Du sköna nya värld

Jag har tänkt på en sak, som är en märklig paradox. Nu för tiden blir det mesta allt mer personalized och nischat men samtidigt rör vi oss mot ett alltmer opersonligt och automatiserat samhälle, med knappval och automatiserade tjänster och gör-det-själv hit och dit. Hur kan det här komma sig?

Man kan välja bland så mycket numera, så mycket att många blir helt villrådiga och står som åsnor i mitten för de enklaste valbara situationer. Jag menar, man kan anpassa något så trivialt som sin mail till att vara i en viss färg, med egen bakgrund, bestämma typsnitt, vilka mail som får eller inte får komma fram och så vidare. Men hur mycket man än pillar med inställningarna får man ändå massutskick från spamrobotar som slinker igenom, reklammail från företag man handlat av, brevmallar med automatiserade svar från olika nätbutiker eller liknande, och kanske, om man har tur, ett "hand"skrivet, heartfelt mail från nån man faktiskt känner på riktigt. Eller kanske bara från en nätbekant, men även det är ju betydligt bättre än resten. Är detta do it yourself-sätt bara lurendrejeri från företagen för att få oss att tro att vi får som vi vill? Men egentligen ger de oss bara helt onödiga valmöjligheter som skapar stress, medan de dessutom lurar oss att faktiskt sköta en del av det jobb som borde åligga dem, själva?

Det sistnämnda tänker jag ofta på när jag är på större matbutiker, som har självscanning. Vad de erbjuder oss är alltså ett stort rum fullt av mat, som vi själva ser till att registrera och stoppa ned i påsar, och vid utgången betalar vi sedan för oss. Behövs det ens personal om detta är framtidens melodi? Man kan förvisso fortfarande behöver fråga om nånting, men det skulle inte förvåna mig det minsta om det snart dyker upp små infodiskar med touch screens eller röststyrning, där man kan fråga var saltgurkan står. Det vi åstadkommer med detta är alltså att skära ned på personalen. Helt. Skära bort personalen, skulle man rent av kunna säga. Jamen då kan priserna på varorna bli lägre, billigare mat är skitbra. Förvisso, men å andra sidan så står tusentals människor utan jobb och inkomst, om de inte längre kan jobba kvar i butikerna. De kommer inte ha råd med maten hur billig den än blir.

Och att eftersträva det billigaste hela tiden ger också en annan stor baksmälla; När kunderna vill ha den billigaste potatisen, så köper butiken in till lägsta möjliga pris, för att kunna göra nån vinst. Bonden som odlar potatisen måste alltså sälja sin skörd till ett lågt pris, men helst ändå högt nog för att han i sin tur ska kunna tjäna nånting på sitt arbete. För att maximera skörd och vinst men minimera kostnader och tid så börjar han använda bekämpningsmedel och driver fram sina grödor snabbare än naturen avsett. Vilket leder till undermåliga produkter, som vi som kunder såklart inte vill betala mycket för, och så snurrar det bara vidare. Jag vill ha bra potatis, som fått gro och växa i den tid den tar, som smakar bra och är näringsrik och inte innehåller några gifter. Snart kanske jag inte kan få det, om jag inte väljer att odla själv. Och så har vi kommit runt till det här med att göra saker själv för att få det som man vill ha det igen, för att det större maskineriet är helt upptaget av snabbhet, vinst, och effektivitet.

Allt ska gå så jävla snabbt nu, jag blir åksjuk. Jag minns när jag var liten, och en film hade biopremiär; Efter det tog det säkert ett år minst innan den kom på video (ja, video), och ytterligare ett år innan den dök upp på filmkanaler som FilmNet (ja, FilmNet), och först ytterligare ett eller två år efter detta kunde filmen visas på vanlig, dödlig tv. Idag har filmen premiär, och släpps på DVD medan den fortfarande visas i biograferna, filmkanalerna kör den i stort sett i samma andetag och den vanliga tv:n får tillgång högst ett halvår efter detta. Vid den tidpunkten har man ju nätt och jämt insett att filmen finns och har än mindre bestämt om man vill se den, typ. Och de första mobiltelefoner jag ägde, de höll i åratal utan större problem, medan dagens superflashiga varianter, som man givetvis kan anpassa till besinningslösa mått, ger upp efter ungefär ett år. Ett års hållbarhet alltså, sen måste man oftast köpa en ny ifall man vill ha en fullt fungerande telelur. Även här spottas det fram nya modeller och funktioner i rasande takt, men kvaliteten blir djupt lidande, precis som med det mesta numera, överallt.

Hur fort kan det snurra innan folk börjar trilla av karusellen och skrubba knän och armbågar? Tills nån säger till maskinskötaren att sänka hastigheten för att man över huvud taget ska kunna njuta av sin åktur? Tills karusellen faller i bitar, eftersom den är sammansatt av de billigaste råvarorna och i all hast? Jag vill byta karusell, till en hållbarare, och jag vill säga till dem att sakta ned, men kommer nån att lyssna?

I'm tired of using technology

Jag anser inte mig själv vara en oteknisk person, men inte heller sådär ypperligt teknisk. Jag klarar mig, helt enkelt. Jag trivs bättre med mekanik än ren teknik, ska dock sägas. Det finns något oslagbart med logiken i att "tryck ned den här så pressas den här saken ned under knappen", jämfört med "klicka här så börjar ett program göra förutbestämda saker". Det förstår jag inte alls hur det fungerar, så när nånting med datorn krånglar blir jag så frustrerad. Jag kan inte se fysiskt var felet sitter, alltså kan jag inte åtgärda det, eller nånsin förstå fullt hur det fungerar. Det är som nåt slags voodoo.

Men jag använder ändå datorer, och program och olika webbtjänster (eller vad vi nu ska kalla det), som till exempelvis den här bloggen, facebook och liknande communities, mail, Google, Filmtipset och Imdb. Men sen har vi de här påhitten som jag bara inte förstår mig på. Antingen ser jag bara inte tjusningen, eller så tycker jag bara det är lite obehagligt att jag inte har en aning om hur det fungerar.

1. Twitter
Det spelar verkligen ingen roll hur många som tjatar om det här, jag ser absolut ingen som helst poäng i saken. Om jag är intresserad av vad mina vänner gör precis NU så har jag fejans statusuppdateringar, och nåt hundratal vänner som plitar ned information där. Är jag så pass intresserad av en specifik människa att jag vill veta mer om honom eller henne, så föredrar jag att läsa personens blogg eller nånting liknande, nånting substansiellt, och inte två rader per händelse. Är jag inte så intresserad av personen så räcker två rader, men varför skulle jag då följa människan? Idiotiskt, lägg ned skiten.

