alla stjärtars dag

På söndag är det en krystat konstruerad, amerikanskt inlånad högtid vid namn alla hjärtans dag, eller Valentine's day i original. På Alla hjärtans dag ska man vara påklistrat romantisk mot sin bättre hälft och dränka varandra i blomster, snask, fancy schmansy-middagar, skumpa och glansiga underbrallor.

Det är typiskt en sån här sak som jag är kluven inför: å ena sidan vill man göra nåt romantiskt och fint på den dagen eftersom den är så betingad med tu man hand-ande och kärlek, men å andra sidan vill man revoltera mot normerna och ge blanka fan i att nån idiot nånstans har bestämt att nu har vi en sånhära dag dårå så kan vi sälja massa jolm till skuldbetyngda affärsmän som behöver blidka både en frigid hustru och en löpsk älskarinna, höa höa höa. Precis så sa de, jag lovar. Ska leta upp bevis nån gång.


Nåja. Så det är en kommersiell högtid, big deal - det är alla högtider numera. Inte fan firar jag jul till minne av Kristi födelse i alla fall. Ärligt talat skulle jag helst slippa att fira jul helt, men något Jesusbarn kommer det aldrig bli tu tal om som skäl för min del i alla fall. Besides så är alla kristna, numera vedertagna som allmänna, högtider ändå bara rippade från olika hedniska religioner; Påsken var en fruktbarhetsrit (Ägg, harar, och Jesus återuppståndelse, en treenighet, helt klart) för att fira vårens ankomst, om julen anordnades en stor fest med offergåvor, blot, för att hedra gudarna och runt allhelgona hölls skördefester, t.ex. Så även med alla hjärtans dag, förstås. Romarna firade en giftermålsgudinna den fjortonde februari, och en fertilitetsgud den femtonde, hence romantik och kärlek för hela slanten i moderna tider. Sankt Valentin, som vi påminner oss, gett namn åt högtiden, var ett vanligt namn på martyrer inom kristendomen, så det är inte en enskild persons dag som förknippas med chokladhjärtan och raffset (logiskt), utan flera. Och alla vet ju att kristna martyrer är själva the epiffany av romantik, så det verkar hemskt skäligt alltihop.


Jag tycker att man får välja själv om man vill göra nånting särskilt den fjortonde februari eller inte. Jag har både firat och inte firat och egentligen inte känt nån skillnad. Utom en gång. Jag gick i högstadiet, och på högstadiet ska det göras så mycket som möjligt för att spä på statusskikt och mosa självkänsla, jag tror det ingår i läroplanen, rent av. Så därför, på alla hjärtans dag, finns (fanns?) en tradition att köpa blommor till en pojkvän, en bästis, en hemlig kärlek eller kanske nån smarrig lärare. Viktigast var i alla fall att få en blomma, alla som fick en var mycket mer älskade och mer värda än de andra. Jag fick ingen, men många andra fick, vilket jag i min ungdomliga enfald tyckte var jobbigt och lite ledsamt.

Efter den förhatliga blomdagens slut cyklade jag hem med neddragna mungipor, smällde igen ytterdörren och skulle just gasta att jag minsann inte fick en enda blomma idag, när jag kastade ett getöga på mitt rum. Där stod, i en liten vas, en röd ros, på mitt skrivbord. Till mig. Från min pappa. Han har aldrig förr, aldrig efter, gjort en sån sak. Smått chockad gick jag ut i köket och påtalade rosens existens och undrade försynt hur det kom sig, att den bara stod där. "Jag tänkte att du kanske behövde det", svarade pappa. Och det var sant.

En finare alla hjärtans dag har jag aldrig haft, tror inte jag kommer få det heller. Och det gör verkligen ingenting alls.