Carreer opportunities

I mina dar har min tilltänkta professionella roll varierat kraftigt. Jag tänkte ta mig en titt på mina forna önskemål och klura på hur min värld hade sett ut om jag hållit mig till min dåvarande plan.

Det första jag ville bli när jag var riktigt liten var prinsessa. Inte egentligen en fullt valbar position men det tänkte ju inte jag på i min ungdomliga enfald. Jag ville ha fina klänningar och krona och vara älskad av folket, antar jag. Jag är rätt glad att jag inte fortsatte på den här linjen, det hade inneburit massor av solarietid, Canada Goose-jackor, hänga på Stureplan och en grov förnekelse av vem jag egentligen är. Samt att jag skulle bli tvungen att gifta mig med nåt jävla prinsgemål, som nån danskjävel eller de strykfula brittprinsarna, huuu! Min nästa plan fanns enkom för att glädja min sportige far; jag ville bli tennisproffs! Jag ville inte sporta, svettas, tävla eller nåt sånt alls, utan bara vara nåt som gjorde pappa glad och stolt över mig. Det var en kortlivad plan. Jag hatar fortfarande sport, och tennis är inte överdrivet lattjo att varken se på eller utföra. Jag hade aldrig pallat träna varje dag och jag trivs inte i uteslutande vita kläder. No can do.

Det var egentligen först efter dessa barndomsfantasier som jag kom fram till mitt första beslut, att jag ville jobba med att teckna, eftersom jag ritade mest hela tiden när jag var yngre. Så serietecknare verkade onekligen vara nåt för mig. Jag avsåg söka till bild och form-delen av estetiska programmet då jag hade åldern inne. Nu blev det inte så, och eftersom mitt tecknande så gott som avstannade nånstans i den tidiga tonåren så är jag idag glad att jag inte satsade på min plan. men delvis känner jag också att jag garanterat hade varit duktigare idag om jag fortsatt åtminstone okynnesrita, så hur den delen utvecklades ångrar jag i ett visst mått.

Skådespelerska inom filmen var min nästa plan, och det här var lagom till att det var dags att göra gymnasievalet, så givetvis blev det teaterinriktning på estetiska programmet. Jag hamnade av ödets nyck i Sveriges snobb-Hades, bättre känt som Danderyd, vilket verkligen skar sig med min personliga stil och cementerade den inställning jag idag har till överklassen och dess avkomma; Bränn skiten, säger jag bara. Men bortsett från detta så var merparten av esteterna vettiga och skolan var rolig. Dock snubblade min mamma över en nystartad filmutbildning på gymnasienivå, som låg så olägligt som på Gotland. Sagt och gjort, jag sökte dit, alltför sent, men fick ändå komma på intervju och fick även en plats i första årskurs till hösten, vilket är orsaken till att jag läst fyra år på gymnasiet istället för tre. Det här är något jag fortfarande tycker är ofantligt kul, men jag har insett att jag inte vill vara varken känd eller igenkänd; Jag vill bara vara erkänd för att jag är bra på det jag gör, men jag vill inte att främlingar ska följa efter mig på stan eller att fotografer ska lura i buskarna varhelst jag går, samt läsa smaskiga rykten om mig själv i varenda tidning. Nej tack. Så för att kunna kombinera dessa önskningar med ett karriärval som skådis hade lett till att jag skulle fått vara synnerligen dålig så jag inte får några roller, så ingen känner igen mig. :D Jag hade heller inte kunnat ägna mig åt tatueringar särskilt mycket, eller fått bestämma över min egen frisyr många gånger, both of which låter hemskt för mina öron.

Under tiden på filmgymnasiet sadlade jag mentalt om och ville lägga allt krut på att bli regissör, eller kanske klippare. Eller kanske bägge. Nånstans här börjar ju helt klart villrådigheten spira hos mig i alla fall. Jag verkar dock inte vara vidare bra på att förmedla mina inre visioner till andra människor, så jag vet inte hur bra regissör det hade blivit av mig. Klippare däremot, hade helt klart funkat. Jag är nitisk, noggrann och älskar att rensa bort onödigt skrot, samt har en bra förmåga att passa ihop lösryckta delar till att forma en helhet. Så det var ingen dum plan ändå.