2. Spotify
Tydligen kan man spara ned sina playlists på sin egen hårddisk numera, vilket gör Spotify avsevärt trevligare än jag först tyckt. Men det hindrar inte det faktum att alla älskar det, och själv har jag, de gånger jag försökt använda det, inte hittat vad jag sökt efter, vilket förstås gör att jag inte ser nån poäng i att använda det. Sen ska tilläggas, att jag föredrar att scrolla i listor på musik, och välja vad jag gillar utifrån dem, än att fritt försöka komma på allt jag skulle vilja höra (dåligt minne och bred musiksmak). Ja, jag kan välja från mina vänners listor antar jag, men nån gång kommer man vilja bygga en helt egen lista. Dessutom känns det lite som att man ska försöka bygga upp sitt mp3-bibliotek en gång till, och det skulle jag aldrig orka göra (which is why jag har en extern backup-disk med allt sånt på. *flashiga teknikskills*). Oh, och reklamen i gratisversionen, herregud så störande!

3. Torrents
Jag gillar torrents, det är praktiskt och funkar rätt bra, men det är det där läskiga och obegripliga igen. Allt jag vet är att jag har ett torrentprogram installerat på min dator, och när jag klickar på "ladda ned denna torrent" så startas det automagiskt. Annars vet jag inte var det ligger eller hur man öppnar det (och jag har letat). Vilka är alla de som laddar upp? Hur funkar det rent praktiskt? Jag tänker mig miljoner små sladdar som är kopplade mellan alla användare, ungefär som jag försöker förstå hur internet fungerar. det ger mig huvudvärk. Plus att man inte får ladda ned längre, det är mycket obehagligt. Btw, försök inte förklara hur det fungerar, när folk gör det får jag verkligen huvudvärk. Det får förbli en av livets mysterier, helt enkelt.

4. Tumblr
Man kan posta bilder och länkar, men ingen kan kommentera nånting och ofta skriver folk ingen bildtext, så man vet inte vad det är för bild eller varför den postats. Jag ser inte poängen att ha en webbsida öppen för vem som helst att se, men inte vilja ha nån feedback, eller varför man lägger upp intressanta saker som ingen utom en själv och extremt insatta förstår. Varför har man då inte bara en bildmapp på hårddisken istället, som man tittar i när man vill se fina bilder? Eller, jag vet inte, en blogg, kanske?

5. MySpace
Jag kan inte skriva nånting till nån jag inte är vän med, men om jag inte skriver nånting till nån jag inte redan känner, så vet jag ju inte om jag vill bli vän med den eller ej. Moment 22, precis som Twit-helvetet. Mail finns, men jag har dåliga vibbar av sånt; Som tjej har jag fått alltför många "Hej, hur är läget? Du var fin! *FLÖRT*"-mail från fjantiga kåtkillar på olika communities för att spy galla så fort jag får mail av en okänd mansperson. Dessutom verkar MySpace endast gå ut på att ha så många vänner som möjligt, att skriva "Thanks for the add", samt att göra reklam för sig själv, sin skiva eller sitt företag. Vad ska man annars göra där? Dödstrist!

6. Flickr
VM i fulaste fotosajten, herregud. Varför kan man inte ha en tydligare överblick över alla album och bilder som en viss person postar? Och varför visas de i så fult format? Och varför slajdar bilderna jag vill titta på efter den jag just klickat upp, alltid undan så man måste klicka runt i förvirrad panik för att försöka hitta tillbaka, tills man bara ger upp? Varför, varför, varför? Men värst av allt är att det är omöjligt att registrera sig så man kan kommentera, i alla fall för mig. Jag hade visst nåt halvskapat gammalt konto när jag försökte skapa ett nytt för några månader sedan, till vilket mailadressen jag ville använda var knutet, vilket gjorde att jag alltså inte kunde använda den i det nya kontot. För att byta ut existerande adress måste man ange en annan, men eftersom jag bara har två mailadresser var den ena upptagen här och den andra upptagen där, och det gick inte att byta plats på dem. Jävla idioti.

Jag tycker om lampor, symaskiner och klockor. Där ser man vad som gått sönder och kan byta ut det, eller åtminstonde lämna det till nån som omgående ser felet och kan byta ut det.

En trasig dator känns som en psykiskt sjuk människa: det finns eoner av möjligheter och brakmiljarders vinklar och vrår där sanningen kan gömma sig.

Fyfan.

You, robot

Jag tycker det är lite jobbigt med verifieringskoder på nätet. När man måste skriva nån nonsensramsa för att det man vill ha sagt ska få publiceras "för att hindra spam-robotar".

Men nåt som gör det roligare är att tänka på är om det faktiskt vore robotar som satt där och kommenterade, dagarna i ända. Tänk om de blir ledsna när deras kommentarer inte får synas? Allt de vill är ju att promota sin robotblogg kanske, de kan inte hjälpa att de kan skriva så himla fort att de kan promota den 50 gånger på två minuter.

Stackars robotarna, det är inte lätt att vara en o-person. :D

S-U-C-C-É!

Det goda segrar, Mordor havererar, Dödsstjärnan sprängs, Lucifer faller, och E.T. får åka hem. På tisdag porteras mitt nummer tillbaka till Telia! I WIN - YOU LOSE, MUDDAFUGGAHS! :D

Allt det som i det förra inlägget lovades mig har faktiskt hållits! Det enda smolket i bägaren är att jag måste ringa dem en sista (?) gång för att klargöra att jag ska ha en återbetalning av mina utlägg för postgången gällande lurarna. Jag törs inte riktigt jubla och hjula förrän den saken är klargjord (be careful, this is the moment where the supposedly dead killer awakes for one final fright!), men nog fan ser det ljusare ut än sist, peaps? Woot, woot!

Har även fått InWarehouse att plocka loss sina kollektiva tummar ur stjärten och lägga in en order på en ny DVD-spelare åt mig, samt lämnat in mitt hjärtegryn digitalkameran på lagning. All in a day's work. Eller, kanske några månaders, när det handlar om mig. The point is att det är gjort, att jag har åstadkommit saker. Jag gillar den känslan. I love the smell of napalm in the morning. I like my fresh air mixed with tobacco. Och tusen andra dumheter. Dags att sova, måhända?

