Four scores and seven years ago
Härom dagen kom Angelia Jolie upp i en diskussion, så jag kollade upp henne på Imdb. Det visar sig att hon är född 1975. Hon är, med andra ord, fyra år äldre än jag.
Fyra år. Det är ju inte klokt. Inte för att hon på något vis ser gammal ut, tvärtom, hon ser oförskämt rosig och fast ut för en donna som fött tre ungar och dessutom adopterat tre till. Min chock ligger i att jag ser henne, och många med henne, som vuxna, medan jag inte ser mig själv som vuxen alls. Angelina Jolie har sex barn, hon har en seriös partner som medadopterat barnen och avlat de biologiska, hon har en lång och framgångsrik karriär, hon är FN-ambassadör och hjälper människor i utsatta länder på regelbunden basis, hon äger flera, enorma hus, och hon tjänar pengar som gräs. Fyra år. Jag har inga barn, ingen officiell partner, ingen som helst karriär, gör inte ett jota för de svaga i samhället (utom att jag kämpar för min egen sak, förstås, being sjukskriven och utslagen och fattig), jag hyser in mig i en 40-kvadrats etta tillsammans med min pojkvän, och jag tjänar inte en spänn - jag får ett mindervärdigt socialbidrag som inte ens räcker till mat, egentligen. Dessutom har jag skulder upp över öronen. Fyra år.
Egentligen är det inte så konstigt, givetvis är hon i 30-årsåldern, vad skulle hon annars vara? Det är det där grötiga vuxen-begreppet som spökar. När exakt, slår det egentligen till? Enligt mina förvirrande beräkningar, när blir man vuxen? Går det genom ett trollslag eller är det nåt som oundvikligen smyger sig på en och devours you whole? Sker det inom dessa magiska, kommande, fyra år? Jag har också en tendens att inte se Hollywoodkändisar som riktiga människor, de är mer produkter, Stomatol-leende robotar, ålderslösa, könlösa, doftlösa. Skapade för att sälja sin egen avbild och för att blidka massan. Ibland sipprar ett uns av verklighet igenom masken, och då blir jag förvirrad, som jag är nu, över dessa ynkliga fyra år.
Jag undrar om jag nånsin kommer se mig själv som vuxen? I min värld är vuxen ett mestadels negativt laddat ord. Det innehåller bra saker också, som mognad, förståelse, lärdom, vishet, ansvarstagande, rakryggat beteende och mod. Men även konformitet, tristess, rutin, förlorade drömmar, kugge i maskineriet, raksträcka mot döden, rädsla för det okända och annorlunda, ett tvångsmässigt vårdat beteende, a bland look, och kallprat. Jag kan i alla fall skatta mig lycklig över att jag inte har rykten om att vara vansinnig om mig (vad jag vet), inte skrivit mitt namn i blod på någon annan, inte tatuerat in min, numera före detta, makes namn, inte lämnat förvirrande incestuösa kommentarer om min bror och inte brutit kontakten med min pappa. Allt det där är inte så värst vuxet beteende heller, come to think of it.
Spegeln har alltid en baksida, det kan vara bra att ha i åtanke när man nästan ramlar baklänges på grund av fyra år.
Fyra år. Det är ju inte klokt. Inte för att hon på något vis ser gammal ut, tvärtom, hon ser oförskämt rosig och fast ut för en donna som fött tre ungar och dessutom adopterat tre till. Min chock ligger i att jag ser henne, och många med henne, som vuxna, medan jag inte ser mig själv som vuxen alls. Angelina Jolie har sex barn, hon har en seriös partner som medadopterat barnen och avlat de biologiska, hon har en lång och framgångsrik karriär, hon är FN-ambassadör och hjälper människor i utsatta länder på regelbunden basis, hon äger flera, enorma hus, och hon tjänar pengar som gräs. Fyra år. Jag har inga barn, ingen officiell partner, ingen som helst karriär, gör inte ett jota för de svaga i samhället (utom att jag kämpar för min egen sak, förstås, being sjukskriven och utslagen och fattig), jag hyser in mig i en 40-kvadrats etta tillsammans med min pojkvän, och jag tjänar inte en spänn - jag får ett mindervärdigt socialbidrag som inte ens räcker till mat, egentligen. Dessutom har jag skulder upp över öronen. Fyra år.
Egentligen är det inte så konstigt, givetvis är hon i 30-årsåldern, vad skulle hon annars vara? Det är det där grötiga vuxen-begreppet som spökar. När exakt, slår det egentligen till? Enligt mina förvirrande beräkningar, när blir man vuxen? Går det genom ett trollslag eller är det nåt som oundvikligen smyger sig på en och devours you whole? Sker det inom dessa magiska, kommande, fyra år? Jag har också en tendens att inte se Hollywoodkändisar som riktiga människor, de är mer produkter, Stomatol-leende robotar, ålderslösa, könlösa, doftlösa. Skapade för att sälja sin egen avbild och för att blidka massan. Ibland sipprar ett uns av verklighet igenom masken, och då blir jag förvirrad, som jag är nu, över dessa ynkliga fyra år.
Jag undrar om jag nånsin kommer se mig själv som vuxen? I min värld är vuxen ett mestadels negativt laddat ord. Det innehåller bra saker också, som mognad, förståelse, lärdom, vishet, ansvarstagande, rakryggat beteende och mod. Men även konformitet, tristess, rutin, förlorade drömmar, kugge i maskineriet, raksträcka mot döden, rädsla för det okända och annorlunda, ett tvångsmässigt vårdat beteende, a bland look, och kallprat. Jag kan i alla fall skatta mig lycklig över att jag inte har rykten om att vara vansinnig om mig (vad jag vet), inte skrivit mitt namn i blod på någon annan, inte tatuerat in min, numera före detta, makes namn, inte lämnat förvirrande incestuösa kommentarer om min bror och inte brutit kontakten med min pappa. Allt det där är inte så värst vuxet beteende heller, come to think of it.Spegeln har alltid en baksida, det kan vara bra att ha i åtanke när man nästan ramlar baklänges på grund av fyra år.
Etiketter: Jämförelse, Personligt, Samtiden, Ålder
