Good luck with your new band
Jag är en sån människa som har otur. Jag är inte nödvändigtvis en sån människa som vill tro på saker som tur och otur, men jag är så illa tvungen, för är det nån som är otursförföljd, så är det jag.
Jag finner det också intressant, att de som är min motpol, de lyckosamma, ytterst sällan anser sig vara just detta. De lever i nån slags lyckorus och begriper helt enkelt inte hur jävla bra de har det. Och det gör mig irriterad. Jag blir avundsjuk på alla som har tur, det kan inte hjälpas, men de som åtminstone har skärpan nog att förstå vilken tur de har, de hyser jag så mycket mer tillgivenhet och respekt för, än de lallande lyckliga skitarna som viftar bort prat om otur och tur som nonsens (easy for them to say!). Man ska uppskatta det man får här i livet. Jag uppskattar det jag får, men jag önskar att det var bättre jämnvikt mellan det jag får och det jag inte får.
Jag skulle vilja påstå, att de gånger jag verkligen haft tur, kan räknas på en hand. Faktiskt så kan jag bara komma på tre gånger som jag känt mig riktigt lyckosam. Två av gångerna har det gällt att hitta ett enda par av precis rätt sorts sko, i min storlek, ena gången på rea, andra second hand, bägge i London. Och det här räknar jag alltså som oerhört stor tursamhet. Skor. Go figure.
Tredje gången, och den enda som faktiskt kan räknas egentligen, hade jag tur i oturen (såklart), då jag skulle ringa på lägenhetssläpp inför min stundande Göteborgsflytt. Dagen till ära var det totalt snökaos (älska Stockholm som varje år blir helt paralyserade och så förvånade att underkäkarna släpar i backen, över att det kommer SNÖ. I år igen!), så det pendeltåg jag skulle ta för att befinna mig i tryggt förvar på jobbet, innan telefontiden började hos studenbostadsförmedlingen i Göteborg, det var hysteriskt försenat. Jag fick vackert ringa från mobilen, medan jag väntade. Och väntade, och väntade, och gick på tåget slutligen, och väntade, och väntade, och åkte i en halvtimme, och väntade, och åkte in i en tunnel, och väntade uppenbarligen inte mer. Samtalet bröts, när det var två personer kvar före mig i kön. Jag kände hur något väsentligt dog inuti mig. Livslusten? Kämparglöden? Hoppet? Jag vet inte, men jag ringde direkt upp igen och förklarade läget för telefonisten, som trött och irriterat förklarade att hon kunde ställa mig lägst bak i kön eller inget. Jag la på.
En god stund och många svordomar senare, på jobbet, tänkte jag att det är väl lika bra jag provar att ringa nu, de kanske har någon annan lägenhet som jag kan ställa mig i kö till i alla fall. Nu var det ingen sjumilakö i telefon, och viktigare än så: de hade en lägenhet kvar. En enda. "Vill du ha den?", frågade kvinnan i andra sidan av telefonförbindelsen. Jävlar i min lilla låda, vilken tur jag hade där - dock inte utan en stor portion megaotur först, givetvis. Om det alltid löste sig på liknande vis så skulle jag stå ut mer med oturen, faktiskt. Men denna situation är som sagt ett rejält undantag. Ofta önskar jag att jag kunde sluta tänka "varför just jag?" och känna mig så dömd av högre makters illvilja, men det är verkligen, verkligen svårt att låta bli.
Men mer än detta kan jag alltså inte komma på. Och ja, givetvis har även jag hunnit med bussen precis eller fått för mycket växel tillbaka eller liknande, men inte särskilt många gånger. Och det är sånt som gör en matt, att i stort sett alltid råka ut för det sämre, eller sämsta, alternativet. Utan orsak eller förklaring. Det kan inte vara rättvist. Var det så att jag hade tur med större saker, som att få drömjobbet, vinna en stor tävling, få förstahandskontrakt på söder eller liknande, då skulle jag svälja de små vardagsfadäserna med att bryta av en klack på väg till en fest, få bagaget skickat till Dubai fast man själv är på Island, eller dylikt. Men nu har jag alltså otur i stort, OCH i smått.
Det kan inte vara rättvist. Men vad bryr sig vardagen om rättvisa? Inte ett skit.