Ännu en anledning att... hoppas?

OMG, jag törs inte ropa hej riktigt än, men det ser ut som att hela mobiltrasslet KAN lösa sig trots allt. Utan att jag behövde blanda in min arma moder i saken.

Efter en veckas prokrastinerande i ärendet för att jag insåg att jag verkligen inte klarade av mer, men inte heller var sugen på att älta ärendet ens med mamma, så ringde de mig. Tele 2 ringde mig. Änglarna grät i skyn, Herren vare lovad, et cetera.

Killen som ringde kunde dock inte säga mycket av vikt och Herrens lov tog slut på fem sekunder. Nåväl, jag upplyste trött honom om att jag ville annullera köpet eftersom de inte levererat det jag beställt inom skälig tid. Han blev förvirrad och osäker, like they all do. Han bad att få återkomma, like they all do. In a pig's eye, tänkte jag, och sa att visst kunde han göra det, varpå samtalet avslutades.

Någon timme senare ringde han upp (De ringde mig. IGEN.) och meddelade att: ja, jag kunde annullera, ja, jag skulle skicka in den trasiga mobilen till den och den adressen, och direkt till honom dessutom, nej, jag ska inte behöva betala månadsavgiften, eller telefonavgiften eller betalsamtalen till deras underleverantör, och ja, jag ska få återbetalt de utgifter jag haft med att skicka tillbaka de trasiga mobilerna. *GASPS* Hörde jag rätt? Så snart de fått in mobilen kan han ta bort bindingstiden på abonnemanget så att jag kan portera tillbaka numret till Telia igen. Sen är jag av med dem. För gott. Hoppas jag.

Jag vågar nästan inte andas nu, ifall det går åt skogen trots dessa fagra löften kommer jag lägga mig i ett hörn och gråta upp en hel toarulle. Keep yer fingers crossed, kids! Telefonen är tillbakaskickad, så nu är det bara att vänta på klartecken för att återgå till Telia som gäller. Ooiiiihhh!

Ännu en anledning att avsky, del VIII - The final frontier

Nä, nu ger jag upp. Hela den här situationen har påverkat mitt välmående så till den milda grad att jag regresserat ganska ordentligt i min sjukdomsbild. Jag mår helt enkelt skitkasst, vilket jag klart och tydligt kan härleda till Tele 2 och deras inompetenta, idisslande, avföringsätande servicepersonal. Senaste nytt från västfronten:

Jag ringde i måndags, för att annullera skiten. Första sex-sju gångerna gick det inte ens att bli placerad i kö. Seriöst? När jag kom fram till slut får jag veta från ännu en okunnig brudjävel att hon inte kan hjälpa mig. Förvåningen vet inga gränser hos mig. Tydligen är mitt ärende ett chefsärende numera, och då kan inte de vanliga lakejerna ta i det med tång. Som om de ens ville det från början, men jaja. Visst. Först AVDELNINGEN och nu CHEFSÄRENDE. Jag frågar efter någon chefliknande människa men får vet att de - surprise, surprise - inte är där just nu. Men de ska ringa tillbaka till mig, säger hon flåshurtigt. Jag talar om för henne att hon uppenbarligen inte lyssnar med öronen, eftersom jag redan, och återigen, förklarat att: nej, det kommer inte ske, för NI RINGER MIG JU ALDRIG, annat än för att tala om att ni inte kan göra nåt och att den som BORDE ringa mig, ska ringa mig nån annan gång. Jag ber om en tid då dessa "chefer" är på plats samt något namn att fråga efter. Allt jag ber henne om måste hon kolla upp först. Mycket pausmusik blir det. Jag undar också varför jag inte kan få skicka tillbaka den trasiga telefonen som en retur. Hon kollar upp det men hittar UNDERLIGT nog inget konkret svar. Funny that. Jag undrar om den adress jag skickade den förra luren till är det rätta stället att skicka skitmobil två till också. Hon mumlar att de nog har bytt företagsnamn men att hon inte vet säkert. Why am I not surprised?


Jag återkommer vid 18.00, då jag fått information om att den så kallade tjifen ska finnas där från 17.00. Ännu en av Satans hantlangare svarar, och talar om för mig att, nej, det är ingen där på den AVDELNINGEN just nu. TYVÄRR. Men de kommer ringa mig! Jag formligen känner hur något inuti mig sväller till smärtsam storlek och rupterar. Jag skäller ut människan efter noter och frågar om det är mobiltelefoner de arbetar med, eller något annat, som till exempel grävlingar. Hon svajar på rösten och låter väldigt osäker. Hon undrar om det inte finns något annat nummer de kan nå mig på. Jag undrar om hon är tappad på huvudet som barn. Jag säger till henne att om jag hade ett alternativt nummer så hade jag nog GANSKA säkert angett det vid det här laget, no? Jag säger åt henne att skriva i sina jävla anteckningar, med caps lock, att OM NI INTE NÅR MIG VIA TELEFON, SÅ MAILA MIG DIREKT OCH TALA OM NÄR NI ÄR PÅ PLATS SÅ JAG KAN RINGA ER DÅ. Samt att ange ett namn på någon jag kan fråga efter. Hon svarar att hon kan anteckna min mailadress om jag vill. Jag skriker åt henne att de redan fått den vid minst tre tillfällen, och att jag dessutom mailat dem från den och fått ett svar om att de JOBBAR PÅ MITT ÄRENDE. Men utöver det verkar ingen kapabel att använda den ytterligare.

Sedan dess har inget hänt. Inga samtal, inga mail. Idag är det fredag. Telefonen som inte funkar har legat här i kanske tre veckors tid vid det här laget. Jag har som sagt insett att jag formligen går sönder av den här situationen. Så jag avsäger mig skiten från och med nu. Nu ger jag upp. Jag ringer min mamma och hoppas att hon kan reda ut saken åt mig. Jag kan inte göra det här mer.

Ännu en anledning att avsky, del VII - Seven days

Idag har jag skjutit upp att ringa Tele 2 för tusende gången. Jag ville inte förstöra min dag med en massa ilska och frustration och ledsenhet, antar jag.

De ringde mig i fredags och sa att de jobbade på mitt ärende och att de behövde prata med underleverantören men att det inte var någon där just nu. Fräscha ursäkter! Och jävligt hårt jobb det verkar göras med mitt ärende också, måste jag säga. Mitt olösliga problem består i att jag har en telefon som ska reklameras här och att jag bett om en ny, fungerande dito. Shit, vad svårt det måste vara för ett MOBILTELEFONIFÖRETAG att lösa en sån sak. Det är ju helt OUTRAGEOUS, vilka krav jag har ställt.

