Ännu en anledning att avsky, del VIII - The final frontier

Nä, nu ger jag upp. Hela den här situationen har påverkat mitt välmående så till den milda grad att jag regresserat ganska ordentligt i min sjukdomsbild. Jag mår helt enkelt skitkasst, vilket jag klart och tydligt kan härleda till Tele 2 och deras inompetenta, idisslande, avföringsätande servicepersonal. Senaste nytt från västfronten:

Jag ringde i måndags, för att annullera skiten. Första sex-sju gångerna gick det inte ens att bli placerad i kö. Seriöst? När jag kom fram till slut får jag veta från ännu en okunnig brudjävel att hon inte kan hjälpa mig. Förvåningen vet inga gränser hos mig. Tydligen är mitt ärende ett chefsärende numera, och då kan inte de vanliga lakejerna ta i det med tång. Som om de ens ville det från början, men jaja. Visst. Först AVDELNINGEN och nu CHEFSÄRENDE. Jag frågar efter någon chefliknande människa men får vet att de - surprise, surprise - inte är där just nu. Men de ska ringa tillbaka till mig, säger hon flåshurtigt. Jag talar om för henne att hon uppenbarligen inte lyssnar med öronen, eftersom jag redan, och återigen, förklarat att: nej, det kommer inte ske, för NI RINGER MIG JU ALDRIG, annat än för att tala om att ni inte kan göra nåt och att den som BORDE ringa mig, ska ringa mig nån annan gång. Jag ber om en tid då dessa "chefer" är på plats samt något namn att fråga efter. Allt jag ber henne om måste hon kolla upp först. Mycket pausmusik blir det. Jag undar också varför jag inte kan få skicka tillbaka den trasiga telefonen som en retur. Hon kollar upp det men hittar UNDERLIGT nog inget konkret svar. Funny that. Jag undrar om den adress jag skickade den förra luren till är det rätta stället att skicka skitmobil två till också. Hon mumlar att de nog har bytt företagsnamn men att hon inte vet säkert. Why am I not surprised?


Jag återkommer vid 18.00, då jag fått information om att den så kallade tjifen ska finnas där från 17.00. Ännu en av Satans hantlangare svarar, och talar om för mig att, nej, det är ingen där på den AVDELNINGEN just nu. TYVÄRR. Men de kommer ringa mig! Jag formligen känner hur något inuti mig sväller till smärtsam storlek och rupterar. Jag skäller ut människan efter noter och frågar om det är mobiltelefoner de arbetar med, eller något annat, som till exempel grävlingar. Hon svajar på rösten och låter väldigt osäker. Hon undrar om det inte finns något annat nummer de kan nå mig på. Jag undrar om hon är tappad på huvudet som barn. Jag säger till henne att om jag hade ett alternativt nummer så hade jag nog GANSKA säkert angett det vid det här laget, no? Jag säger åt henne att skriva i sina jävla anteckningar, med caps lock, att OM NI INTE NÅR MIG VIA TELEFON, SÅ MAILA MIG DIREKT OCH TALA OM NÄR NI ÄR PÅ PLATS SÅ JAG KAN RINGA ER DÅ. Samt att ange ett namn på någon jag kan fråga efter. Hon svarar att hon kan anteckna min mailadress om jag vill. Jag skriker åt henne att de redan fått den vid minst tre tillfällen, och att jag dessutom mailat dem från den och fått ett svar om att de JOBBAR PÅ MITT ÄRENDE. Men utöver det verkar ingen kapabel att använda den ytterligare.

Sedan dess har inget hänt. Inga samtal, inga mail. Idag är det fredag. Telefonen som inte funkar har legat här i kanske tre veckors tid vid det här laget. Jag har som sagt insett att jag formligen går sönder av den här situationen. Så jag avsäger mig skiten från och med nu. Nu ger jag upp. Jag ringer min mamma och hoppas att hon kan reda ut saken åt mig. Jag kan inte göra det här mer.