Filmindustrin har egentligen alltid lockat sen dess, men jag försökte efter gymnasiet att vara mer resonabel och hitta nåt normalt jobb som betalar hyran och håller magen mätt. Det gick dåligt. Jag hamnade på tillfälliga jobb-karusellen, parallellt med "jobb jag hatar och är provanställd inom men verkligen inte vill stanna kvar på". Så för att råda bot på den dåliga spiralen bestämde jag mig efter många års velande mellan den ena orealistiska drömmen efter den andra för att satsa på att bli frisör, målare eller lärare, och efter lite efterforskningar som visade på att bägge de förstnämnda var i stort sett omöjliga att bli utan gymnasiegrund/svinfattigt liv i tre år medan man är frisörlärling, samt turen att hitta nån KY-utbildning eller AMS-dito som arrangeras då det är brist på verksamma målare, fick det bli lärare. Ungefär ett halvår in i utbildningen börjar jag inse att det är no way att jag nånsin kommer trivas som detta, samt att jag verkligen inte alls mår bra. Efter ett år hoppade jag av, med en ny plan formulerad i ännu ett tillstånd av panik: arkivarie.

Arkivarie visade sig vara svårt att bli när man bor i Göteborg. Stockholm, Umeå och en massa andra städer alldeles för långt bort hade betydligt bättre erbjudanden, men jag tog vad som fanns att tillgå och började läsa historia. En kurs som verkade baserad på att man antingen just nyss utsprungit från gymnasiet med färska historiekunskaper i bakluckan, eller gått precis den kursen redan innan. Där var fullt av besserwissrar som skulle räcka upp handen och glänsa lite på föreläsningarna, medan man själv satt i stort sett okunnig och antecknade frenetiskt något som i bästa fall skulle kunna tolkas vara stenografi. Men det var det inte. Inte långt efter detta började jag efter många många år med ackumulerande svårigheter ovillkorligen kollapsa, och blev slutligen sjukskriven, which I still am to this day, dessvärre. Arkivarie som yrke skulle kunna ha sina ljusa sidor, som att jobba själv, ofta utan störande kunder till och med, och få hålla ordning dagarna i ända, men också mindre kul aspekter som tystnad, enformighet och en känsla av evighetssysslor.

Jag har också under årens lopp varit inne på tankarna att jobba som inredare, dekoratör, stylist, journalist, författare, specialpedagog, fotograf, formgivare och säkert en massa annat som jag glömt. Men jag har aldrig kunnat bestämma mig, aldrig känt att det HÄR är min kärna, min brinnande själ och min hela essens. Och det kanske man inte behöver för att kunna trivas med sin yrkesroll, säger många (VÄLDIGT många, tro mig), men jag behöver det. Jag har försökt i evigheters evighet, eller åtminstone halva mitt liv so far, att anpassa mig och att välja rationella yrken, att trivas och att nöja mig. Men jag kan inte. Jag besitter inte förmågan att nöja mig, jag måste ha det som är rätt, annars varken vill eller kan jag ha nåt annat.

Så efter mycket funderande och ett hårdnackat synande av mig själv allra längst in, inser jag att jag gått i en cirkel till slut. Hur mycket jag än låtsats att tusen andra jobb skulle passa mig så vill jag lik förbannat in i filmbranschen. En bransch jag undvikit att ens försöka ta mig in i, eftersom jag vet att det är sjukt svårt att lyckas, att slå sig fram, att skapa kontakter och att över huvud taget leva på den typen av jobb. Men efter femton år får jag ge upp och möta mina fasor och drömmar på en och samma gång, jag måste helt enkelt försöka, och försöka ordentligt.

Så om jag lyckas återkomma till världen tillräckligt mycket för att klara mig på egna, skälvande ben igen, så ska jag göra allt jag kan för att spara ihop ett gäng stålar, söka bra skolor för att få lite kött på benen, och flyga min kos över Atlanten för att satsa på scenografi och kostym.

Jag har inget val, det är det här jag föddes till att göra, helt enkelt. It is your destiny, Luke.

Time to face the music.

The crow

En dag måste jag äga ett alldeles eget, märkligt, stort och knarrande kråkslott. Ja, jag måste verkligen det, det är själva sinnebilden av ett äkta hem för mig, och nån gång ska väl även jag få ha ett hem, hoppas jag.

I det måste det finnas lönnrum och -dörrar (dra ut kandelabrar eller böcker is A-OK!), och en brandmansstång att slajda ned från översta våningen på. Längs korridorerna och i rummen vill jag ha fullständiga skelett, konstiga varelser i formaldehyd i burkar, jättestora, gamla kartor och jordglober, persiska mattor, rustningar, rosa plastflamingos, tunga sammetsdraperier med tofsomtag, rokokosoffor, moraklockor och gökur, stora ornamenterade speglar och oljemålningar såväl som inramade filmposters. Jag önskar mig burspråksfönster med djupa nischar med mjuka kuddar att sitta och kura i, kristallkronor, oljelampor, inramade fotografier, märkliga uppstoppade djur från forna tider (jag vill inte låta stoppa upp nåt stackars djur på beställning ju), stora brokadkuddar och låga kopparbord att sitta på samt runt, gobelänger, kroksablar, musköter, en fantastisk hattsamling, och mycket annat märkligt men vackert.