Jag passade på att säga till bruden som ringde mig att jag fått en räkning från dem trots att jag blivit lovad att jag inte ska behöva betala något för den här trassliga perioden. Det kunde hon förstås inte se någon notering om. Förstås inte. Och "man måste alltid betala för samtalen", sen kunde vi ju diskutera om jag skulle behöva betala för abbonnemangskostnad, de betalsamtal jag tvingats göra till deras jävla (felaktiga) underleverantör, samt för TELEFONEN. SOM JAG INTE ANVÄNT. Detta kunde DISKUTERAS.

Dessutom har jag lagt ut pengar på att skicka tillbaka den första trasiga mobilen redan, och kommer tvingas lägga ut ytterligare en hundring på att skeppa iväg skitmobil nummer två. Om de nånsin får tummarna ur sina kroppsöppningar och öppnar ett returärende åt mig. Jag svär att det är nån där som är ute efter mig, vad fan ÄR detta? Jag sa rätt och slätt att jag inte tyckte de förtjänade några pengar så som de behandlat mig och mitt ärende. Hon skulle skriva en notering. Jävla apor.

Men imorrn fortsätter striden, och den här gången har jag det osvikliga kärn/missil/doomsday-vapnet "annullering av tjänst" att ta till. Jag orkar inte ha med dem att göra mer, så jag byter tillbaka till Telia. ENOUGH! Jag säger NEJ! Klarar jag mig ur det här så antar jag att det ligger en sniper från Comviq och väntar på mig på Hemköps tak eller så. No one gets out alive! Let's kill all these motherfuckers! Hilfe!

Bad news

Whoop-dee-doo.

Jag finner inga ord. Min digitalkamera har gått sönder. Eller, displayen är fuckad. Jag köpte den i november. Är nu livrädd att min dator ska explodera och att min mp3-spelare ska pulvriseras om jag tittar lite snett på den, bara för att mönstret ska få fortsätta. Teknik + jag = imploderande universum. Thank god att kameran är köpt i en butik i alla fall, jag kan inte hantera ännu en telefon"support".

Ännu en anledning att avsky, del VI - The curse of Michael Myers

Tele 2's kundtjänst - i världsklass.

Jag får ett sms där det står att de har försökt nå mig men inte kommit fram, och att de ska försöka igen under dagtid. Jag har stirrat på telefonen och haft den max en halvmeter ifrån mig under en timmes tid. Jag har inte ringt nån annan, jag har inte ens smsat. HOW is it possible att de INTE lyckats komma fram?

Jag ringer kundtjänst. Varför inte, liksom? Killen säger att de ska försöka ringa mig igen och att jag INTE SKA OROA MIG, JAG KOMMER BLI KONTAKTAD! "Jo, jag ska visst oroa mig", svarar jag, "eftersom den här avdelningen som ska ringa mig, uppenbarligen inte kan ringa mig." Killen verkar inte fatta dilemmat men jag tvingar honom att ta min mailadress ifall de misslyckas med att ringa mig igen. Allvarligt. Seriöst. Vansinningt. Helvete. Ballonger. I'm losing it.

I will keeel yooouuu!

Senare:

Kvart i fem och ingen action i mobilen. Jag ringer och frågar efter killen jag pratade med första gången jag ringde idag. Han är såklart inte anträffbar. En tjej, pausmusik igen. Pausmusiken prokrastinerar bort tio minuter och klockan kryper väldigt nära fem. Jag misstänker att AVDELNINGEN går hem vid fem.

Hon kommer tillbaka och säger att de har försökt ringa mig då och då vid de och de tiderna. Sen säger hon att hon ska gå upp till AVDELNINGEN och be dem ringa mig direkt. Som att det är min tillgänglighet det är fel på, eller? Jag har inte ens ätit och knappt vågat gå på toa IFALL de faktiskt skulle ringa just då. Hela dagen. Jag föreslår att hon kopplar mig till AVDELNINGEN direkt eftersom de uppenbarligen inte klarar av att ringa mig. Hon ger mig pausmusik i tio minuter till. Hur kan det vara så svårt att koppla ett samtal?

Slutligen återkommer hon och säger att det inte är någon där just nu.
O RLY?
Men att nån ska ringa mig klockan sex.
O RLY?
Hon frågar också om jag möjligen har pratat i mobilen just när de ringde och det är därför de inte kommit fram.
YA RLY, så var det ju. Jag är en idiot som inte begriper att jag måste hålla linjen öppen för inkommande samtal, javisst.

Jag förlorar förståndet! De KAN inte hjälpa mig, de VILL inte hjälpa mig. Whyyyyyyy, god, whyyyyy?

Ännu en anledning att avsky, del V - Extreme

Det här tar aldrig slut, jag svär att om jag inte var certifiably galen innan jag började harva med saken så är jag det garanterat nu. Bara släng in mig i en madrasserad cell for the rest of my life, bitte.

Som den uppmärksamme läsaren kunnat sluta sig till, så fick jag alltså en ny mobil i måndags. Som inte heller funkade. In fact, det var precis samma fel på mobil nummer två som på mobil nummer ett. Man kan ju börja ana hundar begravna tillsammans med ugglor, där borta i mossen; Kanske de skickade tillbaka samma telefonhelvete kanske?

Efter att ha skrikit inombords tills jag var både hes och döende över kassheten i att skicka två trasiga mobiler, potentiellt en och samma trasiga mobil två gånger, så ringde jag Tele 2. Igen. Oj, och så konstigt och ja, vi måste prata med den avdelning som har hand om sånt här, sa tjejen. "Ja, det här har jag hört förut", sa jag, "vilken avdelning är det egentligen?". Jag tänkte att om jag vet vad den heter så kan jag ju bara ringa och be att få prata med den avdelningen direkt, för att förenkla saker och ting. Men nejdå. Nejdå. Precis som sist då den här mystiska superavdelningen nämndes, så fick jag inte veta vad den hette eller höra att det vore enklare att vända mig dit direkt. Mitt förslag är att den heter Hittepå-avdelningen, eller Hjälpenjobbigkund-avdelningen.

I stand alone.

