Ännu en anledning att avsky, del VIII - The final frontier

Nä, nu ger jag upp. Hela den här situationen har påverkat mitt välmående så till den milda grad att jag regresserat ganska ordentligt i min sjukdomsbild. Jag mår helt enkelt skitkasst, vilket jag klart och tydligt kan härleda till Tele 2 och deras inompetenta, idisslande, avföringsätande servicepersonal. Senaste nytt från västfronten:

Jag ringde i måndags, för att annullera skiten. Första sex-sju gångerna gick det inte ens att bli placerad i kö. Seriöst? När jag kom fram till slut får jag veta från ännu en okunnig brudjävel att hon inte kan hjälpa mig. Förvåningen vet inga gränser hos mig. Tydligen är mitt ärende ett chefsärende numera, och då kan inte de vanliga lakejerna ta i det med tång. Som om de ens ville det från början, men jaja. Visst. Först AVDELNINGEN och nu CHEFSÄRENDE. Jag frågar efter någon chefliknande människa men får vet att de - surprise, surprise - inte är där just nu. Men de ska ringa tillbaka till mig, säger hon flåshurtigt. Jag talar om för henne att hon uppenbarligen inte lyssnar med öronen, eftersom jag redan, och återigen, förklarat att: nej, det kommer inte ske, för NI RINGER MIG JU ALDRIG, annat än för att tala om att ni inte kan göra nåt och att den som BORDE ringa mig, ska ringa mig nån annan gång. Jag ber om en tid då dessa "chefer" är på plats samt något namn att fråga efter. Allt jag ber henne om måste hon kolla upp först. Mycket pausmusik blir det. Jag undar också varför jag inte kan få skicka tillbaka den trasiga telefonen som en retur. Hon kollar upp det men hittar UNDERLIGT nog inget konkret svar. Funny that. Jag undrar om den adress jag skickade den förra luren till är det rätta stället att skicka skitmobil två till också. Hon mumlar att de nog har bytt företagsnamn men att hon inte vet säkert. Why am I not surprised?


Jag återkommer vid 18.00, då jag fått information om att den så kallade tjifen ska finnas där från 17.00. Ännu en av Satans hantlangare svarar, och talar om för mig att, nej, det är ingen där på den AVDELNINGEN just nu. TYVÄRR. Men de kommer ringa mig! Jag formligen känner hur något inuti mig sväller till smärtsam storlek och rupterar. Jag skäller ut människan efter noter och frågar om det är mobiltelefoner de arbetar med, eller något annat, som till exempel grävlingar. Hon svajar på rösten och låter väldigt osäker. Hon undrar om det inte finns något annat nummer de kan nå mig på. Jag undrar om hon är tappad på huvudet som barn. Jag säger till henne att om jag hade ett alternativt nummer så hade jag nog GANSKA säkert angett det vid det här laget, no? Jag säger åt henne att skriva i sina jävla anteckningar, med caps lock, att OM NI INTE NÅR MIG VIA TELEFON, SÅ MAILA MIG DIREKT OCH TALA OM NÄR NI ÄR PÅ PLATS SÅ JAG KAN RINGA ER DÅ. Samt att ange ett namn på någon jag kan fråga efter. Hon svarar att hon kan anteckna min mailadress om jag vill. Jag skriker åt henne att de redan fått den vid minst tre tillfällen, och att jag dessutom mailat dem från den och fått ett svar om att de JOBBAR PÅ MITT ÄRENDE. Men utöver det verkar ingen kapabel att använda den ytterligare.

Sedan dess har inget hänt. Inga samtal, inga mail. Idag är det fredag. Telefonen som inte funkar har legat här i kanske tre veckors tid vid det här laget. Jag har som sagt insett att jag formligen går sönder av den här situationen. Så jag avsäger mig skiten från och med nu. Nu ger jag upp. Jag ringer min mamma och hoppas att hon kan reda ut saken åt mig. Jag kan inte göra det här mer.