I might like you better if we slept together

För inte alls så länge sen så gillade jag i stort sett ingen mat alls. Jag hade kanske fem rätter som jag tyckte om, och dem åt jag om och om igen. Allt annat var bara äckligt. Inte förrän runt 25 års ålder började jag hitta mat som jag verkligen gillade, och sedan dess har jag varit så glad, så glad att mina smaklökar plötsligt vaknat till liv från sin Törnrosa-sömn. Folk tycker fortfarande att jag är jättepetig, dock, och jag blir alltid lika upprörd inombords över detta, eftersom jag i jämförelse anser mig vara varierad och bara lagom kräsen med maten numera.

Mycket av det jag gillar ser jag ingen större poäng i att försöka gilla heller, som kaffe, rött kött, skaldjur, inälvsmat eller skräpmat till exempel. En del saker har jag lärt mig uppskatta, eller i alla fall acceptera, som broccoli, och en del vore onekligen enklare om jag tyckte om, som svamp, fast jag känner ändå inte att jag faktiskt skulle vilja tycka om det. Men det finns en liten grupp livsmedel som jag verkligen, verkligen vill tycka om, fast jag verkligen, verkligen inte gör det.

Tomat är min första produkt på den listan. Tomater och jag har aldrig kommit överrens, jag har försökt mig på dem otaliga gånger under hela mitt liv, men alltid nått samma slutsats: insidan är guckig och slemmig, utsidan är bitter och obehaglig att bita i. Det paradoxala är dock att jag gillar ketchup, krossade tomater, passerade tomater, tomatpuré, soltorkade tomater, tomatsås, quornfärssås, och jag äter tomater som finns i eller på rätter som tillagats i ugn. Dock inte råa tomater, det går bara inte. Men jag gillar ALLT annat. Störigt.

Avokado är ett annat problem. Avokado i crêpes tillsammans med soltorkade tomater-röra (tomatförbannelsen strikes), sallad och kalkon, till exempel, är hur gott som helst, och generellt sett så tycker jag nog likadant om fler rätter som inkorporerar avokado tillsammans med andra smaker. Att äta en helt vanlig avokado, däremot, ger mig kväljningar. Salta på den är nästan ännu värre (Salt och avokado sägs ju vara så gott, men seriousley? Ew.). Och avokado som är så jävla nyttigt också, damnit.

Té får stå med på listan, även om det inte direkt känns livsviktigt. Det är mer ur social synpunkt. Folk blir så förtvivlade när de inte får bjuda på nåt att dricka, annat än kranvatten, men vaddå, jag gillar vatten. Och jag gillar som sagt inte kaffe, inte heller saft, mjölk, eller mineralvatten. Jag tycker inte om nån annan juice än apelsin, och ingen annan läsk än cola eller must. Så té vore rätt skönt att kunna tacka ja till när det bjuds. Inte för att jag bryr mig egentligen, men det är jobbigt att göra andra så illa till mods över att jag sitter där och dricker vatten.

Fisk skulle jag förtvivlat gärna vilja uppskatta, eftersom även fisk är nyttigt som fan och kommer i en enorm variation av smaker och former. Men icke sa nicke, alla firrar jag smakat på ger mig uppchuckreflexer. Jag har klarat av stekt strömming, gravad lax och kokt torsk som barn (klarat av, inte specifikt gillat, mind you), men numera är det tvärstopp för allt som levat i vatten. Skaldjur ska vi inte ens ta upp (ur havet, HÖHÖ). Dessutom är fisklukt en av de absolut äckligaste lukter jag vet.

Vin har jag försökt lära mig att uppskatta, i princip förgäves. Jag gillar sött mousserande, men det jag vill tycka om är ju helt vanligt vitt eller rött jävla vin, sånt man kan ta ett glas av nån gång när som helst, för att man känner för det. Det verkar så behagligt, men att ta ett glas mousserande är rätt svårt, om man inte vill att resten ska bli avslaget tills man har lust med ett glas till. Dessutom känns inte bubbelvin särskilt, jag vet inte, laid back. Allt kolsyrat ger nån slags festkänsla för mig, can't help it. Men allt rödvin smakar ju gammal stövel, så den båten verkar rätt avseglad. Vitt är marginellt bättre, men det mesta känns som att smutta på balsamvinäger. Inte så ball. Rött funkar att dricka blandat med avslagen cola, vitt med fruktsoda eller sprite. Men det är ju fusk, och verkligen ändå inte den känsla jag är ute efter. Åh, att det ska vara så svårt! Skitvin!

Och som att inte dessa gissel är tillräckligt, så sitter jag just nu i det ytterst ofrivilliga läget att inte kunna äta nånting som innehåller vete, det vill säga pasta, bröd, bulgur, couscous, kakor, fajitas, paj, semla, lussekatt, eller vilket bakverk som helst. Courtesy of de problem jag har med magen just nu, som jag genomlidit en miljon äckliga, smärtsamma, otrevliga undersökningar för att komma till botten med, men kommit upp tomhänt varje gång so far. Jag hoppas innerligt att matproblemen är tillfälliga, och relaterade till whatever det är som ger mig smärtor efter varje måltid.

Jag saknar mjukt bröd. Och spaghetti. Och matlust.

Prutt.