Tjejen lovar att AVDELNINGEN ska ringa mig, förmodligen inom 48 timmar. De måste kolla med Chacom först, vad de har gjort, om de skickat tillbaka telefonen eller skickat en ny. Detta var i måndags. Nu är det fredag. Min telefon har varit tyst och mild och oringd hela veckan. Så varför ringde jag inte redan i onsdags, undrar ni? Se historiken på den här skiten, svarar jag. Vem fan orkar fortsätta bråka? (I synnerhet en person med synnerligen lite ork som inte hanterar stress och ångest särskilt bra at the moment.) Men eftersom det handlar om pengar så måste jag fortsätta, vare sig jag orkar eller inte. Och det gör jag inte, men jag betalar ju för att kunna ringa, således vill jag ha ett värdigt redskap att ringa med också.

Dagens resultat so far är att jag ringer och vägrar dra min bakgrundshistoria över huvud taget, jag ger killen mitt personnummer och namn och låter honom läsa. I några minuter. Sen ber han mig dröja medan han pratar med AVDELNINGEN och jag får plötsligt pausmusik, that's a first. Jag får veta att AVDELNINGEN ringt mig två gånger under veckan. "Nej", svarar jag, "ingen har ringt mig, min telefon är på dygnet runt och andra människor ringer mig utan problem." Talar också om att jag hört detta förut, att AVDELNINGEN ringt mig men att jag inte svarat. Trippelkollar numret och det stämmer. AVDELNINGEN är uppenbarligen en non-existent bunch of motherfuckers. Men, till slut får jag i alla fall veta att det sitter nån donna och meckar med mitt ärende, och ringer runt till precis alla, ungefär som jag själv har gjort den senaste tiden, antar jag. Hon ska ringa mig idag, före klockan fem. JAMEN VAD FINT, OM NI SKA RINGA MIG DÅ KAN JAG JU KOPPLA AAAAAAAAAAAAV!

Jag säger till killen att jag inte tror ett jota på att det ska ringas och ber om hans namn samt meddelar att om ingen ringt tio i fem så ringer jag och frågar efter honom. Jag passar också på att tala om att de har gjort precis allting fel och att jag är sjukt jävla less på situationen. Han förstår mig. Tacka fan för det. Jag säger också att jag inte tänker betala någon räkning för den här perioden och han instämmer att jag inte ska behöva göra det. Good. Nu har jag ett löfte och ett namn att knyta till det.

You said it, Nick.

Som en festlig parallell till den här historien köpte jag även en DVD-spelare från InWarehouse i november. Den var trasig när jag fick den. De skickade en returfraktsedel och jag skeppade tillbaka den. Så långt allt väl. Men sen hände inget mer och jag glömde mest bort det hela. Så ringde jag för ett par veckor sedan och frågade var de hade gjort av min DVD-spelare. Killen på kundtjänsten sa oj, och så konstigt och att han måste prata med tillverkaren, men att han skulle återkomma till mig samma dag. Ingen ringde. Jag orkade inte traggla med detta samtidigt som jag bråkar med Tele 2, så jag la det på is. Men så igår ringde jag igen. Fick prata med en annan kille som sa oj, och så konstigt och att han skulle ringa tillverkaren men att han skulle återkomma till mig samma dag. Ingen ringde. Gissa vad som hände idag? Visst, det är en del kvar av arbetsdagen, men jag hyser tvivel om att någon kommer ringa mig ändå. Why should they? Jag är ju tydligen nån slags persona non grata när det gäller kundservice och tekniska produkter. Undrar om jag är svartlistad? Undrar varför i så fall?

Jag har fått stressframkallat munsår av allt detta. Och Posten har tappat bort en present som Andrea skickade till mig förra veckan. Men ute skiner solen i alla fall. Ska det inte börja bli bättre nån gång? Jag bävar tills klockan är nästan-fem.

Ännu en anledning att avsky, del IV - To hell and back

Okej. Seriöst. MSN får tala för mig, jag pallar inte mer.

Anna 14:42:13: OMG, comviq har skickat en ny telefooon!
Anna 14:42:38: jag måste gå och hämta den pronto, se om den funkar!
Anna 14:42:51: funkar den inte så tror jag jag hoppar från taket. :D
Emil 14:43:21: zomg
Emil 14:43:23: hahha
Emil 14:43:26: HOPPA INTE!
Anna 14:43:30: :D
Anna 14:46:32: jag går och hämtar ut den nu!
Emil 14:46:46: jag håller tummarna!
Anna 14:47:17: i röven?
Anna 14:47:20: *hoppfull*
Emil 14:47:36: I din? *LER HOPPFULLARE*
Anna 14:47:55: nej, hur skulle jag då kunna bära hem telefonen? :D
Emil 14:48:06: ryckandes i extas? XD
Anna 14:48:21: i munnen kanske, med tummarna i röven? YUM.
Anna 14:48:28: nu går jag, med tummarna utanför röven!

---

Anna 15:39:54: alltså
Anna 15:39:57: jag måste hoppa från taket
Anna 15:40:03: det här är ju FAN INTE SANT!
Emil 15:40:07: hahah va?!
Anna 15:40:24: DEN FUNKAR INTE
Emil 15:40:29: du måste skoja
Anna 15:40:30: DEN FUNKAR INTE
Emil 15:40:32: hahah
Anna 15:40:32: DEN FUNKAR INTE
Emil 15:40:37: men hur är det möjligt?
Anna 15:40:38: DEN FUNKAR IIIIIIIIIIIIINTEEEEEEEEEEE

Interlude

Det är dimma ute så man knappt ser skogen (men det har inte med alla träd att göra, alltså), och ingenting har kommit med posten. Ingen paketavi om en ny telefon och ingen efterlängtad men ack så överraskande present från Andrea. Faktiskt så har ingenting kommit, vilket gör mig mer än en gnutta skeptisk. Postboxen gapar tom och tyst medan jag går omkring och fräser över all denna ONÖDIGA väntan på en telefon. Fräs, fräs!

Stay tuned for more Happy Days, har inget kommit på måndag blir det till att ringa och trakassera de jävlarna igen. Can't hardly wait.

Ännu en anledning att avsky, del III - Bloodline

Okej. So the story continues, boys and girls.