Jag vill ha stora rum, små rum, runda rum, onödiga rum och konstiga rum - och givetvis minst ett tornrum. En stor balkong med sirliga möbler och ett teleskop, ett grönt och prunkande växthus med fontän och marmorgolv, ett skitstort bibliotek med bokhyllor från golv till högt tak och en stege som går att rulla längs alla hyllorna, samt knarrade skinnfåtöljer, en gungstol och en öppen spis. En walk in-closet behängd med tyger och ett fluffigt rosa heltäckningsmatteklätt golv, samt en stor ottoman i mitten och gott om plats för alla mina kära kläder och skor. Ett vackert sminkbord med glödlampsinramad spegel till får gärna bo här också. Spiraltrappa är ett måste, gärna en separat, mindre sådan trappa i biblioteket för att nå dit stegen inte räcker också. Överallt ska det helt enkelt vara dignande av tavlor, böcker, filmer, affischer, växter, foton, flyers och konstiga men fina souvenirer, och massor av nooks and crannies överallt.

På fasaden måste jag givetvis ha gargoyles och blyinfattade mosaikfönster, utkarvade takskägg och vackra takplattor. Hela huset får gärna vara målat i starka, märkliga färger, som äppelgrönt och knallrosa till exempel, och vara delvis täckt av murgröna. Utanför huset måste det vara en lummig men vild trädgård, med syrénhäckar, ekar, cedarträd och tårpilar. Massor av rosor - röda, vita, rosa och gula, samt geranium och löjtnantshjärtan ska växa överallt. Det ska finnas fontäner, en bäck med en träbro över, ett lusthus, en hammock och stenlagda stigar kors och tvärs, och självklart en labyrint!

Ja, jag vill helt enkelt bo i ett hus i en film som utspelar sig på 1800-talet, med orientaliska, surrealistiska och sagobetonade inslag och en del moderna saker också, såsom brandmansstången, färgen på huset och färgerna inne i huset med, samt att jag vill ha en egen liten biosalong, ett discogolv med rökmaskin, såpbubblemaskin och blinkande ljus. Dessutom vill jag ha ett 50-talskök i bjärta färger, schackrutigt golv och häftiga plastdetaljer.

Jag vill ha ett vansinnigt hus som bara jag kan trivas i, i princip. :D

Om och om igen

Den som brukar läsa här vet precis vad jag tycker om remakes. I don't.

Låtar kan man göra covers på, förutsatt att man gör det väldigt annorlunda mot originalet, att man helt enkelt gör nåt nytt av låten, men utan att slakta ursprunget (vilket händer med all dans- och hip hopmusik av idag, allt som är bra i de "nya" låtarna är rakt av snott från en gammal goding, ofta från 80-talet). Gör man det bara ordentligt blir det mer som en hyllning till ursprungslåten än en skamlös rip off på densamma. Men filmer är svårare att motivera varför de behöver spelas in på nytt. Annat än att man bara vill tjäna feta stålar. Ibland kan man se att originalfilmen inte hade de bästa effekterna dåtiden kunde erbjuda, eller en skådis som kanske var helt felcastad, filmen kanske inte kunde marknadsföras tillräckligt för att nå en större målgrupp och blev därför ingen större framgång trots dess uppenbara duglighet, och så vidare. Men är det de här sortens filmer som görs om? Nä.

Håll i hatten nu så ska jag räkna upp en del av vad som är på gång att tröskas igenom en gång till: "Fame", "Karate Kid", "Footloose", "Robocop", "Highlander", "Conan", "Red Sonja", "Knight Rider", "Dune", "The Warriors", "Terror på Elm Street", "The Thing", "Missing in Action", "Den Vilda Jakten på Stenen", "Total Recall", "Dirty Dancing", "Den Oändliga Historien", "Flykten Från New York", "1984" och "Driller Killer". Och av alla dessa är det bara de två sistnämnda jag kan se någon poäng i att göra om, eftersom de helt ärligt inte är särskilt bra, trots att åtminstonde "1984" är baserad på en fantastiskt bra bok. Driller är bara så vedervärdigt askass att jag blev arg av att se den, men även den har ett troget följe av fans, även denna remake kommer uppröra. Faktum är att merparten av dessa filmer känns som rena skändningar, hur kan man ens komma på tanken att göra om dem igen? I alla fall detta årtusende? Hur har man mage att ta sig an kultfilmer som Conan, Highlander, Warriors, Elm st., New York och Recall? Eller barndomsklassiker som Fame, DD, Karate Kid och Oändliga Historien? Eller Dune? Det är ju fan David Lynch, inte tafsa! :O

