Ännu en anledning att... hoppas?

OMG, jag törs inte ropa hej riktigt än, men det ser ut som att hela mobiltrasslet KAN lösa sig trots allt. Utan att jag behövde blanda in min arma moder i saken.

Efter en veckas prokrastinerande i ärendet för att jag insåg att jag verkligen inte klarade av mer, men inte heller var sugen på att älta ärendet ens med mamma, så ringde de mig. Tele 2 ringde mig. Änglarna grät i skyn, Herren vare lovad, et cetera.

Killen som ringde kunde dock inte säga mycket av vikt och Herrens lov tog slut på fem sekunder. Nåväl, jag upplyste trött honom om att jag ville annullera köpet eftersom de inte levererat det jag beställt inom skälig tid. Han blev förvirrad och osäker, like they all do. Han bad att få återkomma, like they all do. In a pig's eye, tänkte jag, och sa att visst kunde han göra det, varpå samtalet avslutades.

Någon timme senare ringde han upp (De ringde mig. IGEN.) och meddelade att: ja, jag kunde annullera, ja, jag skulle skicka in den trasiga mobilen till den och den adressen, och direkt till honom dessutom, nej, jag ska inte behöva betala månadsavgiften, eller telefonavgiften eller betalsamtalen till deras underleverantör, och ja, jag ska få återbetalt de utgifter jag haft med att skicka tillbaka de trasiga mobilerna. *GASPS* Hörde jag rätt? Så snart de fått in mobilen kan han ta bort bindingstiden på abonnemanget så att jag kan portera tillbaka numret till Telia igen. Sen är jag av med dem. För gott. Hoppas jag.

Jag vågar nästan inte andas nu, ifall det går åt skogen trots dessa fagra löften kommer jag lägga mig i ett hörn och gråta upp en hel toarulle. Keep yer fingers crossed, kids! Telefonen är tillbakaskickad, så nu är det bara att vänta på klartecken för att återgå till Telia som gäller. Ooiiiihhh!