Jag tog tjuren vid anus och ringde angående mobilen from hell i fredags. Därigenom började en lustiger dans: Jag ringer SonyEricsson och förklarar hur telefonen betett sig, de konstaterar på fem sekunder att det är en reklamation, och hänvisar mig till Tele 2. Jag ringer Tele 2, säger att jag vill göra en reklamation, och de säger att jag ska ringa till deras underleverantör Anovo. Anovo tar 20 spänn per samtal, men tjejen på Tele 2 säger att man kan anmäla sin reklamation på nätet direkt. Visst, om man har inloggningsuppgifter, that is. Så jag ringer, trots kostnaden. Någon lyfter på luren men svarar inte, jag antar att det är en receptionist som tar andra samtal först. Strax därefter börjar någon slå ett telefonnummer i mitt öra, varpå jag säger "Hallå?". Kvinnan i andra ändan säger "Oj, vad gjorde jag nu?" och LÄGGER PÅ LUREN. Jag tänker i mitt stilla (långsamt kokande) sinne "Betalade jag just tjugo spänn för att nån idiot skulle lägga på i örat på mig?".

Jag letar upp ett normalt telefonnummer till företaget, ringer igen, förklarar vad som just hände men får ändå höra av en mycket hård och omedkännande kvinna att de har ett annat nummer till supporten. Eftersom jag inte vill sitta med en icke-fungerande produkt som jag ändå måste betala för, så ringer jag suporten igen. Och går med på att betala tjugo bagis till. Kvinnan där förklarar att jag ska ringa till Tele 2 om jag vill reklamera. Jag börjar gissa att det kanske är MTV's Boiling Points jag är med i, det skulle förklara ett och annat. Jag förklarar att jag redan pratat med Tele 2 och att de hänvisat till Anovo. Hon envisas ändå, och vi lägger på.

Jag börjar om, med att ringa tillbaka till Tele 2. Tjejen jag nu får prata med är den första och hittills enda som är ursäktande och verkar inse att de behandlat mig som skit so far. Hon erkänner dessutom (TACK, fler människor inom servicejobb borde erkänna att de inte vet vad som är fel när de inte vet det, istället för att bara skicka vidare folk!) att hon inte kan lösa detta utan att hon ska skicka vidare ärendet till någon inom Tele 2 som kan hjälpa mig. Jag ska bli uppringd, förhoppningsvis dagen efter men annars på måndag.

Helgen går och ingen ringer. Idag ringer jag igen till Tele 2, får veta att johooo, de ringde dig igår men ingen svarade, du ska ringa till BrightPoint, vår underleverantör (hur många underleverantörer har de egentligen? Do they just make this up as they go along?). Hur, undrar jag för mig själv, skulle jag vet att jag skulle ringa denna underleverantör, när ingen ens klarat av att lämna ett meddelande om detta till mig? "Nähä, hon svarar inte, men då skriver vi här i vårt interna system att hon ska ringa det här numret så löser det sig. GU VA BRAG!"

Okej. So. Jag ringer till BrightPoint, kommer så pass långt att jag ska ange ett ordernummer som står på följesedeln som kom med skitmobilen som inte funkar. Fast det numret ska börja på ett. Mitt nummer börjar på fem. Då är det en annan underleverantör jag ska ringa. Jag börjar bli sugen på lithium. Jag ringer nästa företag, Chacom, där jag får förklarat att jag ska vända mig till, ta-daaa, TELE 2! Men kom igen, KOM MED NÅT NYTT, VETJA! Varför inte "Nej, du ska ringa Volvo"? Eller din syo-konsulent från högstadiet? Uday Hussein? Tjejen på Chacom har i alla fall guts nog att säga att "om de krånglar så kan de prata med mig, jag heter XXX." Så jag ringer tillbaka till Tele 2 och rabblar hela skiten igen. Kvinnan där är borta en lång stund, jag får lyssna på upbeat-versioner av kärlekslåtar under tiden. Till slut kommer hon tillbaka och säger att de som kan det här ska ringa mig, förhoppningsvis idag. Hmm, vänta lite, var har jag hört detta förut? Just ja, i fredags var det exakt samma visa, intressant!

Grab your partner by the throat! And back to the Madison!

Antal (en sammanställning gällande perioden 080201-080204 hittills):
Samtal: 10
Betalsamtal: 2
Företag: 5
Korrekta delar information som utlämnats angående mitt ärende: 0
Gånger jag velat koka allas huvuden och spetsa dem på pålar som avskräckande exempel: 76636
Gånger jag köpt teknik via nätet och den visat sig vara kass: 3
Gånger jag köpt teknik via nätet: 4
Gånger jag ska köpa teknik via nätet igen: 0

Ännu en anledning att avsky, del II - Die harder

Jag formligen spyr galla på mobiler, operatörer, simkort och kundtjänster. Igen. Even more so än sist, trots att jag inte trodde det var möjligt at the time.

Nu har jag fyra mobiler hemma. En av dem funkar, och det är den allra äldsta. Sitter med en splitt ny mobil som inte ens går att slå på. Den kom med posten idag, jag trodde lite vagt att äntligen, äntligen skulle jag slippa bära omkring på två tegelstenar med två olika funktioner (telefon versus allt annat viktigt: påminnelser, kalender, telefonnummer, etc). Den funkade i typ en halvtimme, lagom för att jag skulle hinna slappna av lite, hinna bli glad och nöjd åt att ha en fungerande telefon igen, och hinna ställa in grejer, lägga in massa telefonnummer, etc. Sen, helt plötsligt, går den som sagt inte att slå på.

Provade att sätta in mitt gamla simkort i min nya mobil, och det fungerade fint. Fast det simkortet kan jag ju inte ringa med. Såklart. Satte tillbaka det nya simkortet i den äldsta lånemobilen och det fungerar fortfarande utmärkt. Provar att sätta in det gamla kortet i den nya telefonen igen, och guess what? Det funkar inte. JAG BLIR HELT GALEN. Det här är som en spring-i-dörrar-fars med Nils Poppe, och jag hatar spring-i-dörrar-farser, med eller utan Poppe. Men det är alltså fel på den nya telefonen, inte simkortet, säger mina deductive skills mig. Och jesus amalia, jag orkar inte - jag måste ju i så fall skicka tillbaka den (för Tele2 är för fina för att ha butiker, of course), för att sedan vänta vänta vänta vääääntaaa i allt mellan två veckor och en månad TILL, på att de ska LAGA den (och jag garanterar att den inte kommer funka då heller). I synnerhet inte när det är en ny vara, då vill man ju bara ha en annan istället, ingen vill väl börja sitt nyförvärv med en lagad vara? Nej, precis.

En, två, tre, fyra, alla mobiler äro dyra. Den äldsta funkar, resten är skit.

