Ännu en anledning att avsky, del II - Die harder

Jag formligen spyr galla på mobiler, operatörer, simkort och kundtjänster. Igen. Even more so än sist, trots att jag inte trodde det var möjligt at the time.

Nu har jag fyra mobiler hemma. En av dem funkar, och det är den allra äldsta. Sitter med en splitt ny mobil som inte ens går att slå på. Den kom med posten idag, jag trodde lite vagt att äntligen, äntligen skulle jag slippa bära omkring på två tegelstenar med två olika funktioner (telefon versus allt annat viktigt: påminnelser, kalender, telefonnummer, etc). Den funkade i typ en halvtimme, lagom för att jag skulle hinna slappna av lite, hinna bli glad och nöjd åt att ha en fungerande telefon igen, och hinna ställa in grejer, lägga in massa telefonnummer, etc. Sen, helt plötsligt, går den som sagt inte att slå på.

Provade att sätta in mitt gamla simkort i min nya mobil, och det fungerade fint. Fast det simkortet kan jag ju inte ringa med. Såklart. Satte tillbaka det nya simkortet i den äldsta lånemobilen och det fungerar fortfarande utmärkt. Provar att sätta in det gamla kortet i den nya telefonen igen, och guess what? Det funkar inte. JAG BLIR HELT GALEN. Det här är som en spring-i-dörrar-fars med Nils Poppe, och jag hatar spring-i-dörrar-farser, med eller utan Poppe. Men det är alltså fel på den nya telefonen, inte simkortet, säger mina deductive skills mig. Och jesus amalia, jag orkar inte - jag måste ju i så fall skicka tillbaka den (för Tele2 är för fina för att ha butiker, of course), för att sedan vänta vänta vänta vääääntaaa i allt mellan två veckor och en månad TILL, på att de ska LAGA den (och jag garanterar att den inte kommer funka då heller). I synnerhet inte när det är en ny vara, då vill man ju bara ha en annan istället, ingen vill väl börja sitt nyförvärv med en lagad vara? Nej, precis.

En, två, tre, fyra, alla mobiler äro dyra. Den äldsta funkar, resten är skit.

Jag är verkligen en millimeter från att störtlipa, och ytterligare en millimeter (åt andra hållet) från att kasta alla telefonerna rakt in i väggen och lyssna på hur de splittras och krasar, och känna hur mitt fradgande hat närs av denna elektroniska blodspillan. Tillbringade femton minuters bussresa med att slå av och på, av och på mobilen, samt visualisera hur den slungades mot golv, väggar, andra människor, you name it. Sedan fortsatte jag i femton minuter till i en biosalong med detta fruktlösa harvande. Under de första 20 minuterna av filmen fick jag dessutom dessa lurkrossarbilder flimrande i min hjärna var tjugonde sekund. Enerverande, to say the least.

Jag orkar inte med det här, jag vill inte ha nån mobil, jag skiter i det. Ni kan nå mig via posten från och med nu. Eller ropa riktigt jävla högt.