Du sköna nya värld

Jag har tänkt på en sak, som är en märklig paradox. Nu för tiden blir det mesta allt mer personalized och nischat men samtidigt rör vi oss mot ett alltmer opersonligt och automatiserat samhälle, med knappval och automatiserade tjänster och gör-det-själv hit och dit. Hur kan det här komma sig?

Man kan välja bland så mycket numera, så mycket att många blir helt villrådiga och står som åsnor i mitten för de enklaste valbara situationer. Jag menar, man kan anpassa något så trivialt som sin mail till att vara i en viss färg, med egen bakgrund, bestämma typsnitt, vilka mail som får eller inte får komma fram och så vidare. Men hur mycket man än pillar med inställningarna får man ändå massutskick från spamrobotar som slinker igenom, reklammail från företag man handlat av, brevmallar med automatiserade svar från olika nätbutiker eller liknande, och kanske, om man har tur, ett "hand"skrivet, heartfelt mail från nån man faktiskt känner på riktigt. Eller kanske bara från en nätbekant, men även det är ju betydligt bättre än resten. Är detta do it yourself-sätt bara lurendrejeri från företagen för att få oss att tro att vi får som vi vill? Men egentligen ger de oss bara helt onödiga valmöjligheter som skapar stress, medan de dessutom lurar oss att faktiskt sköta en del av det jobb som borde åligga dem, själva?

Det sistnämnda tänker jag ofta på när jag är på större matbutiker, som har självscanning. Vad de erbjuder oss är alltså ett stort rum fullt av mat, som vi själva ser till att registrera och stoppa ned i påsar, och vid utgången betalar vi sedan för oss. Behövs det ens personal om detta är framtidens melodi? Man kan förvisso fortfarande behöver fråga om nånting, men det skulle inte förvåna mig det minsta om det snart dyker upp små infodiskar med touch screens eller röststyrning, där man kan fråga var saltgurkan står. Det vi åstadkommer med detta är alltså att skära ned på personalen. Helt. Skära bort personalen, skulle man rent av kunna säga. Jamen då kan priserna på varorna bli lägre, billigare mat är skitbra. Förvisso, men å andra sidan så står tusentals människor utan jobb och inkomst, om de inte längre kan jobba kvar i butikerna. De kommer inte ha råd med maten hur billig den än blir.

Och att eftersträva det billigaste hela tiden ger också en annan stor baksmälla; När kunderna vill ha den billigaste potatisen, så köper butiken in till lägsta möjliga pris, för att kunna göra nån vinst. Bonden som odlar potatisen måste alltså sälja sin skörd till ett lågt pris, men helst ändå högt nog för att han i sin tur ska kunna tjäna nånting på sitt arbete. För att maximera skörd och vinst men minimera kostnader och tid så börjar han använda bekämpningsmedel och driver fram sina grödor snabbare än naturen avsett. Vilket leder till undermåliga produkter, som vi som kunder såklart inte vill betala mycket för, och så snurrar det bara vidare. Jag vill ha bra potatis, som fått gro och växa i den tid den tar, som smakar bra och är näringsrik och inte innehåller några gifter. Snart kanske jag inte kan få det, om jag inte väljer att odla själv. Och så har vi kommit runt till det här med att göra saker själv för att få det som man vill ha det igen, för att det större maskineriet är helt upptaget av snabbhet, vinst, och effektivitet.

Allt ska gå så jävla snabbt nu, jag blir åksjuk. Jag minns när jag var liten, och en film hade biopremiär; Efter det tog det säkert ett år minst innan den kom på video (ja, video), och ytterligare ett år innan den dök upp på filmkanaler som FilmNet (ja, FilmNet), och först ytterligare ett eller två år efter detta kunde filmen visas på vanlig, dödlig tv. Idag har filmen premiär, och släpps på DVD medan den fortfarande visas i biograferna, filmkanalerna kör den i stort sett i samma andetag och den vanliga tv:n får tillgång högst ett halvår efter detta. Vid den tidpunkten har man ju nätt och jämt insett att filmen finns och har än mindre bestämt om man vill se den, typ. Och de första mobiltelefoner jag ägde, de höll i åratal utan större problem, medan dagens superflashiga varianter, som man givetvis kan anpassa till besinningslösa mått, ger upp efter ungefär ett år. Ett års hållbarhet alltså, sen måste man oftast köpa en ny ifall man vill ha en fullt fungerande telelur. Även här spottas det fram nya modeller och funktioner i rasande takt, men kvaliteten blir djupt lidande, precis som med det mesta numera, överallt.

Hur fort kan det snurra innan folk börjar trilla av karusellen och skrubba knän och armbågar? Tills nån säger till maskinskötaren att sänka hastigheten för att man över huvud taget ska kunna njuta av sin åktur? Tills karusellen faller i bitar, eftersom den är sammansatt av de billigaste råvarorna och i all hast? Jag vill byta karusell, till en hållbarare, och jag vill säga till dem att sakta ned, men kommer nån att lyssna?