Lite kort angående sjukdom och sjukskrivning och friskhet

Har fått träffa en psykiater äntligen, men bara en gång än så länge. Ska dit igen på måndag och ska även få träffa en sjukgymnast nästa vecka för min konstanta huvudvärk och dito muskelvärk i ryggen. Det är för tidigt att säga om de kommer kunna hjälpa mig än, men de tar sig i alla fall an ärendet och ger mig en chans.

Dessvärre hann vi inte prata sjukskrivning förra gången jag var hos psykiatern, och sedan dess har jag desperat försökt få tag i henne igen men inte lyckats. Jag står helt utan inkomst för stunden. Försäkringskassan har meddelat att de granskat mitt ärende och att de inte tänker godkänna fler utbetalningar. Om de menar FÅRÄVER oavsett vad, eller om de menar på de grunder de hittills godkänt, vet jag inte. Skulle ett intyg från psykiater hjälpa eller ej? Och även om FK säger ja, hinner de ens verkställa en utbetalning så att jag klarar mig nästa månad? Och om FK säger nej, får jag hjälp från socialen då, eller inte? Hinner soc verkställa nån utbetalning? Såhär mal det på fast jag inte vill och inte orkar tänka, stressa och oroa mig mer.

Om tio dagar ska räkningar och hyra betalas och inga pengar inväntas till mitt konto. Lagom stressande sådär. :( Jag pallar inte såna här härvor, jag orkar inte ta tag i sånt här. Pengar är roten till allt mitt onda.

Så just nu är statusen: not good. (-Not good as in one out of a thousand? -I'd say more like one in a million. -...So you're telling me there is a chance?) Men kanske att jag skapar ihop skärvorna om FK får fyr under ändan. Hoppas det. Jag förstår bara inte varför de inte ringer eller mailar tillbaka till mig, det är som att stället bara gått upp i rök. Vore det inte just typiskt om det så vore, dock?

Julen ser bister ut för min del. Happy fucking holidays.

Väl rutet, broder

Trent förstår mig så bra. Särskilt i kursiv.

I'm losing ground
You know how this world can beat you down
I'm made of clay
I fear I'm the only one who thinks this way
I'm always falling down the same hill
Bamboo puncturing this skin
and nothing comes bleeding out of me just like a waterfall I'm
drowning in
Two feet below the surface I can still make out your wavy face
and if I could just reach you maybe I could leave this place

I do not want this
I do not want this
I do not want this
I do not want this
Don't you tell me how I feel
Don't you tell me how I feel
Don't you tell me how I feel
You don't know just how I feel

I stay inside my bed
I have lived so many lives all in my head
Don't tell me that you care
There really isn't anything, is there?
You would know, wouldn't you?
You extend your hand to those who suffer
to those who know what it really feels like
to those who've had a taste
Like that means something
And oh, so sick I am
and maybe I don't have a choice
and maybe that is all I have
and maybe this is a cry for help

I do not want this
I do not want this
I do not want this
I do not want this
Don't you tell me how I feel
Don't you tell me how I feel
Don't you tell me how I feel
You don't know just how I feel

I want to know everything
I want to be everywhere
I want to fuck everyone in the world
I want to do something that matters

Stjärnstoff

Åh, jag är nervös. Tänk om den suger? Vad gör jag då? Slår till första bästa biobesökare? Letar upp Matthew Vaughn och yxar ned honom? Skriver ett argt brev till Neil Gaiman och ber honom förklara sig? Antagligen ingetdera, men det är så otäckt när ens favoritförfattare filmatiseras. 'Skräckblandad förtjusning' har aldrig varit ett mer passande uttryck.

På fredag kommer den på bio, och jag kommer vara där.

Livets bajsmacka, lager #4649

Jag måste flytta. :(

In the words of Bug-Eyed Earl: "Mom always used to say: If life gives you poop... make poop-juice."