Som att denna återvinningsfrossa inte vore nog, så pruttar branschen också ur sig riktiga sladdbarn till uppföljare, i form av exempelvis "Rambo IV" (och snart V), "Rocky Balboa", "Die Hard 4.0", "Dirty Dancing: Havana Nights", och det senaste tillskottet som är på G är "Ghostbusters III". Jag ser långt hellre nya filmer med gamla karaktärer, eller uppföljare på ett tidigare vinnande tema, än rena karbonkopior - men det är ju inte alltid det blir särskilt bra heller, tyvärr. Kunde Willis t.ex. varit ett uns tröttare i fyran, utan att räknas som tekniskt sovande eller rent av komatos? Jag tror inte det. Nystartade Rambo slet av djungelgrobianers halsar med sina bara händer, vilket faktiskt bara kändes lite sisådär najs att vara delaktig i, medan Rocky däremot överraskade och vände tillbaka till känslan i den första filmen (som är en all time topp tio-fav). Jag grät efter fem minuter (Adrian!), det säger en hel del.

Men min eviga fråga kvarstår: finns det verkligen så få goda, NYA idéer där ute? Inte när det ständigt dyker upp så mycket intressant på filmfestivalerna, där drunknar man nästan i roliga, spännande, konstiga, och originella uppslag. Så är producenterna bara fega och saknar fingerspitzgefühle då? Det tvivlar jag inte på en sekund, vad hände med visionärer bland de med dållars i kavajerna? De tänker nog att det är lika bra att köra på nåt som gick bra nyss. Igen. Ingen märker nåt, seså.

Men jag märker. Jag märker och svär och förbannar och önskar att jag kunde besvärjelser, till och med. Hade jag bara en häxkittel så skulle det bli andra bullar av.

Eller brygder, snarare.

One day I'll fly away, leave all this to yesterday

Jag vill resa. Fan vad jag vill resa!

Hela mitt liv har jag velat se världen, och aldrig har jag haft råd. Men det är inte bara det som hindrat mig heller, det är också rädslan och fegheten, och oförmågan att inse att man sitter fast i en vardag man inte ens gillar, som sitter som stora stenblock och förhindrar att man spränger sina bojor. För jag menar inte bara att jag vill boka ett klippt och klart paket med resa, hotell, guidad ökensafari, rundtur till utnötta turistfällor tillsammans med femtio andra nördar i cityshorts, Bamseklubben, och ravefest på en strand inkluderat. Jag vill RESA, för att uppleva andra världar, språk, kulturer, vanor och människor. Jag vill åka nånstans och stanna där, så länge jag känner för det. Stanna, leva och jobba, tills jag vill åka vidare, helt enkelt.


Jag vill bara bort, och leva mitt liv på ett helt annat, friare, sätt. Helst utan räkningar, försäkringar, hyresgästföreningar, karriärval, psykiatribesök, sjukgymnastik, blablabla. Jag vet inte ens om det är möjligt, i dagens regelstyrda byråkratiska värld, men viljan till detta sorts liv brinner vidare inuti, med långsam glöd.

Och jag önskar inget hellre än att jag kunde börja mitt liv NU, men jag är hindrad, återigen, av pengar, och även bristande hälsa. Jag känner också att jag måste göra mig av med miljoner pinaler innan jag kliver ut i vida världen. Något som min sparande ekorrpersonlighet kämpar mot väldigt mycket - mestadels för att jag är rädd att jag kommer fortsätta vara skitfattig resten av mitt liv. Därigenom kanske jag inte kommer ha råd att resa så mycket som jag vill, utan måste återvända hem med svansen mellan benen efter några veckor - och detta till en bostadslös, möbellös framtid, då jag inte kommer ha råd att ersätta de möbler jag hystat iväg redan.

Men allt detta är ju givetvis inget jag vet. Jag kanske klarar det galant. Att vara vagabond kanske är det jag varit ämnad till hela mitt liv, vad vet jag? Jag kommer aldrig få veta, om jag inte försöker, that's for sure! Ofta önskar jag att jag vore ointresserad av materiella ting, och bara kunde ta en liten liten väska och en tandborste med mig, vinka adios och dra iväg, på obestämd framtid.

