I hate the kids

För ett tag sen kom jag att tänka på hur enorm skillnad det är på att säga att man hatar barn vs. att man hatar människor, fastän det egentligen inte borde åtskiljas nämnvärt över huvud taget.

Det ena är förkastligt och inte alls okej, medan det andra är socialt accepterat i viss mån och rent av har en viss svårmodig poet-glamour över sig. Om någon säger att de hatar människor (Jag, till exempel, säger det ofta, och menar det. Folk är sämst, människan är ett vidrigt djur, allt vi rör vid förstör vi, et cetera.) är det sällan, eller rent av aldrig beroende på i vilka kretsar man säger det, någon som upprört säger emot. Som står där med brinnande ögon och förmanande pekfinger och säger ifrån på skarpen att så får man inte säga, fy skäms på sig. Det kan rent av mötas med lite grumlig beundran, som att man är så mörk och störd som bara rejectar mankind sådär, wow.

Men om man däremot häver ur sig att man hatar barn, och gör så i fel kretsar för ämnet, då jävlar kan man få en hel lynchmobb av hatiska farsor och morsor på stan över sig. Eller i alla fall morsor, för i ärlighetens namn är det nästan uteslutande kvinnor som reser ragg inför den typen av uttalanden. Visst, en hel del människor reagerar inte alls på det sättet, de bara rycker på axlarna, eller så håller de med. Men allt beror som sagt på när och var man tar upp ämnet. Och inför vilka. Skillnaden är, att det är helt okej att hata folk, så gott som överallt, men det är inte okej att hata barn, och det ganska ofta.

Men varför åtskiljer folk så mycket? Jag hatar folk = Jaha, okej, ja, människan är en hemsk ras, krig och mord och elände, usch. Jag hatar barn = Nämen vad SÄGER du? Barn som är så oskyldiga och underbara! Men alltså, last time I looked så innefattar människor, folk, homo sapiens även barn. Barn är också människor, och om jag hatar föräldrar, grannar, lärare, busschaufförer, bodknoddar, chefer, bankirer, fyllon, dårar och politiker så är det väl fan inte så orimligt att utgå från att jag även hatar deras avkommor? Dessa anti-hat separatister! De försöker ta ifrån barnen deras mänsklighet! Sickna as. :D

Men skämt åsido, visst kan jag förstå att gemene man reagerar surt på ett sånt uttalande, ifall gemene man har egna barn, brorsbarn, eller jobbar på förskola, eller befinner sig i situationer där han eller hon ofta umgås med barn. Frivilligt, more or less, och trivs med det. Men jag tror också att mycket av den här upprördheten är automatisk: man SKA tycka om barn, man SKA inte säga högt att man tycker de är vidriga små monster. Man ska göra som man ska, så blir allt så bra, så bra. Except that's not true. Man kan välja andra åsikter, egna åsikter, även om de går stick i stäv med majoritetstyckandet.

I händelse av att någon surkart sitter där ute och läser detta, och förbereder sig för att sätta dit mig genom att påstå att jag knappast skulle hata barn om jag hade egna, eller kände några barn, så kan jag stoppa dig omedelbart. Jag har gott om vänner som har barn, och jag har träffat många barn i mina dar. Men jag kan inte knyta an till dem. Jag vet inte vad jag ska göra med dem, jag vet inte hur mycket de förstår eller hur det är meningen att jag ska kommunicera med någon som bara springar runt i cirklar, leker med plastgubbar, och har en uppfattningsvärld som ryms i min ena handflata. Jag har inget att säga om Barbiedockor, jag vet inte vad jag ska säga angående att Olle på dagis tar Barnets favoritgunga varje dag. I dunno, klipp till Olle? Förmodligen inte rätt sak att säga, men det är just det som är min poäng: jag vet inte vad man kan, får, bör säga till kids, de saknar ju logik, erfarenhet, komplext tänkande!

Men tycker jag att mina vänners barn är äckliga parasiter, då? Nej, det tycker jag inte, eftersom de är individer för mig. Det är likadant med vuxna människor, när jag lär känna nån och denne visar sig vara en hyvens person, eller åtminstonde inte en jävla idiot, så upphör den människan att vara Folk och blir istället en Individ. Från pucko till o'boy i en handvändning! Och för övrigt har jag svårt att knyta an till massor av vuxna människor också, helt enkelt för att vi rör oss i totalt olika världar och har väldigt olika världsåskådning, intressen, och åsikter. Mina erfarenheter har inte Den Vuxne upplevt alls, och vice versa; det som Den Vuxne tycker är intressant och meningsfullt att diskutera tråkar ihjäl mig, medan det jag vill prata om är sånt som Den Vuxne inte förstår sig på, och så vidare.

Folk och Barn är som homogena grupper sånt jag inte står ut med, men Individer som jag fått kontakt med tycker jag om, vare sig de är barn eller fullvuxna. Dock med stark övervikt åt den vuxna skalan, eftersom det för mig fortfarande är så gott som omöjligt att kommunicera givande med ungar. Har de en förnöjsam, knoppande personlighet faller de dock in på min like-lista, och är de äckliga troll i människoförklädnad, gör de det inte. Precis som vilken människa som helst, oavsett ålder, som korsar min väg i livet. Inte svårare än så.