Första mars

Igår var det första mars. Igår var jag även med om kräkningar, oerhörd smärta, sömnbrist, hungersnöd, syrebrist, snö och stöld. Och så var det måndag.

Jag har ju, som ni kanske vet, Crohns, men har mått bra i det oerhört (oförskämt) länge. Men för ett år sen började saker och ting bli lite skeva, lite dåliga, lite jobbiga. Och sen dess har det fortsatt. Ingen läkare har velat ta mig på allvar (suprprise, surprise) och fastän jag själv varit så gott som bombis på att det är Crohns som spökar sedan dag ett har jag inte fått fog för mina känningar. Alla prover har varit bra, då är det ju ingen fara, säger de. Men nu är alltså hälsan så pass skral att till och med läkarna börjar mumla att det kanske är Crohns ändå. Därför har jag genomgått en massa tester och undersökningar.

Igår hade jag tid för koloskopi. Det vill säga, en stor kameraförsedd slang upp i arlset och inkrånglad heeela vägen upp till tunntarmens slut. Det gör ont. Det gör hemskt ont. Men det var ändå inte värre än förberedelserna. Innan en sån här undersökning måste givetvis tarmsystemet vara skinande rent, alltså måste man skölja genom hela systemet. Det gör man genom att fasta i över ett dygn och under tiden bälga i sig inte mindre än fyra liter laxermedel. Som smakar totalt jävla genomvidrigt illa. I instruktionerna stod det att man skulle dricka de första två litrarna på cirka två timmar. Det tog mig sju timmar. Med kväljningar efter varje klunk.

Morgonen efter, det vill säga igår, gick jag dödstrött och svulten upp klockan halv sju för att hinna få i mig resten av skiten. Och jag ökade också på takten, vilket ledde till att jag istället kräktes upp hela klabbet. Detta, i sin tur gjorde att jag fick ta mig till sjukhuset fyra timmar innan utsatt undersökningstid, för att få en sond satt i näsan, genom vilken en sköterska kunde pumpa in medlet, så jag slapp smaken. Det hjälpte inte, jag blev lika illamående igen och sonden fick tas bort (till min vid det laget såriga näsa och mitt ömma svalgs stora lycka). Lyckligtvis var nu inte allt detta förgäves, undersökningen kunde genomföras ändå, så att jag slapp genomlida samma helveteskval med ytterligare fyra liter en annan gång. Men, som sagt, så visade sig undersökningen vara rejält smärtsam, som plåster på såren, liksom. Dessutom fick jag syrebrist och blev helt groggy med stickningar i händerna, av all hysterisk andning då jag försökte ta mig igenom alla smärtvågor.

Så idag upptäcker jag att nån jävel kapat mitt kort under gårdagen och handlat skit för 2500 spänn, vilket givetvis är alla pengar jag äger och har här i världen. Åh, så kul. Så nu är mitt kort spärrat, jag är utfattig och jag hoppas att jag kan få igen mina pengar, men helt säker kan jag inte vara. Plus att jag måste lära mig en ny kod, vilket jag hatar.

Det snöade hela dagen igår, som grädden på moset. Och det var måndag.

Tur att man har världens snällaste pojkvän som köper hämtmat, chips, cola och en hel hög Myazaki-filmer åt en för att dagen inte ska kännas alltigenom ond. Men trots det, så måste jag utnämna första mars till årets personliga otursdag. Hoppas ingen värre dag skall följa.