Flykten från framtiden

Hur bestämmer man vad man vill göra med sitt liv egentligen? Ni som vet, spill the beans! Jag menar alla ni som går på värsta utbildningen som pågår forever och kostar en massa dineros, eller ni som gjort karriär inom nåt företag eller ett yrke; Hur visste ni att det var nåt ni ville göra? Jag kommer jämt på nya yrken som vore sjukt roliga att jobba med, så hur ska jag kunna välja ett?

Och dessutom, jag VET ju faktiskt inte att ett visst yrke funkar på ett visst sätt, utan jag baserar mitt intresse på hur jag TROR att det är att jobba med sagda profession. Om jag till exempel tänker att "Oh yeah, fatta grymt att jobba som effektmakare inom film!", så tänker jag ju att det vore aslajbans att tillverka massa saker som sprängs och dylikt, men tänk om det är pisstråkigt att tillverka saker som sprängs? Eller tänk om man jämt bara får syssla med att skapa lite artificiell vind istället, och inte får spränga nånting alls? Much less better.

Så hur gör man? Klär ut sig till sjundeklassare och praoar sig igenom alla jobb man tycker låter läckra? Inte en dum idé, actually, men kanske något svårgenomförbar. Några andra förslag? You in the back, you got an opinion?

"Äh, vi tar och flyr härifrån, va?"

Shriek

Tittade mig just i spegeln och log, och plötsligt såg jag sinnessjukt mycket äldre ut. Mina permanenta påsar under ögonen har skaffat egna påsar, good lord vilken rynkmängd där var.

Måste sett underligt ut ifall nån hade sett mig, att stå med ett stelt leende och småpipa i skräck medan man stirrar i spegeln. Skräckscenario.

Jag ser ut att vara minst 28, som jag är, och inte 22 som jag alltid får höra att jag ser ut att vara. Så plötsligt har jag alltså åldrats sex år fast jag egentligen redan betat av de åren. Confusing. Damnit, jag trivdes med att vara fejk-22, hade hoppats på att sporta den looken ett tag till, men nänä. Kiss.

Ja, detta är alltså jag

---

Update
Klistrar in, lite modifierat, vad jag skrev i kommentarerna också: Jag gillar faktiskt ålderstecken, men det var så VÄLDIGT mycket påsrynkighet att jag blev rädd. Tänk att vakna en dag med 40 nya rynkor - det var det som var det otäcka. Annars gillar jag gråa strån och rynkor, tycker det är jättefint att bli äldre, bara det går långsamt så man hinner vänja sig! :)

Hötappar

Argh, ibland är det hemskt att ha både TCM och Showtime. Hur ska jag kunna välja mellan "Trollkarlen från Oz" och "God's Army"? Wizard, Army, Wizard, Army, gaaah!

My freakin' head!

Sjukt bra saker när man är baksi bananiz:
• Borsta tänderna.
• Duscha.
• Brownies.
• Soligt väder.
• Tio minuters promenad till en jävligt god indisk restaurang.
• Extramaterialet till "Walk the Line", samt kolla på "Legally Blonde 2", veckans avsnitt av "Desperate Housewives" och "Pirates of the Caribbean, Svarta Pärlans Förbannelse"
• Dumle, chips och påskmust.
• Ta ut täcket till soffan.
• Kramas med korvkatten.

It crawls! It creeps!

Men gah, Blogger fortsätter att påstå att det är den trettonde när jag publicerar, fast det är efter midnatt. STOP IT RAJT NAOOOO! (See the äkta fasa set in! CHILLS!)

"Luke, i am your father."
"Nooooo!"

---

Okej, jag blåser faran över. Det är officiellt den fjortonde april nu, en dag as good as any. :D

Freddie's dead

Förresten så har jag överlevt fredagen den trettonde med en minor incident; Bussen jag åkte med till jobb nummer ett imorse gick sönder, vilket föranledde femton minuters väntan på nästa buss samt en försening till jobbet.