Jag vill vara frisk, stark och lycklig - och nån helt annanstans. Jag vill röra på mig och leva! Och jag tänker fan göra det också, så snart jag kan!

Why live life from dream to dream
And dread the day when dreaming ends?

Amen, sistah!

One day I'll fly away

Åh, jag vill upp upp och iväg, jag bubblar av livslust men kan ännu inte frottera mig till fullo i den.

Det är en underlig och inte så lite schizofren känsla att å ena sidan må bättre än jag gjort på mycket länge, kanske nånsin, och å andra sidan fortfarande inte kunna klassificeras som frisk nog att sköta ett normalt liv. Det är som att mitt friskare jag står och ropar på den fortfarande sjuka delen att skynda pååå, medan glada jag stampar otåligt med fötterna och knappt kan bärga mig tills jag får lägga vantarna på resten av mitt liv, och lämna den trasiga delen av mig själv för evigt bakom mig.

Det finns så mycket jag vill göra med mig själv och min tid, och de senaste tio åren har jag egentligen bara prokrastinerat bort, suttit av, väntat ut. Sorgligt men sant, men framför allt inget jag kan påverka nu, så då är det heller inget att hänga läpp för. Nya friska tag! Jag har en mental energi som en grävskopa, men en fysisk ork och kapacitet som en liten chinchilla. Det rimmar illa, även fast just det där rimmade jävligt bra, haha. Men jag försöker vara tålmodig, jag jobbar vidare, och jag har kommit ljusår framåt sedan maj förra året.

Det här är (snart) början på resten av mitt liv, and it's gonna be damn good!

Skämmes

Åh, vad jag är dålig på att skriva här, skämmes på mig. Lite i alla fall. Jag orkar helt enkelt inte, livet knatar på utan att jag skriver ned det, verkar det som. Funny that.

Hur som haver, en hel del saker är riktigt bra just nu, vilket man ju inte kan annat än vara, ja, glad åt, right? Right! Jag känner mig fylld av tillförsikt att jag en dag ska bli kvitt den envetna ryggsmärtan och huvudvärken, i alla fall tillräckligt mycket för att klara av ett normalt liv igen. Att få bukt med sömnstörningarna, orkeslösheten och tröttheten kan jag inte uttala mig om, men jag har ju inget bättre för mig än att fortsätta försöka direkt. Likaså gällande stressen och ångesten, som ju trots allt går kärleksfullt och håller sömnproblemen och värken i händerna och kramar dem myssvettiga. Men skam den som ger sig, antar jag. Höhö, fryntliga skratt och buskisleenden allround hära! Nä, inte riktigt, men jag håller sakta men säkert på att förändra mitt synsätt på min egen existens, skulle man kristallflummigt nog kunna uttrycka det.

Det handlar om att tänka om, tänka rätt och att se det goda i livet, att leva här och nu och att säga ifrån när något är mig övermäktigt. Att ta till mig människor som ger mig ljusa stunder och som berikar mitt liv på något plan, samt att ta avstånd från de som bara suger energi eller "beter sig som fitter rent ut sagt". Allt är bättre än det var för en månad sen, för tre månader sen, för ett halvår sen, och ljusår uppåt från hur jag mådde för ett år sen.

Så tummen upp för mig, hey! Och tummen upp för alla som är bra i mitt liv, awww, you guys!

Knivskarpt

Jag har en idé. Eller kanske snarare en liten dröm.

Jag vill inte berätta om den men samtidigt bubblar det för fullt i mig. Alltså skriver jag ett sånt här irriterande och kryptiskt inlägg.

Tji fick ni. I'm such a betch.

Leave them kids alone

På torsdag börjar skolan, och alla är nervösa utom jag.
Vad ska jag vara nervös för egentligen? Jag vet ju inte vad jag har att förvänta mig, alltså finns det inget att vara nervös för. Eller? Am I missing something here? :D

Det jag är nervös inför, är att hitta rätt. Jag har redan världens sämsta lokalsinne, förstår inte vägbeskrivningar, samt kan inte läsa kartor. På torsdag ska jag bara till Vasakyrkan på introduktion, och dit hittar jag i varje fall utan problem, men sen, när lektionerna börjar, då kan vad som helst hända, ungefär som i Fångarna på Fortet!

Undrar om man kan köpa en sån däringa GPS-grej till sig själv, eller om de bara funkar i bilar? Det vore helt grymt att ha annars. En sån önskar jag mig när jag fyller år.

Speaking of which, så fyller min älskade man 29 idag. Hurra, hurra, hurra, hurra!

När jag väl är lärare, så ska jag lätt ha pecil skirts och hornbågade glasögon jämt! *LER HET* ;D