Du gamla, du fria, du skelögda ko

Sverige och den svenska synen på vad som är främlingsfientligt är något som länge retat gallfeber på mig, och nu, i takt med allt ramaskriande kring Sverigedemokraterna och deras relativt nyliga intågande i Riksdagen, känns det som att det fullkomligt exploderat bortom rimligheternas gränser. Missförstå mig rätt, jag är inget fan av SD och stöttar inte vare sig rasism eller främlingshat. Men det måste för fan gå att prata om saken utan att inom tre minuter bli kallad för nazist av en hetsigt stirrande, nervöst perspirerande konversationspartner. Varför är svenskar så rädda för att nudda vid ämnet? What's the big deal? Hej, vi har ett fint land här, men oj, nu flyttar det in folk från andra länder till det, HJÄLP, bäst vi bara låtsats som inget! Men snälla nån, vad är problemet?

Ett land, vilket som helst, behöver alltid ta ställning till sin syn på och tolerans gentemot, invandring. Det är lika o-rasistiskt som det är att sjunga nationalsången på nationaldagen. Fast den sortens agerande får väldigt många att skrika för full hals om hur främlingsfientligt det är, att sjunga Sveriges nationalsång när vi har så många andra nationaliteter närvarande också. Men excuse me, sist jag kollade efter så bodde jag i Sverige. Tillsammans med en massa svenskar och en massa somalier, finnar, iranier, engelsmän, och så vidare. Varför, och framför allt hur, i hela världen (haha) ska vi undvika svenska traditioner och sedvänjor, på grund av den inflyttade befolkningens oerhört spridda härkomst? Varför skulle någon av annorlunda härkomst, boende i Sverige, ta illa upp för att folket i Sverige beter sig som svenskar? Vare sig de är födda i landet eller flyttat hit senare?

Om jag flyttade till, låt oss säga Grekland, givetvis skulle jag lära mig grekiska. Jag skulle respektera kulturen, folket, sedvänjorna, jag skulle försöka assimilera det grekiska levnadssättet. Av pur logik, men även respekt. Jag skulle ändå fira midsommar, läsa svenska böcker och åtminstone delvis känna mig svensk ändå. Jag skulle inte tycka att mina fellow greker var rasister som sjöng sin egen nationalsång, hejade på sitt eget land i Eurovision song contest eller som spelade traditionell grekisk musik och lagade dito mat. Jag förstår inte hur det kan vara rasistiskt att bete sig som den nationalitet man är, i det land den nationaliteten hör hemma.

Framför allt förstår jag inte hur det är okej att vara jättestolt svensk när det går bra för Sverige inom någon idrottsgren eller motsvarande, men inte annars. Visar vi framfötterna inom fotbolls-VM t.ex., då minsann målas flaggor i ansikten, blågula tröjor åker på och vikingahjälmar i plast svajar käckt på skallen. Det hurras och sjungs och extasen vet inga gränser. Men går det dåligt för oss så smusslas vimplarna snabbt undan, då är det DERAS fel, sportutövarna, DE vann inte, dåligt. Stoltheten och patriotismen lyser med sin frånvaro, precis som den gör alla andra dagar då vi inte skördar framgångar utanför landsgränserna. Sverige i synnerhet känns så extremt i den här frågan, då en typisk del av svenskhet är att vilja vara alla till lags, inte störa och inte skapa obehag, bara vara jämnt utbredd över limpmackan så att inget sticker ut eller irriterar. Som att det bara är okej att tycka om nånting när alla andra gör det, bara okej att visa någon form av uppskattning för sitt duktiga fotbollslandslag när de är i semifinal, inte förr. Eller är det för att andra länder markerar att vi har nånting bra, nånting som är värt att uppmärksamma, som vi vågar tuta i partylurarna och göra vågen på läktarna? Kan vi inte bestämma själva vad vi vill tycka om med vårt land, eller?

I Sverige har vi Dalahästar, Vasaloppet, landskapsdräkter, midsommarfirande, sill och nubbe, husmanskost, dansband, filmjölk, knäckebröd, Systembolaget och mycket annat som är väldigt svenskt men egentligen bara är begripligt inom landets gränser. Vi har också ABBA, H&M, Volvo, Ericsson, Ikea, internationella sportstjärnor som Zlatan, filmstjärnor som Greta Garbo eller Stellan Skarsgård, och andra välkända, stora exporter som är lika svenska, men även finns över hela världen. Det som faller in under den sistnämnda gruppen är fullt legitimt att vara stolta över, medan det i det första klustret är mer osäkert. Är det så att bara det som funkar utomlands ska få vara godkänt även inom landets gränser? Just för att andra länder godkänt dem och därmed gett oss the all clear att våga höja blicken och nicka gillande? Vilket i sin tur betyder att det som är folkhems-svenskt, det som inte är erkänt och välkänt över världen, det är alltså rasistiskt och skymfande för den invandrade befolkningen i Sverige? Exakt hur funkar den här logiken? När man åker på semester till andra länder, andra stränder, då letar vi efter det där unika, det som är typiskt, det som gör Frankrike franskt, det som är det kubanska med Kuba. Ändå känner vi att vi måste skyffla undan och be om ursäkt för det som är typiskt oss och vårt land, försöka släta över, neutralisera, göra anonymt och formbart.

Självklart förändras landet på både gott och ont, liksom alla länder gör, och en del av förändringarna beror på invandringen och de influenser från andra delar av världen det medför. Men det finns fortfarande gott om vedertagna saker som särskiljer Sverige från alla andra länder, som gör landet svenskt, och folket svenskt, oavsett om man är född här eller har flyttat hit. Och det svenska, det speciella och det fina, det tycker jag ska få finnas kvar. Vad är det annars för mening att kalla landet för Sverige, istället för nåt mer passande, som Neutrum eller Mellanland? Ska det vara på det sättet kan vi lika gott sälja oss som koloni till högstbjudande, så kan vi radera allt det som särskiljer landet och bara gå och vara andra storpotäter till lags dagarna i ända. Låta allt vara lagom, ljummet, trevligt och normalt. Herregud, jag måste flytta innan det sker, det finns ingen chans att jag skulle kunna assimileras in i en sån värld; det är ju rena rama dystopin.