Första mars

Igår var det första mars. Igår var jag även med om kräkningar, oerhörd smärta, sömnbrist, hungersnöd, syrebrist, snö och stöld. Och så var det måndag.

Jag har ju, som ni kanske vet, Crohns, men har mått bra i det oerhört (oförskämt) länge. Men för ett år sen började saker och ting bli lite skeva, lite dåliga, lite jobbiga. Och sen dess har det fortsatt. Ingen läkare har velat ta mig på allvar (suprprise, surprise) och fastän jag själv varit så gott som bombis på att det är Crohns som spökar sedan dag ett har jag inte fått fog för mina känningar. Alla prover har varit bra, då är det ju ingen fara, säger de. Men nu är alltså hälsan så pass skral att till och med läkarna börjar mumla att det kanske är Crohns ändå. Därför har jag genomgått en massa tester och undersökningar.

Igår hade jag tid för koloskopi. Det vill säga, en stor kameraförsedd slang upp i arlset och inkrånglad heeela vägen upp till tunntarmens slut. Det gör ont. Det gör hemskt ont. Men det var ändå inte värre än förberedelserna. Innan en sån här undersökning måste givetvis tarmsystemet vara skinande rent, alltså måste man skölja genom hela systemet. Det gör man genom att fasta i över ett dygn och under tiden bälga i sig inte mindre än fyra liter laxermedel. Som smakar totalt jävla genomvidrigt illa. I instruktionerna stod det att man skulle dricka de första två litrarna på cirka två timmar. Det tog mig sju timmar. Med kväljningar efter varje klunk.

Morgonen efter, det vill säga igår, gick jag dödstrött och svulten upp klockan halv sju för att hinna få i mig resten av skiten. Och jag ökade också på takten, vilket ledde till att jag istället kräktes upp hela klabbet. Detta, i sin tur gjorde att jag fick ta mig till sjukhuset fyra timmar innan utsatt undersökningstid, för att få en sond satt i näsan, genom vilken en sköterska kunde pumpa in medlet, så jag slapp smaken. Det hjälpte inte, jag blev lika illamående igen och sonden fick tas bort (till min vid det laget såriga näsa och mitt ömma svalgs stora lycka). Lyckligtvis var nu inte allt detta förgäves, undersökningen kunde genomföras ändå, så att jag slapp genomlida samma helveteskval med ytterligare fyra liter en annan gång. Men, som sagt, så visade sig undersökningen vara rejält smärtsam, som plåster på såren, liksom. Dessutom fick jag syrebrist och blev helt groggy med stickningar i händerna, av all hysterisk andning då jag försökte ta mig igenom alla smärtvågor.

Så idag upptäcker jag att nån jävel kapat mitt kort under gårdagen och handlat skit för 2500 spänn, vilket givetvis är alla pengar jag äger och har här i världen. Åh, så kul. Så nu är mitt kort spärrat, jag är utfattig och jag hoppas att jag kan få igen mina pengar, men helt säker kan jag inte vara. Plus att jag måste lära mig en ny kod, vilket jag hatar.

Det snöade hela dagen igår, som grädden på moset. Och det var måndag.

Tur att man har världens snällaste pojkvän som köper hämtmat, chips, cola och en hel hög Myazaki-filmer åt en för att dagen inte ska kännas alltigenom ond. Men trots det, så måste jag utnämna första mars till årets personliga otursdag. Hoppas ingen värre dag skall följa.

Skämmes

Åh, vad jag är dålig på att skriva här, skämmes på mig. Lite i alla fall. Jag orkar helt enkelt inte, livet knatar på utan att jag skriver ned det, verkar det som. Funny that.

Hur som haver, en hel del saker är riktigt bra just nu, vilket man ju inte kan annat än vara, ja, glad åt, right? Right! Jag känner mig fylld av tillförsikt att jag en dag ska bli kvitt den envetna ryggsmärtan och huvudvärken, i alla fall tillräckligt mycket för att klara av ett normalt liv igen. Att få bukt med sömnstörningarna, orkeslösheten och tröttheten kan jag inte uttala mig om, men jag har ju inget bättre för mig än att fortsätta försöka direkt. Likaså gällande stressen och ångesten, som ju trots allt går kärleksfullt och håller sömnproblemen och värken i händerna och kramar dem myssvettiga. Men skam den som ger sig, antar jag. Höhö, fryntliga skratt och buskisleenden allround hära! Nä, inte riktigt, men jag håller sakta men säkert på att förändra mitt synsätt på min egen existens, skulle man kristallflummigt nog kunna uttrycka det.

Det handlar om att tänka om, tänka rätt och att se det goda i livet, att leva här och nu och att säga ifrån när något är mig övermäktigt. Att ta till mig människor som ger mig ljusa stunder och som berikar mitt liv på något plan, samt att ta avstånd från de som bara suger energi eller "beter sig som fitter rent ut sagt". Allt är bättre än det var för en månad sen, för tre månader sen, för ett halvår sen, och ljusår uppåt från hur jag mådde för ett år sen.