Men det var också allt. På det hela taget är jag ganska nöjd med olycksfaktorn på den typen av nivå. Fast jag är ändå glad att dagen är över, whew. Hoppas jag inte jinxat mina tågbiljetter till Stockholm genom att köpa dem idag bara. Om tåget spårar ur så vet ni varför, I'M SORRY PEAPS!

Nej x 2

Men nej, hur ska jag kunna välja mellan program som "Europas rikaste personer", "Historiens ondaste män" och "Serietidningshjältarnas tio-i-topp"? Samtidigt som det är 90-talspalooza i två timmar på MTV2? Fyra Discoverykanaler visar sig övermäktigt just idag, och MTV2 bestämmer sig för en resurrection weekend parallellt. Dang.

Men nej, det SNÖAR ute. Hur fan gick detta till? Snöblandat regn, i rättvisans nämn, but still. Bluärrrgh.

Inte fullt så här illa, but you get the picture.
Snö är inte välkommet just nu.

Jag är en fegis

Är det moget att skjuta upp att ringa till ett försäkringsbolag i åtta månader? Jag vill bara inte, det är så otroligt knöligt och bökigt att förstå allt med försäkringar, och ännu svårare att känna att man gör rätt.

Jag sa upp min sjukförsäkring, tror jag, (Ni ser, jag minns inte ens vad jag hade; liv-, olycks-, eller sjuk-varianten, hur patetiskt är det inte att ha så dålig koll?) i somras, för att Trygg-Hansa betedde sig som kompletta imbeciller rörande inbrottet vi hade i vårt källarförråd, och vi fick ut nån otroligt löjlig summa efter en otroligt löjligt lång tid, samt fick tala med nåt rikspucko som var direkt otrevlig och "glömde" bort vårt ärende stup i kvarten. Nej till sånt, såna vill man knappast ha som värnande om ens liv/hälsa (VAD DET NU VAR FÖR NÅN SORT!).

Alltså ansökte jag om en ny försäkring hos Länsförsäkringar, men de gav avslag eftersom jag har en kronisk sjukdom, men erbjöd någon annans sorts försäkring istället. Således måste jag ringa och förklara för dem att de inte är kloka och knappast kan ha kollat mina journaler - i vilka man kan se att jag är ovanligt icke-sjuk för att ha en kronisk sjukdom. Men orka, men våga, men klara av en sån sak. Uääääh. <-- barnsligt bebisgnäll.

Jag ska, okej? Snart. Först lite frukost kanske.

Raindrops keep falling on my head

Såhär är vädret i Göteborg idag, igår, imorgon?, i förrgår och alla dagar just nu. Utan överdrift. Take me away from all this death!

Oj, vad dunkelt det var

Ja förresten, det går jättejättedåligt i skolan. Jag har inte knipit ett enda poäng, och förutsättningarna för att jag ska lyckas ta något av de resterande poängen är yttepyttesmå. Eller noll. Orkar inte gå in på saken, men there's a reason for everything.

Pratade med studievägledaren idag och fick lite bra tips. Dock insåg jag när jag väl var hemma igen att det bra tipset visserligen skulle kunna hjälpa mig att klara kursen på andra försöket, men det innebär också en halverad inkomst. Tricket var alltså distans- och halvtidskurs istället för som nu, full fräs rakt in i betongen.

En ytterligare faktor som kan omkullkasta alla planer på någon som helst framtid är förstås CSN. Om de bestämmer att jag inte är värdig att fortsätta studera trots min usla termin så är det klippt. Om jag inte har tur. Men jag är inte en tursam person, snarare tvärtom. It's not safe hoping for the best, without preparing for the worst. Jag blev rätt ledsen och dunkade huvudet i skrivbordet lite och pep. Min man kom och la armarna om mig och tröstade. Han sa att vi kunde bo i rännstenen tillsammans i alla fall. Han är en fin man, fast rännstenen hoppas jag att vi slipper ändå.

