Universums mysterier

Det finns ganska mycket saker jag inte förstår, och då menar jag inte cold fusion, partikelfysiologi eller tidsresor. Jag menar företeelser och ting i vardagen som bara inte makes sense för mig. Med andra ord, något av ett återkommande inslag här i bloggen, så även i min hjärna.

I offer you senaste lasset med konstigheter, denna gång med fokus på mänskligt beteende som saknar logik.

#1 Att inte svära ordentligt
Vi har alla hört dem: "Helsicke", "sjuttsingen", "jämrans" och andra halvmesyrer som inte kan tjäna till att lätta på trycket det allra minsta hos talaren i fråga. Jag menar vafan, antingen svär man inte alls eller så svär man så det osar, annars förtas hela poängen med att svära. Svordomar benämns också som kraftord, ord man tar till för att understryka, stärka, förstora, påvisa. Vad är det som är kraftingivande med "järnspikar"?

Och om det är så att man fjösar runt med den här sortens skamligt usla fula språk för att man inte kan eller får svära så måste jag fråga: hur ofta får man inte svära numera? Självklart finns det a time and a place for calypso music, så att säga, men är man i såna situationer att man inte får svära alls, exempelvis om man är kantor eller dagisfröken, så är det väl bättre att just låta bli helt, då. Svär inombords istället, eller gå iväg i en enslig koridor och skrik "APHORA!" en stund. Vad som helst är bättre än att stå och mes-svära.

'Cause that shit is wack.

#2 Att inte röra på armarna när man går
Varje gång jag bevittnar en person som utövar detta stirrar jag som förhäxad; jag vill se hur länge de går på det här sättet, om de bara råkat fasta i en vinkelvolt och kanske går och spänner sig i ilska eller nåt, men kommer att inse hur oskönt det är snart och släppa loss armarna igen. Men det händer aldrig. Jag försöker dessutom koppla på min röntgensyn och se om deras arm- och överkroppsmuskler är förtvinade eller om de bara är helt spritt språngande galna (sånt kan man se med röntgensyn). Detta lyckas tyvärr inte heller vidare väl.

Alla som har testat kan vittna om att det är skitobekvämt att medvetet hålla armarna stilla när man knallar och går, undantaget när man bär saker i bägge händer, förstås. Men även då känns det att det naturliga rörelsemönstret störs, att överkroppen inte kan följa med på promenaden helt fritt. Så varför gör en del människor på det viset till synes helt frivilligt? Får de inte ont till slut? Inser de inte hur otroligt sinnessjukt det ser ut? "Ja, hej, jag har en jättekonstig förlamning som enbart drabbade bägge armarna, och bara i gångläge, annars kan jag liksom använda dem helt normalt och så, men inte just när jag går, då måste de hänga slappt och obehagligt stilla längs kroppen."

Why, oh why, era obehagliga cro-magnon wannabes?

#3 Att galga upp provade kläder ut- och in i butik
För den händelse att man inte är bekant med fenomenet, vilket man högst troligt inte är om man inte jobbar, eller har jobbat, i klädbutik så handlar det alltså om att det finns folk, rätt många till och med, som efter att de provat plagg i provrummen, bemödar sig om att hänga upp dessa på galgar igen. Fast ut- och in. Men vad ända in i...? Är folk blinda? Dumma? Elaka? All of the above? Inser de verkligen inte att butikspersonalen (läs: jag) således måste galga om plagget totalt, vilket alltså är likställt arbete med att man som kund helt sonika skiter i att galga upp det alls in the first place?

Jag antar att somliga har någon slags pliktkänsla över att om de tar ut plaggen ur provrummet så ska de också hänga upp dem på galgarna igen, ordnung muss sein. Vilket ingen någonsin har krävt, mind you. Men att man ändå inte stannar upp nånstans i sitt idoga arbete med att åla på den vrängda tröjan på galgen och SER vad man sysslar med, och inser hur fruktlöst och korkat det är. Att man inte inser det, det är ren och skär magi. Svart magi.

Detta upphör aldrig att förvåna mig, det är ett så otroligt märkligt beteende att svaret på varför man gör såhär måste vara att man har nån slags kortslutning i hjärnan.

#4 Att deklarera i sista minuten
Personligen har jag aldrig haft något annat än förenklad självdeklaration, vad jag vet, så gällande de som har eget företag eller en massa avdrag och jox att hålla på med uttalar jag mig inte. Men alla som är vanliga knegare, som inte har nåt konstigt i sin deklaration - varför väntar de till sista sekunden? Bokstavligt talat, till och med.

Det tar fem minuter att deklarera via nätet, högst. Jag gör det samma dag jag fått deklarationen, eller möjligen en-två dagar efteråt ifall jag har mycket för mig. Sen är det klart, helt utan stress eller tårar. Och hundra år senare, när fejan svämmar över av stressade panikuppdateringar om deklarationer, och löpen påminner hetsigt om att man inte ska glömma, så blir jag helt nervös. Jag tänker "Va, deklarera, nu? Har jag glömt det?" i fem sekunder tills jag inser att det var det jag gjorde för flera månader sen. När jag fick deklarationen. Jag ser verkligen inte nån som helst poäng i att skjuta upp det, och faktum är att det inte ens finns någon poäng med att skjuta upp det, om man inte är fullständigt dum i huvudet, förstås (beklagar sorgen).

Men låt säga att jag faktiskt behövde göra ändringar och avdrag, då, skulle jag sitta här och puttra och ondgöra mig ändå i såna fall? Ja, inte fan skulle jag vänta till i grevens tid för den sakens skull, för då har jag ju ännu större skäl att faktiskt ta tag i skiten så snart som möjligt, så man får det gjort och dessutom har tillräckligt mycket tid att göra det rätt. Bara för att man stoppar nånting i nedersta byrålådan och väljer att inte titta på det, betyder det inte att det är gjort eller att det försvinner, även om det är en populär missuppfattning i många fall, som exempelvis gällande deklarationen.

Nej, det är bara att riva av i en enda, snabb rörelse. RITSCH, klart, all smärta är över; grattis, ni har vunnit ett års frist från Skatteverket!