Så tummen upp för mig, hey! Och tummen upp för alla som är bra i mitt liv, awww, you guys!

Lök på laxen

Min psykiater har semester i en vecka. Underbart. Just keep 'em coming.

"It's not meant to be like this, not what I planned at all
I don't want to feel like this, yeah
No it's not meant to be like this, not what I planned at all"

Saker som gör allt uthärdligt just nu:
• Ålen
• Filmkväll med Far och hans nya fru på onsdag
• Fika med Helena i veckan
• Melodifestivalen har börjat
• ANTM 9 kör igång i veckan
• Johannes
• Oscarsfilmrace del två på söndag med Johan
• "Sweeney Todd" på bio nästa vecka
• Imogen Heap
• Emil
• Att vara singel just nu
• Snart Oscarsgala
• En snäll soctant
• En sjukgymnast som bryr sig om mig
• Socker
• Martini Asti
• MIN BROR (sorry)

Ännu en anledning att avsky, del IV - To hell and back

Okej. Seriöst. MSN får tala för mig, jag pallar inte mer.

Anna 14:42:13: OMG, comviq har skickat en ny telefooon!
Anna 14:42:38: jag måste gå och hämta den pronto, se om den funkar!
Anna 14:42:51: funkar den inte så tror jag jag hoppar från taket. :D
Emil 14:43:21: zomg
Emil 14:43:23: hahha
Emil 14:43:26: HOPPA INTE!
Anna 14:43:30: :D
Anna 14:46:32: jag går och hämtar ut den nu!
Emil 14:46:46: jag håller tummarna!
Anna 14:47:17: i röven?
Anna 14:47:20: *hoppfull*
Emil 14:47:36: I din? *LER HOPPFULLARE*
Anna 14:47:55: nej, hur skulle jag då kunna bära hem telefonen? :D
Emil 14:48:06: ryckandes i extas? XD
Anna 14:48:21: i munnen kanske, med tummarna i röven? YUM.
Anna 14:48:28: nu går jag, med tummarna utanför röven!

---

Anna 15:39:54: alltså
Anna 15:39:57: jag måste hoppa från taket
Anna 15:40:03: det här är ju FAN INTE SANT!
Emil 15:40:07: hahah va?!
Anna 15:40:24: DEN FUNKAR INTE
Emil 15:40:29: du måste skoja
Anna 15:40:30: DEN FUNKAR INTE
Emil 15:40:32: hahah
Anna 15:40:32: DEN FUNKAR INTE
Emil 15:40:37: men hur är det möjligt?
Anna 15:40:38: DEN FUNKAR IIIIIIIIIIIIINTEEEEEEEEEEE

Ouch

Jag har, på egen inrådan, slutat äta de antidepressiva tabletterna en allmänläkare försåg mig med i början av hösten. Anledningarna är att jag gått upp i vikt (5-6 kilo är som rena fläskfesten i min underviktiga hej-jag-kan-inte-gå-upp-i-vikt-värld), började svettas som en galning samt fick jordens ballongmage av allt jag åt och drack, och ballongmage gör ganska ont dessutom. För att inte tala om den negativa psykiska effekt en viktuppgång i kombination med en närapå konstant vätskeansamling i kroppen leder till. So foxy. Således trappade jag ned på tabletterna, vilket gav mig stressiga drömmar till en början, och minskade på svettningarna och ballongmagen. Nu när jag slutat med dem helt kan jag inte begripa hur mycket de faktiskt gjorde för mig.

Jag har återfått mina insomningsvårigheter med råge; De var inte borta innan men var väldigt dämpade. Jag har även kommit tillbaka till min normalstatus som den var innan medicineringen, med en hjärna som bara inte går att stänga av - den mal och mal och oftast om nånting som inte spelar nån roll, nånting jag redan tänkt på men inte löst, eller nånting jag gjort fel eller dåligt som jag ältar i det oändliga och förebrår mig själv för, till absolut noll och ingen nytta. Värken, som alltid sitter i huvud och åtminstonde några ryggmuskler, har slagit till med en 200-kilos sandsäck och skriker högt och hjärtskärande non stop. Idag har det varit så skönt att jag fått svårt att andas då jag rört mig för mycket (då jag hängde tvätt, till exempel), för att det värker så mycket i varenda liten muskel i ryggen, plus en dundrande huvudvärk to top it off. Yum.

Således är kontentan: mer värk, sjukt svårt att somna, mer stress, spändhet, oro och ångest, vilket gör mig ännu tröttare non stop. Eller så kan man säga att jag mår som jag gjorde i oktober, igen. Sucks to be me, helt enkelt. Ändå känner jag att jag gjort rätt som avslutat medicineringen, de biverkningarna gick inte heller att leva med. Imorgon ska jag försöka få till en hastig telefontid med psykiatern och höra hennes åsikt om saken, samt självmant föreslå en annan medicin. För såhär kan jag inte gå omkring särskilt länge heller. Underbar kombo med ruggigt väder, 60 kronor att leva på, inget busskort och en pågående strid med Tele 2.