Imorrn ska jag försöka blidka CSN, håll tummarna (i röven).

...

Livet är så orättvist. Jag tänkte lägga till "ibland" men sen insåg jag att livet är orättvist most of the time.
Jag har hittat den perfekta utbildningen. På Mittuniversitetet, som ligger i Härnösand, Sundsvall, Örnsköldsvik eller Östersund. Inget of which jag kan tänka mig att bo i i mer än ett halvår. Och utbildningen är förstås på tre år. Fuuuuuucccckkkk! Och for that matter så kan jag inte flytta nånstans, jag vill bo här, och jag kan inte bara dumpa min man med en stor dyr lägenhet heller. Sen är det hela grejen med distansförhållande som jag vekrligen inte är sugen på också. Dubbelt fudge. Varför finns det inga vettiga utbildningar i Göteborg för, WHY?

Klicketiklick

Hittills idag har jag klickat fem gånger. Tror jag. kanske fyra. Men ändå. I ain't done yet, är jag rädd. Kanske man skulle skaffa en sån där sida som talar om för en att nu finns det nåt nytt att se, så får jag vackert hitta på nåt annat att göra med den tid jag numera lägger ned på att klicka runt. Det vore kanske inte så dumt.

Klickaren

Näe, imorgon är det jag som börjar föra bok över hur många gånger jag klickar på folks bloggar egentligen. Jag börjar få nog av mig själv och min besatthet i att något nytt ska ha hänt. This madness must end, jag måste ta kontroll över min fritid, i synnerhet när det aktivt inkräktar på all annan tid som borde gå till något bättre, till exempel tentapluggande eller en meningsfull fritid måhända.

Hur ofta kollar ni bloggar? Snälla Bullen?

Vad ska du bli?

Tittade på "Jagad" för säkert femtionde gången ikväll och slogs liksom varje gång av hur bra jag tycker den är. Men ikväll fick den mig att fundera på hur livet hade varit om man hade velat bli något riktigt, redigt och bra, som polis eller läkare. Hur vet folk som blir sånt, att det verkligen är det de vill bli? Jag menar, det man vill bli som barn har ju oftast väldigt lite förankring i verkligheten, man vill lika gärna bli brandman som cowboy, men man har ju ingen aning om vad ens drömyrke egentligen innebär.

Och det tycker jag inte direkt att man har när man blir äldre heller. Visst, jag vet mer om en massa yrken nu än jag gjorde när jag var fem-sex, men jag VET ju inte hur det är att arbeta som journalist eller bonde eller revisor. Jag VET egentligen ingenting, mer än lite luddigt vilka miljöer man rör sig inom respektive yrke.

Om man är bra på följande:
-Observant
-Detaljsinne
-Rationaliserare
-Fotografiskt minne
-Hittar lätt det viktiga i sammanhang
-Bra på att organisera (saker och folk)
-Språkligt begåvad
-Bra på att strukturera
-Vara kreativ
-Stilar inom mode och inredning
-Film
-Noggrann
-Människor (i singular)

Men dålig på detta:
-Fysiskt ansträngade arbeten
-Ständig stress
-Data
-Matte
-Deadlines
-Tvångsmässig socialisering
-Tidiga morgnar
-Teknik i allmänhet
-Monotoni
-Sjukdom och blod
-Ekonomi
-Kartor
-Människor (i plural)

... vad ska man jobba med då? Jag vill helst inte plugga alls, jag tycker det är urbota trist och jobbigt. Jag vill hellre jobba mig upp/fram, men det är omöjligt nuförtiden.

Det finns viktigare saker

Som sagt. Mycket viktigare. Läs här till en början, om problemen med vårt klimat som vi ALLA måste se till att få bukt med. Jag hoppas jag kan hitta fler och värdefullare länkar än Aftonbladets. Men jag vill sova först.