Jag finner det också intressant, att de som är min motpol, de lyckosamma, ytterst sällan anser sig vara just detta. De lever i nån slags lyckorus och begriper helt enkelt inte hur jävla bra de har det. Och det gör mig irriterad. Jag blir avundsjuk på alla som har tur, det kan inte hjälpas, men de som åtminstone har skärpan nog att förstå vilken tur de har, de hyser jag så mycket mer tillgivenhet och respekt för, än de lallande lyckliga skitarna som viftar bort prat om otur och tur som nonsens (easy for them to say!). Man ska uppskatta det man får här i livet. Jag uppskattar det jag får, men jag önskar att det var bättre jämnvikt mellan det jag får och det jag inte får.Jag skulle vilja påstå, att de gånger jag verkligen haft tur, kan räknas på en hand. Faktiskt så kan jag bara komma på tre gånger som jag känt mig riktigt lyckosam. Två av gångerna har det gällt att hitta ett enda par av precis rätt sorts sko, i min storlek, ena gången på rea, andra second hand, bägge i London. Och det här räknar jag alltså som oerhört stor tursamhet. Skor. Go figure.
Tredje gången, och den enda som faktiskt kan räknas egentligen, hade jag tur i oturen (såklart), då jag skulle ringa på lägenhetssläpp inför min stundande Göteborgsflytt. Dagen till ära var det totalt snökaos (älska Stockholm som varje år blir helt paralyserade och så förvånade att underkäkarna släpar i backen, över att det kommer SNÖ. I år igen!), så det pendeltåg jag skulle ta för att befinna mig i tryggt förvar på jobbet, innan telefontiden började hos studenbostadsförmedlingen i Göteborg, det var hysteriskt försenat. Jag fick vackert ringa från mobilen, medan jag väntade. Och väntade, och väntade, och gick på tåget slutligen, och väntade, och väntade, och åkte i en halvtimme, och väntade, och åkte in i en tunnel, och väntade uppenbarligen inte mer. Samtalet bröts, när det var två personer kvar före mig i kön. Jag kände hur något väsentligt dog inuti mig. Livslusten? Kämparglöden? Hoppet? Jag vet inte, men jag ringde direkt upp igen och förklarade läget för telefonisten, som trött och irriterat förklarade att hon kunde ställa mig lägst bak i kön eller inget. Jag la på.
En god stund och många svordomar senare, på jobbet, tänkte jag att det är väl lika bra jag provar att ringa nu, de kanske har någon annan lägenhet som jag kan ställa mig i kö till i alla fall. Nu var det ingen sjumilakö i telefon, och viktigare än så: de hade en lägenhet kvar. En enda. "Vill du ha den?", frågade kvinnan i andra sidan av telefonförbindelsen. Jävlar i min lilla låda, vilken tur jag hade där - dock inte utan en stor portion megaotur först, givetvis. Om det alltid löste sig på liknande vis så skulle jag stå ut mer med oturen, faktiskt. Men denna situation är som sagt ett rejält undantag. Ofta önskar jag att jag kunde sluta tänka "varför just jag?" och känna mig så dömd av högre makters illvilja, men det är verkligen, verkligen svårt att låta bli.Men mer än detta kan jag alltså inte komma på. Och ja, givetvis har även jag hunnit med bussen precis eller fått för mycket växel tillbaka eller liknande, men inte särskilt många gånger. Och det är sånt som gör en matt, att i stort sett alltid råka ut för det sämre, eller sämsta, alternativet. Utan orsak eller förklaring. Det kan inte vara rättvist. Var det så att jag hade tur med större saker, som att få drömjobbet, vinna en stor tävling, få förstahandskontrakt på söder eller liknande, då skulle jag svälja de små vardagsfadäserna med att bryta av en klack på väg till en fest, få bagaget skickat till Dubai fast man själv är på Island, eller dylikt. Men nu har jag alltså otur i stort, OCH i smått.
Det kan inte vara rättvist. Men vad bryr sig vardagen om rättvisa? Inte ett skit.
Etiketter: Otur, Personligt
// Anna Nio kl 10.3.10
6 Åsikter
Not a god damn thing.
Bitch-vardag!
