One day I'll fly away, leave all this to yesterday
Jag vill resa. Fan vad jag vill resa!
Hela mitt liv har jag velat se världen, och aldrig har jag haft råd. Men det är inte bara det som hindrat mig heller, det är också rädslan och fegheten, och oförmågan att inse att man sitter fast i en vardag man inte ens gillar, som sitter som stora stenblock och förhindrar att man spränger sina bojor. För jag menar inte bara att jag vill boka ett klippt och klart paket med resa, hotell, guidad ökensafari, rundtur till utnötta turistfällor tillsammans med femtio andra nördar i cityshorts, Bamseklubben, och ravefest på en strand inkluderat. Jag vill RESA, för att uppleva andra världar, språk, kulturer, vanor och människor. Jag vill åka nånstans och stanna där, så länge jag känner för det. Stanna, leva och jobba, tills jag vill åka vidare, helt enkelt.
Jag vill bara bort, och leva mitt liv på ett helt annat, friare, sätt. Helst utan räkningar, försäkringar, hyresgästföreningar, karriärval, psykiatribesök, sjukgymnastik, blablabla. Jag vet inte ens om det är möjligt, i dagens regelstyrda byråkratiska värld, men viljan till detta sorts liv brinner vidare inuti, med långsam glöd.
Och jag önskar inget hellre än att jag kunde börja mitt liv NU, men jag är hindrad, återigen, av pengar, och även bristande hälsa. Jag känner också att jag måste göra mig av med miljoner pinaler innan jag kliver ut i vida världen. Något som min sparande ekorrpersonlighet kämpar mot väldigt mycket - mestadels för att jag är rädd att jag kommer fortsätta vara skitfattig resten av mitt liv. Därigenom kanske jag inte kommer ha råd att resa så mycket som jag vill, utan måste återvända hem med svansen mellan benen efter några veckor - och detta till en bostadslös, möbellös framtid, då jag inte kommer ha råd att ersätta de möbler jag hystat iväg redan.
Men allt detta är ju givetvis inget jag vet. Jag kanske klarar det galant. Att vara vagabond kanske är det jag varit ämnad till hela mitt liv, vad vet jag? Jag kommer aldrig få veta, om jag inte försöker, that's for sure! Ofta önskar jag att jag vore ointresserad av materiella ting, och bara kunde ta en liten liten väska och en tandborste med mig, vinka adios och dra iväg, på obestämd framtid.
Jag vill vara frisk, stark och lycklig - och nån helt annanstans. Jag vill röra på mig och leva! Och jag tänker fan göra det också, så snart jag kan!
Hela mitt liv har jag velat se världen, och aldrig har jag haft råd. Men det är inte bara det som hindrat mig heller, det är också rädslan och fegheten, och oförmågan att inse att man sitter fast i en vardag man inte ens gillar, som sitter som stora stenblock och förhindrar att man spränger sina bojor. För jag menar inte bara att jag vill boka ett klippt och klart paket med resa, hotell, guidad ökensafari, rundtur till utnötta turistfällor tillsammans med femtio andra nördar i cityshorts, Bamseklubben, och ravefest på en strand inkluderat. Jag vill RESA, för att uppleva andra världar, språk, kulturer, vanor och människor. Jag vill åka nånstans och stanna där, så länge jag känner för det. Stanna, leva och jobba, tills jag vill åka vidare, helt enkelt.
Jag vill bara bort, och leva mitt liv på ett helt annat, friare, sätt. Helst utan räkningar, försäkringar, hyresgästföreningar, karriärval, psykiatribesök, sjukgymnastik, blablabla. Jag vet inte ens om det är möjligt, i dagens regelstyrda byråkratiska värld, men viljan till detta sorts liv brinner vidare inuti, med långsam glöd.
Och jag önskar inget hellre än att jag kunde börja mitt liv NU, men jag är hindrad, återigen, av pengar, och även bristande hälsa. Jag känner också att jag måste göra mig av med miljoner pinaler innan jag kliver ut i vida världen. Något som min sparande ekorrpersonlighet kämpar mot väldigt mycket - mestadels för att jag är rädd att jag kommer fortsätta vara skitfattig resten av mitt liv. Därigenom kanske jag inte kommer ha råd att resa så mycket som jag vill, utan måste återvända hem med svansen mellan benen efter några veckor - och detta till en bostadslös, möbellös framtid, då jag inte kommer ha råd att ersätta de möbler jag hystat iväg redan.