Jag är verkligen en millimeter från att störtlipa, och ytterligare en millimeter (åt andra hållet) från att kasta alla telefonerna rakt in i väggen och lyssna på hur de splittras och krasar, och känna hur mitt fradgande hat närs av denna elektroniska blodspillan. Tillbringade femton minuters bussresa med att slå av och på, av och på mobilen, samt visualisera hur den slungades mot golv, väggar, andra människor, you name it. Sedan fortsatte jag i femton minuter till i en biosalong med detta fruktlösa harvande. Under de första 20 minuterna av filmen fick jag dessutom dessa lurkrossarbilder flimrande i min hjärna var tjugonde sekund. Enerverande, to say the least.

Jag orkar inte med det här, jag vill inte ha nån mobil, jag skiter i det. Ni kan nå mig via posten från och med nu. Eller ropa riktigt jävla högt.

Ännu en anledning att avsky - First blood

Jag hatar mobiloperatörer, eller operatörer i allmänhet rent av (lika bra att bre på tjockt med hatet). Let me explain to you:

Jag hade Telia, men ville byta till Tele2, samt få en ny mobil från de sistnämnda. Jag ringde Tele2 för att beställa nummerportering, talade tydligt om när det gamla abonnemanget löpte ut. Ändå får jag ett sms runt två veckor före det gamla abonnemanget gått ut, där det står att min portering ej godkänts. NÄHÄ?

Funderar på om de självmant kommer förstå att de ska försöka igen, efter det datum jag angett minst tre gånger, men bestämmer mig för att inte ta något för givet, då jag av erfarenhet vet att det är totalt fruktlöst att räkna med att företagen (i synnerhet de mobila) har personal med en gemensam IQ över 87, samt att dessa känner något som helst ansvar för att kunderna får det de vill ha. Så jag ringer till Tele2 igen för att påtala the error of their ways, efter att den gamla bindningstiden löpt ut. De hade såklart inte tänkt sig att försöka igen. Förrän jag ringde och sa åt dem att göra det.


Anyway, Telias terrorregim tar slut, och numret porteras. Jag får ett nytt simkort från Tele2 med posten och sitter således bara och väntar på den nya telefonen. Funderar på att ringa direkt men bestämmer mig för att det nog tar lite mer tid att skicka den, eller nåt. Jag försöker vara en tålmodig kund, när jag egentligen bara är en idiot. Telefonen kommer inte. Ett par dagar till går, och den kommer fortfarande inte. Jag har nu en styck gammal mobil som är låst till Telia och därigenom obrukbar för samtal eller sms, ett styck nytt simkort som går utmärkt att ringa med om jag bara hade en telefon att sätta det i. Moment 22 skrattar mig i ansiktet, "we meet again, you fool, you will never escape me", bullrar momentet hånfullt.

Jag lånar Ellas mobil en eftermiddag då hon är här, för att ringa till Tele2. Killen i kundtjänsten förstår inte alls vad som hänt. Han säger att han måste prata med underleverantören, som har hand om att skicka ut mobilerna till offren/kunderna. "Tyvärr stänger de klockan sex", säger han. Jag tittar på klockan, den är 18.03. Jag har under samtalets gång påtalat att jag på grund av deras inkompetens inte har någon telefon att ringa med, ändå säger kundtjänstapan att jag får ringa igen på måndag (han har mage att låta lite hurtig också). Jag undrar förstås om han inte bara kan skriva upp ärendet så kan någon titta på det på måndag, utan att jag måste ringa igen, men det klarar de förstås inte av, det vore ju faktiskt att HJÄLPA TILL (unheard of). Sedan frågar om vi inte kan sköta detta via mail, och får svaret att de bara kan maila INTERNT. Det är nu jag återigen börjar tro att jag är med i Dolda Kameran - som en fast programpunkt i återkommande sketcher, till glädje för tusentals japaner eller nåt - som jag så många gånger i mitt liv misstänkt.

På måndagen får jag låna en mobil av min ena inneboende, står i kö i tio minuter och får sedan börja om med hela ärendet. Tjejen jag pratar med är borta länge och väl, och förklarar sedan att det muntliga avtal jag gjort med dem, som spelades in då jag ringde första gången och beställde hela klabbet, hade gått sönder nånstans i mitten av ljudfilen. Således har ingen orkat lyssna klart för att höra att jag skulle ha en bindningstid på 18 månader och en TELEFON också. Oh, the humanity. Hon förklarar också att det är två veckors leveranstid på telefonerna. Jag känner hur mycket jag önskar mig en atombomb. Jag tvingar henne att erbjuda mig hundra bagis i samtalspott som plåtser på såren och sedan lägger vi på.


Det börjar bli dags att ringa och kolla vad de kan ha hittat på för djävulskap igen, misstänker jag, för jag verkar få se mig om i månen efter en ny telefon i alla fall. Garanterat är ju att de där hundra kronorna kommer vara bortglömda åtminstonde. Mitt förhållande med Tele2 börjar synnerligen illa, om jag kunde skulle jag göra slut med en gång för att slippa smärtan som kommer komma senare, då jag måste traggla med mobiler och simkort och kundtjänst igen, no doubt.

Men tack gode gud att folk inte kastar sina gamla mobiler, så nu har jag en lånelur från Far tills vidare, en lastgammal Siemens, men den går att ringa från, till och att smsa med. Halleluja. Värt att tillägga är att då jag bytte från TeleSnor till Felia gången innan detta byte, så gick precis allt som kunde, fel. Då också. TeleHor skickade saldobesked till mig i sex månader efter att jag avslutat mitt görande med dem. Det var över hundra (!) personer i kö då man försökte ringa, och jag skrev arga mail med caps lock där jag bad dem äta bajs till slut. Ska det behöva vara så?

Lurad

Alltså, från och med nu tänker jag aktivt ogilla Sennheiser, och jag frånsäger mig härmed allt ansvar för att ha åsamkat några problem med mina hörlurar av sagda märke.

Mina anledningar är som följer: Mina lurar är av en modell som jag haft sedan kanske 2001-02 någon gång. Jag är inne på mitt tredje par av samma modell, fjärde av samma märke. Det första paret slutade funka i stereo och fick alltså skrotas, eftersom det skulle kostat för mycket att skicka dem till Sennheiser i Tyskland. Jag hade lyckats fastna med sladden ett flertal gånger så den ryckts loss, och förmodligen var detta anledningen till att glappet uppstod. Då jag gav upp mina första älskade lurar fick jag köpa en annan modell, eftersom försäljaren påstod att de slutat tillverka den jag haft innan.

