Babylycka?

Så länge jag kan minnas har jag tänkt att jag skulle vilja ha barn. När jag är stor. Sen. I framtiden. Alltid lite vagt sådär, ungefär som man tänker att man skulle vilja kunna ett till språk eller att spela ett instrument; Det är något man gärna vill ha eller kunna men inte ägnar avsevärd tid och energi åt att faktiskt lära sig eller skaffa. Samtidigt har jag alltid hatat barn, känner ingen samhörighet med dem, ingen modersinstinkt gentemot dem och jag har inget som helst behov av att jobba inom vården eller på dagis.

Nadya Suleman, the octamom

Furthermore så verkar det som att åtminstonde 95% av den kvinnliga befolkningen förändras totalt efter barnafödsel. Deras hjärnor förvandlas till gröt, de kan bara prata om sina barn, tävla om vem som hade svårast förlossning, och hur mycket skit de köpt åt sin unge. Dessa brudar förlorar hela sin identitet och uppgår till att vara endast och för evigt en Mamma. Jag värdesätter min personlighet, mina intressen och min intelligens alltför mycket för att vilja ge upp det till förmån för att nästan bara få säga saker som "Jaaaa, duttia mammas hjärtegull som kackat i byssan!" samt att i stort sett uteslutande hänga med andra föräldrar (för hur många barn-ointresserade/barnlösa orkar umgås särskilt mycket med morsor som inte kan sluta tjata om utslag och tandsprickning?) och enbart ägna all min vakna tid åt Mitt Barn. Jag säger inte att alla blir såna (jag känner ett flertal som vägrat), men en oroväckande stor del blir det. Och som sagt, om jag inte blir en av dem, så lär jag tvingas umgås med dem. Pest eller kolera.

Men ändå, för några år sedan så började det slå mig likt en alltjämt ökande ansamling av tegelstenar, att det där "senare" och "framtiden" och "när jag är stor" faktiskt redan var här, och nu. Jag insåg att man inte kan gå och vänta i evighet på rätt tillfälle, så plötsligt började mitt liv fyllas av bebistankar, barnprat, funderingar, rationalitet, föräldrapenningsräknande och gud vet allt. Jag var så redo och så sugen på att sätta bo att det skrek inom mig. Sen gick jag rakt in i en tio tons lastbil och blev sjukskriven, vilket jag är fortfarande än idag.

Och alla de där barntankarna, som upptog så stor del av min vakna tid, de flög sin kos. Helt borta. Först antog jag att det var en kombination av att ett gammalt förhållande (med en mycket barnintresserad partner) tog slut och ett nytt började, samt att jag inte mådde bra, som utgjorde den förändrade inställningen. Nu, två år efter det första insjuknandet inser jag att jag inte förändrats nämnvärt från hur jag kände det i yngre år. Jag har verkligen aldrig gillat barn, jag har fortfarande väldigt svårt att tänka mig mig själv som självuppoffrande och tålmodig förälder; Tanken på bajs, kiss och spya överallt gör att jag vill ritualtvaga mig, jag blir inte varm inombords av barnskratt, existensen av tonåringar gör att jag vill nukleärbomba dem allesammans och jag är inte beredd att offra min kropp, min bräckliga hälsa och min fritid för någon annans skull.

Men det är fortfarande cold hard facts att man som tjej har en begränsad tid på sig för detta barnalstrande. Enligt min ringa mening är det högst olämpligt att vara över 40 bast innan man blir på tjocken, eftersom ett äldre värddjur ökar hälsoriskerna för både mor och barn avsevärt, samt den avskräckande tanken på att när min unge är 18 så är jag 58. Allt annat än upplyftande. Dock känner jag att jag knappast är redo för några såna stora livsomvälvande förändring som en knodd innebär - än, och på minst tio år - vilket skulle göra att jag som bäst tangerar min egen gräns.

Skilladen jag upplever nu är att det inte känns som om hela världen går under om jag inte skaffar några barn nånsin. Kanske jag gör det, kanske inte, men det är inget jag tänker låta hänga över mig som ett Damoklessvärd längre.

Min kropp, mitt val.
Era kroppar, ert val.
Det känns skönt att veta.

Nog nu

"Okej, vi hörs om det då!", säger jag ofta, och det sägs ofta till mig också. Men med undantag av ungefär tre personer i min närhet så har jag märkt om inte jag hör av mig angående vad det än är man pratat om att göra, så händer ingenting.