Men förutom det så är det, hur konstigt det än må låta, rätt bra. Det finns saker, människor, tillfällen som gör mig glad fortfarande. Don't cry for me Argentina, jag försöker att inte göra det själv åtminstonde. Återstår att se hur länge det håller i sig, dock.

Weekends

Nu har det varit liv i luckan må ni tro, två helger i rad har jag varit på galej!

Visst sliter det på mig, jag är trött som en liten räka. Men det är det värt ändå. Det är så otroligt skönt att vara omgiven av människor som tycker det är roligt att umgås med mig och som jag tycker om att prata med. Det kan tyckas självklart att man har kompisar och ett levande socialt liv, men pass på pass på, det kan så lätt ebba ut och glida en ur händerna medan man är upptagen med att vara kär eller nåt annat dumt. Känns som jag hade all but lost allt vad kamratskap hette och var helt vilse i Skuggornas Dal (TEH HORROR) ett tag där.

Det kanske skulle kallas förhållandepsykos, när man trivs så bra med sin significant other att man mer eller mindre självvalt slutar umgås med andra människor på reguljär basis? Man inser inte själv hur tråkig och hemmaförankrad man blir, eftersom man trivs så bra med det, och den, man gör. Det är inte förrän förhållandet tar slut som man finner sig synnerligen ensam all of a sudden, och det är inte ett alltför lattjo uppvaknande, I tell you. Nå, jag tänkte inte klampa i det klaveret igen på ett bra tag om jag får bestämma. Quick, it's a trap!

Smile for the birdie! På väg ut förra fredagen.

Hur som haver så tillbragdes förra fredagen i en tjing tjong-asiatisk kampsportsdojo där vi beskådade starka snubbar som klämde hårt på varandra, för att sedan förflyttas hem till Emil där alkohol intogs och spontana brottningsmatcher utbröt. Jag och Pär tog oss an varandra med liv och lust, eller snarare död och förintelse, och jag har fortfarande bruises to prove it. Regler är för töntar, så vi armbågade ansikten och bet i armbågar och lår, allt för att vinna över den andre. :D

En yppperligt underhållande kväll, jag har inte känt mig så tillfreds och levande på evigheter. Sen var jag utslagen i 2.5 dygn efteråt, men det är smällar man får ta. Låg lealös och helt utan muskelstyrka i Daniels soffa hela helgen och orkade knappt leva. :D Först framåt måndag eftermiddag hade jag fått lite krafter tillbaka, så då passade jag på att baka drömrulltårta och sockerkaka BARA till mig själv, yam. :D

Tummen upp! På väg från dojon till festen, Pär och jag.

Gårdagen började hemma hos Emil igen, med Black Metal-poser, hantlar, utspilld dricka och musikkrig. Efter en tillbörligt lång förfest tog vi oss in på Synthklubben, där vi hittade Johan och Mackan, och jag bland annat lyckades identifiera kvällens Lysekilare utan problem. :D

Victory! Innan fredagens ståhej.

Elin och jag åtog oss också uppdraget att hitta en dejt till Emil, som vid det här laget var så kalastankad att han inte visste vilken planet han var på, men blev upphånglad av en dubbelt så packad bimbo som vi inte tyckte var god nog åt honom. Det visade sig dock vara ont om heta damer, eller faktiskt brudar in alles, så vår quest misslyckades tyvärr. En hel del stuffande i glada vänners lag hanns också med innan det var dags att ramla hemåt i natten. Drabbades av jobbig fylleångest på vägen hem dock, vilket förstörde en del av kvällens goda tyvärr. You can't win all the time, antar jag. Såhär i efterhand är det ändå det trevliga jag minns bäst. :)

Coming forth to carry me home. Emil vet inte vad han ska tro.

Lördagen ägnades åt filmtittande återigen hemma hos Emil (börjar låta som en repig skiva, det här), tillsammans med Baldie, Giske och Juha. Plus sjuka mängder mat och snacks, samt en strykpojke vid namn Bob. :D

På fredag kommer Andrea, Pippi, Symond (all the way from England!) och en hel drös skins till stan, plus att jag oförhappandes bjöds in på Halloweenmaskerad vid Masthugget. Veckan efter det ska jag vara med i en modevisning med filmtema, där jag får vara zombie med köttsår och bloood på mig, och sen fyller jag plötsligt år, vilket jag tänkte fira med att gå på Bunker och vara old school-synth så kidsen får nåt vettigt att kolla på, höhö.

Om nu bara allt som krånglar praktiskt, ekonomiskt och hälsomässigt kunde börja lätta upp så skulle jag vara riktigt nöjd med tillvaron. So pretty please, with sugar on top, clean the fucking car, så att säga. :D

En extra anledning att gråta över löken

Note to self: Var inte så ivrig under lökhackandet nästa gång. Halva finget höll ju på att stryka med. Note to others: det gör skitont att skära sig djupt i fingret. Det känns ännu värre om det skvätter in löksaft i såret. Don't try this at home. No, seriousley.