Efter något år med den andra modellen lyckades jag fastna med sladden på nåt sätt så att den rycktes loss och även sönder, då denna modell inte hade löstagbar sladd som den första. Skrotar lurar nummer två, inser att jag är klantig och otursförföljd. Får veta att försäljaren bara svamlat och att den första modellen visst finns kvar, så jag köper mig ett nytt par.

Efter något år råkar jag trampa på dem så att plasten spricker, vilket föranleder att lurarna inte sluter tätt längre, utan sitter obekvämt och låter ojämnt. Får ett nytt par i julklapp 2006, skrotar par nummer tre.

Efter ett tag börjar det glappa i lurarna, så jag återanvänder sladden från par nummer tre och allt är frid och fröjd igen. Efter ytterligare några månader börjar även denna sladd att glappa, vilket gör att jag måste köpa en ny sladd. Allt funkar bra men jag bestämmer mig för att aldrig mer ta loss sladden ur vare sig mp3-spelaren eller lurarna, för att undvika att glapp kan uppstå.

"I've had it up to HERE with the likes of you people!"

Därför är jag nu idag slutligen skitless på hela cirkusen med lurar, sladdar, glapp och monoljud, eftersom jag TROTS att jag alltså låtit sladden sitta bekvämt och stilla i, återigen upplevde glapp i ljudet. Den här gången var det dock inte nåt så simpelt som monoljud. Åh nej, alls icke; Idag fick jag uppleva att BASEN fasade bort titt som tätt. What. The fuck.

Ge mig nu alltså förslag på HÅLLBARA lurar av GOD kvalitet och inom rimlig prisnivå. Dessa kostar runt 700 pix och sitter väldigt skönt runt öronen, vilket är något jag eftersträvar med ett nytt par också. De måste vara relativt idiotsäkra så att klantskallar som jag kan hantera dem, och det ska helst inte läcka ut så mycket ljud från dem heller.

Ett så kallat bokmärke

Alltså, sedan jag körde igång statistiken här så har jag sett att någon eller några googlar "anna nio" varje dag. VARJE DAG. Upp till sex gånger per dag. SEX GÅNGER. I mean come on, lär er bookmarka sidor, people.

Eller letar ni månne efter något annat än den här bloggen? En hemlig sajt om en annan Anna Nio som bara ligger uppe i treminutersintervaller var fjärde timme? Undrar vad det står där? Bombrecept, pr0n, planer på att overthrow regeringen eller kanske MaceDonkens hemliga recept? Nåt superhemligt är det ju i alla fall, no doubt.

När jag bildgooglar mig själv får jag bland annat upp den här. Det är jag till höger, bilden är från julafton 1998.

That's right Artoo, we're going to the Degobah system

Åh gud, Nikko Home Electronics har tagit fram en DVD-spelare med integrerad videoprojektor och högtalare i form av R2D2! Ge mig, GE MIG:

"Hemmaversionen av R2D2 är drygt en halvmeter hög och klarar av att spela DVD, SVCD, MP3 och musikskivor samt visa bilder. Robotens huvud kan vinklas och styras via Millenium Falcon fjärrkontrollen så bilden kan visas i taket. R2D2 tar gärna emot information även via minneskort eller så dockar du bara din iPod i honom. En egen R2D2 kostar dessutom bara 23 000 kronor."

Nyheten funnen i Metro.

Teknikens fiende nummer ett

Igår kväll, ensam hemma:

21.45
Bestämmer mig för att se på dagens fynd i Hemköps filmhörna: "Cobra" från -86 med my man Sly. Sätter i skivan i PS2an.

21.48
Efter två försök vägrar PS2an fortfarande att läsa skivan. Trots att det är en köpt film med rätt region. Jag blir sur.

21.53
Slår på min mans dator eftersom det inte finns någon CD-läsare i TV-datorn. Slår även på TV-datorn för att kunna se filmen på TVn och inte på en trist datorskärm. Sätter i filmen i CD-läsaren. Slår på fjärrstyrningsprogrammet för att komma åt TV-datorn från min mans dator.

21.57
Det funkar ändå inte. Försöker öppna filmen med ett annat program. Det funkar ändå inte. Jag blir sur.

22.00
Bestämmer mig för att se "Little Children" som vi har på TV-datorn istället. Surar över bristen på Stallone.

22.02
Använder den smidiga fjärrkontrollen och det smidiga mediaprogrammet som vi har, för att slippa gå fram och tillbaka mellan dator, TV och soffa. Programmet hittar ingen film i mappen. Jag blir sur.

22.05
Jag kollar, via nätverket, på min dator, där filmen finns och fungerar utmärkt. Jag kollar på min mans dator, där filmen finns men INTE fungerar. Jag blir sur.

22.07
Jag startar om TV-datorn. Funkar fortfarande inte. Jag stänger av det smidiga programmet och fjärrstyr TV-datorn via min mans dator för att se om det går att öppna den på gammalt hederligt sätt. Det funkar inte. Jag blir sur.

22.10
Ser att formatet är .mp4 på filmen (vem fan sparar saker i det formatet, huh?) vilket kan förklara varför det inte går att spela upp den. Men det förklarar inte varför MIN dator, som verkligen inte är bäst i huset (fast ändå långt ifrån sopig), kan spela den. jag ringer till min man och skriker i frustration och ilska, samtidigt som jag försöker förklara att jag inte är arg på honom utan på vårt evighetskrånglade skitsystem för att se film från datorn. Han förstår mig och föreslår att jag döper om filen till .avi istället. Jag gör så, men ingen skillnad uppstår. Min man har inga mer förslag via telefon. Jag blir sur.

22.20
Jag slår på "Demolition Man" på video. Funkar hur bra som helst och jag får äntligen se en film (som jag dessutom älskar). Jag poppar popcorn. Jag blir glad.

Gud vad jag hatar teknik, kan vi inte återgå till kassettbandspelare och video? Om nåt krånglar där är det bara att tejpa ihop bandet igen så funkar det. Eller så ser man att själva bandet blivit skadat och då vet man att filmen/musiken är körd. Inget krusande, bara fakta. Man behöver inte stå och gissa och ladda ned tietusen program fast man ändå inte vet vad som är fel. Man håller videoband borta från högtalare och magneter och värme. SIMPELT, YET FUNGERANDE.

It's alive!

Yes, bakgrunden är igång igen!