One day I'll fly away, leave all this to yesterday
Jag vill resa. Fan vad jag vill resa!
Hela mitt liv har jag velat se världen, och aldrig har jag haft råd. Men det är inte bara det som hindrat mig heller, det är också rädslan och fegheten, och oförmågan att inse att man sitter fast i en vardag man inte ens gillar, som sitter som stora stenblock och förhindrar att man spränger sina bojor. För jag menar inte bara att jag vill boka ett klippt och klart paket med resa, hotell, guidad ökensafari, rundtur till utnötta turistfällor tillsammans med femtio andra nördar i cityshorts, Bamseklubben, och ravefest på en strand inkluderat. Jag vill RESA, för att uppleva andra världar, språk, kulturer, vanor och människor. Jag vill åka nånstans och stanna där, så länge jag känner för det. Stanna, leva och jobba, tills jag vill åka vidare, helt enkelt.
Jag vill bara bort, och leva mitt liv på ett helt annat, friare, sätt. Helst utan räkningar, försäkringar, hyresgästföreningar, karriärval, psykiatribesök, sjukgymnastik, blablabla. Jag vet inte ens om det är möjligt, i dagens regelstyrda byråkratiska värld, men viljan till detta sorts liv brinner vidare inuti, med långsam glöd.
Och jag önskar inget hellre än att jag kunde börja mitt liv NU, men jag är hindrad, återigen, av pengar, och även bristande hälsa. Jag känner också att jag måste göra mig av med miljoner pinaler innan jag kliver ut i vida världen. Något som min sparande ekorrpersonlighet kämpar mot väldigt mycket - mestadels för att jag är rädd att jag kommer fortsätta vara skitfattig resten av mitt liv. Därigenom kanske jag inte kommer ha råd att resa så mycket som jag vill, utan måste återvända hem med svansen mellan benen efter några veckor - och detta till en bostadslös, möbellös framtid, då jag inte kommer ha råd att ersätta de möbler jag hystat iväg redan.
Men allt detta är ju givetvis inget jag vet. Jag kanske klarar det galant. Att vara vagabond kanske är det jag varit ämnad till hela mitt liv, vad vet jag? Jag kommer aldrig få veta, om jag inte försöker, that's for sure! Ofta önskar jag att jag vore ointresserad av materiella ting, och bara kunde ta en liten liten väska och en tandborste med mig, vinka adios och dra iväg, på obestämd framtid.
Jag vill vara frisk, stark och lycklig - och nån helt annanstans. Jag vill röra på mig och leva! Och jag tänker fan göra det också, så snart jag kan!
Hela mitt liv har jag velat se världen, och aldrig har jag haft råd. Men det är inte bara det som hindrat mig heller, det är också rädslan och fegheten, och oförmågan att inse att man sitter fast i en vardag man inte ens gillar, som sitter som stora stenblock och förhindrar att man spränger sina bojor. För jag menar inte bara att jag vill boka ett klippt och klart paket med resa, hotell, guidad ökensafari, rundtur till utnötta turistfällor tillsammans med femtio andra nördar i cityshorts, Bamseklubben, och ravefest på en strand inkluderat. Jag vill RESA, för att uppleva andra världar, språk, kulturer, vanor och människor. Jag vill åka nånstans och stanna där, så länge jag känner för det. Stanna, leva och jobba, tills jag vill åka vidare, helt enkelt.
Jag vill bara bort, och leva mitt liv på ett helt annat, friare, sätt. Helst utan räkningar, försäkringar, hyresgästföreningar, karriärval, psykiatribesök, sjukgymnastik, blablabla. Jag vet inte ens om det är möjligt, i dagens regelstyrda byråkratiska värld, men viljan till detta sorts liv brinner vidare inuti, med långsam glöd.
Och jag önskar inget hellre än att jag kunde börja mitt liv NU, men jag är hindrad, återigen, av pengar, och även bristande hälsa. Jag känner också att jag måste göra mig av med miljoner pinaler innan jag kliver ut i vida världen. Något som min sparande ekorrpersonlighet kämpar mot väldigt mycket - mestadels för att jag är rädd att jag kommer fortsätta vara skitfattig resten av mitt liv. Därigenom kanske jag inte kommer ha råd att resa så mycket som jag vill, utan måste återvända hem med svansen mellan benen efter några veckor - och detta till en bostadslös, möbellös framtid, då jag inte kommer ha råd att ersätta de möbler jag hystat iväg redan.
Men allt detta är ju givetvis inget jag vet. Jag kanske klarar det galant. Att vara vagabond kanske är det jag varit ämnad till hela mitt liv, vad vet jag? Jag kommer aldrig få veta, om jag inte försöker, that's for sure! Ofta önskar jag att jag vore ointresserad av materiella ting, och bara kunde ta en liten liten väska och en tandborste med mig, vinka adios och dra iväg, på obestämd framtid.
Jag vill vara frisk, stark och lycklig - och nån helt annanstans. Jag vill röra på mig och leva! Och jag tänker fan göra det också, så snart jag kan!
Why live life from dream to dreamAmen, sistah!
And dread the day when dreaming ends?
Etiketter: Framtid, Frustration, Hopp, Personligt, Resa, Sjukdom