Men allt detta är ju givetvis inget jag vet. Jag kanske klarar det galant. Att vara vagabond kanske är det jag varit ämnad till hela mitt liv, vad vet jag? Jag kommer aldrig få veta, om jag inte försöker, that's for sure! Ofta önskar jag att jag vore ointresserad av materiella ting, och bara kunde ta en liten liten väska och en tandborste med mig, vinka adios och dra iväg, på obestämd framtid.
Jag vill vara frisk, stark och lycklig - och nån helt annanstans. Jag vill röra på mig och leva! Och jag tänker fan göra det också, så snart jag kan!
Why live life from dream to dreamAmen, sistah!
And dread the day when dreaming ends?
Etiketter: Framtid, Frustration, Hopp, Personligt, Resa, Sjukdom
// Anna Nio kl 7.1.09
7 Åsikter
känns som jag gjorde precis det du snackar om, sålde/gav bort alla möbler o skit o bara packade ner köksprylar + böcker o lämnade i mammas källare, lämnade tom min katt hos mamma och drog iväg på vagabond-liv!
det var otroligt befriande att bli av med alla grejer och ansvaret för en lägenhet osv!
men nu ca 3 år senare vill jag inget hellre än flytta hem igen och starta upp allt igen, ha ett lugnt liv med ett "headquarter".
jag tror det är grymt nyttigt och befriande att resa runt och bo på andra ställen men det man inser efter ett tag är att vart du än är i världen så är allting likadant...! du släpar fortfarande omkring med dig själv, vardag är lika trist i san fran som i gbg.
du kommer alltid vara stuck in the human condition liksom och det är det man måste lära sig att hantera för att kunna må bra vart som helst...komplicerat!
men det e väl det som jag lärt mig iaf av mitt kringflackande :D
Do it! Jag lovar att det är så jävla VÄRT.
Nu när jag fått nya tapeter så känns det som att jag kan stanna här resten av mitt liv. Men alby är nästan som utomlands iofs :D
ja jösses, vore det inte skönt att försöka? jag själv är för feg och hemmatam, men nog drömmer man om att bara dra iväg..
jag har ny blogg nu, inget spännande, men har för mig att du bad mig säga till om jag startade om igen :)
Jag känner fan exakt sådär. Och så blir det på sin höjd en kortare tripp och sen undrar man varför man inte stannade längre.
Trevlig blogg förressten.
du KOMMER att göra det. snart! i just know it! du är kapabel att göra allt du vill, men ibland tar det bara lite längre tid än man tänkt.
Linda: Fast det är inte mig själv jag vill bort ifrån, det är språk, människor, rutiner, traditioner, vyer... Jag vill bara se hur det är i andra delar av världen, träffa andra sorters människor och uppleva andra kulturer. Tiden i London var fenomenal, även om jag många gånger längtade hem, men nästa gång jag ger mig ut i världen ska det vara på andra grunder också.
Jag är övertygad om att jag också kommer känna att jag vill ha en fast punkt och ett hem förr eller senare - egentligen har jag alltid känt så, men jag har alltid prioriterat just den känslan också, och kvävt reslusten och upptäckarglädjen på bekostnad av mitt behov av en safe haven. Just därför tror jag att jag kommer må mycket bättre av att ge den ressugna sidan näring och låta min bobyggarlängtan vänta några år tills jag känner mig "klar" med världen. :)
Sanna: Jag tror dig! :D
Marre: Hahahaha!
Anna: Jag gillart! Välkommen åter! :D
Words are just dust: Tack! Skönt att jag inte är ensam i min rastlöshet i alla fall.
Karro: Ja, jag tror också det. Eller, jag måste göra det, annars kommer jag ångra mig hela livet! Tack för peppen. :)
Skicka en kommentar
<< Home