Jag vet att det har kommer att vara en valdigt klen trost, MEN: Jag hor till dem som jamt har flyt (och, for the record, har vett att uppskatta det), vilket dock har gjort att jag inte for fem ore kan hantera motgangar. NAR nagot val gar fel (for det kommer det gora, forr eller senare) sa kommer jag antagligen totalt att bryta ihop och ga under. NAR din tur vander (for det kommer den enligt samma logik att gora, forr eller senare) kommer du daremot verkligen ha formaga att uppskatta den.
Klen trost. Men alltid nagot?
Sanna: Det har du rätt i; Just det fenomenet har jag faktiskt beskådat också: tursamma människor som plötsligt får en motgång och nästan dukar under, medan jag själv inte kan förstå varför de tar det så hårt. Du får helt enkelt kontakta mig om (peppar, peppar!) nåt går åt helvete så berättar jag hur man går vidare, hahaha!
Och ja, jag tycker också att det måste ju vända för mig, men NÄR? :D (Och jag vet att du uppskattar ditt flyt, det tycker jag är väldigt skönt, haha.)
Jag skulle inte kalla mig själv en tursam person alls, men å andra sidan är jag väl inte extremt förföljd av otur heller.
Jag har dock en förmåga att fokusera på det som har gått åt pipan, & e det mer än jag ser saker som kanske gått bra. Jag hatar att jag för så, å det innebär att jag är mer negativt inställd till om saker & ting kommer gå väl eller inte, än vad andra förmodligen har. Jag har, som min bästispsykolog Roger analyserade mig, en irrationell negativ approach. Jag har alltid tänkt att det var tvärtom - jag har varit rationell som utgått från början att saker & ting KOMMER gå åt pipan, å när det gör det så eldar det min uppfattning ännu mer.
Men eftersom det inte går åt helvete jämt, så är den approachen irrationell.
Frågan är om du inte lider lite av samma approach. Jag säger inte att du egentligen har haft tur jämt när du tycker att du har haft otur, men att det är så himla lätt att fokusera på dom gånger saker skitit sig, mot dom gånger då det inte gjort det.
Jag tycker tex att vi hade en massa massa tur i London (utöver dina chockrosa converse). Vi fick jobb nästan direkt, en egen lägenhet, massor med helt underbara vänner.
Du har träffat världens underbaraste kille som tar hand om dig som en prinsessa. Det skulle många kalla den högsta turen någonsin.
Du har tur som har världens bästa familj som verkligen älskar dig & ser efter dig.
Du har tur som ändå har kunnat bo utomlands, bo i flera olika städer & som kunnat testa lite olika saker i ditt liv, även om du inte hittat rätt än.
Du har tur som är skitsnygg, har en kropp som majoriteten av den kvinnliga befolkningen skulle mörda för & är otroligt socialt kompetent.
Jag menar - det finns så mkt som andra skulle skatta som "lyckosamt" i ditt liv. Det är synd att man så lätt glömmer bort det.
Andrea: What? Jag räknar dig till en av de lyckosammaste människor jag känner! Massor av resor, fin lägenhet, tusen vänner som älskar dig, CP-snygg, roliga videoinspelningar, fina oväntade prsenter, stor och varmhjärtad familj, spännande påhitt mest hela tiden, bjuden på öl och inträden, osv, osv. Start seeing it, damnit! :D
Gulle som säger så fina saker, tack! Och det är klart, allt det där är jättebra, man blir hemmablind som fan när sak på sak går åt helvete, helt enkelt. Och just tur i kärlek har jag faktiskt alltid haft, det är enda området där i stort sett inget gått mig emot, förutom när relationer tagit slut, men oftast har ju även jag velat det då också.
Jag vet inte om jag skulle säga att jag har en irrationellt negativ approach, men jag förbereder mig på att det KAN gå åt helvete, jag vågar aldrig bara tänka att allt kommer gå bra. It's not safe hoping for the best, without preparing for the worst, som ett vist uttalande lyder. Men det är också en skyddsmekanism, man tar inte ut segern i förskott för att slippa bli förkrossad OM man förlorar, om du förstår hur jag menar. Jag har också en tendens att bli så oerhört uppspelt om jag planerar nånting, så för att liksom hålla mig själv på mattan så måste jag tänka att ditten och datten skulle kunna gå fel, haha. :D
Men absolut, jag skulle vilja - och behöva - vara mer positiv och avspänd, och det tror jag jag kommer kunna bli också, nu när jag börjat med att reda upp allt jag inte trivs med i mitt liv. :)
Skicka en kommentar
<< Home