Jag kan inte riktigt förstå hur "vi hörs av" kan betyda "JAG ringer DIG, don't you muddafuckin' DARE ringa mig, ditt SVIN!". Det här är dessutom något jag nyligen upptäckt, och det gör mig jävligt förbannad. Är det något fel på alla andras telefoner? Är det bara jag som kan ringa ut eller skicka första smset? Mig kan man nå genom att ringa, smsa, mmsa, skriva på Helgon, Facebook, MySpace, här på bloggen, på Bilddagboken, via två olika mailadresser, på MSN, ICQ, Jabber eller på Filmtipset. Det är 14 olika kontaktforum. Jag är på inga sätt onåbar. Jag stänger av min telefon på nätterna, för att jag ska få sova ostört, och ibland har jag inte tid att svara (men ringer i så fall upp senare) men annars är det omöjligt att inte få tag i mig om man så önskar, i princip.

Dessutom har jag upptäckt att det här är en enorm källa till stress för min del. Jag bör inte och ska därför inte hålla på att vara spindeln i nätet för att styra upp saker, jag orkar helt enkelt inte med det. Och det är inte svårare än att bara höra av sig på något av de 14 olika sätten och kolla om jag vill ses, om man önskar umgås med mig. För jag har ledsnat oerhört på att vara den som bestämmer och tjatar, och styr och ställer och ringer och pusslar. Nog.

Men som att detta inte vore nog så ger människor mig så dåligt samvete också. Det trutas med underläppar för att jag inte hinner vara på arton ställen samtidigt. Det rynkas på pannor för att jag inte har kraft nog att gå på fest tre dagar i rad. Det mumlas irriterat för att jag vill gå hem före klockan tre. Det gnälls nasalt på att jag inte hört av mig fast jag är i stan och hälsar på. Nog. Jag är sjukskriven för att jag inte klarar av stress och för att jag är vansinnigt trött, för att jag har väldigt lite energi, för att jag har kronisk värk i rygg och huvud.

Jag orkar inte särskit mycket, och om det verkar som att jag gör det är det bara min fasad som jag blev för duktig på att upprätthålla under många år, men som nu ska kastas bort när jag måste vila. Jag tänker göra det jag vill med de jag vill och ska sluta ha skuldkänslor för att inte alla kunde vara med, eller för att jag glömde ringa någon, eller för att fem olika saker händer på samma dag och jag måste välja en. Nog.

Årets första klarhet

Ända sen jag blev sjukskriven först har jag haft mer tid än vanligt, och mer fog än vanligt, att rannsaka mig själv. Jag har under andra halvan av 2007 haft fler aha-upplevelser än alla år fram tills dess sammanlagt, skulle jag vilja drista mig att säga (och vem ska ifrågasätta mig? Nä, just det, då har jag rätt. God I love that feeling.).

Trenden verkar fortsätta in på 2008, då jag in the light of recent events har insett att jag inte har en susning om vad jag vill ha här i livet. Det kan låta enkelt, eller självklart, eller applicerbart på vem som helst. Det tar jag inget ansvar för, jag vet bara att det slagit mig som ett tectonic plate-movement i mellangärdet de senaste dagarna.

Att jag inte vet vad jag vill karriärmässigt har jag redan vetat länge, och det har också besvärat mig i evigheter, och detsamma kan sägas rörande fritidsaktiviteter. Jag har förmågan att se i stort sett vilket yrkesval som helst i ett positivt ljus och brukar tänka att: "Jag vet ju inte alls vad jag vill göra, kanske är det här just den rätta platsen för mig? Lika bra att prova!" Sen kommer förstås all skit fram ganska snart, och jag ser att det inte passar mig över huvud taget, undrar hur jag nånsin kunnat tänka att det skulle kunna fungera.

Men nu inser jag att jag gjort detsamma även i relationer; Jag har hoppat på vagnar som känts bra utan att hålla huvudet kallt och fundera på VARFÖR det känns bra, tidigare. Så sent som för ett par dagar sedan yttrade jag orden "Om nåt känns bra och det inte är till skada för mig så brukar jag inte fundera på varför det känns bra, jag går bara med känslan och det besvärar mig inte". Och nu känner jag alltså annorlunda, eftersom jag först nu gått in och vänt på saken så att jag ser den i ljuset av resten av mitt liv. Först nu har jag haft insikten att göra det. Ibland undrar man om man är lite dum som inte ser sånt här med en gång, när det ligger in plain sight iklätt neonfärger, i stort sett. Men jag antar att det finns a time and a place for everything, kanske har det med åldern att göra, kanske med skiftningar inom en själv, kanske är det på grund av vad som händer i ens liv och vilka man möter. Eller lite av varje. Huvudsaken är att jag kommit på det, och att jag nu ska försöka förbättra saken, inom alla områden.

Frågan är bara: hur? Jag känner för att dra iväg nånstans, var som helst, och resa vidare vart jag än känner för, så länge jag har lust, för att få en känsla för vad och vem jag vill ha. Egentligen. Ska bara lösa problemet med energin som inte räcker till först också. All in due time, antar jag. All in due time.

2008 ska bli året då jag återuppfinner mig själv och hittar kärnan till allt gott och ont. It will.