Thursday, I don't care about you
Jag har funderat på det här med veckodagarna. Inte på hur det ibland känns som att varje dag är en metaforisk måndag och inte heller på hur livet ofta känns som en ändlös sträcka av tisdagar, meningslöst hopsatta utan extravagant innehåll eller förändringar.
Okej då, jag får erkänna att jag har tänkt på det också, men det var inte det jag ville dela med mig av just nu.
Det jag har klurat på är namnen på våra veckodagar, deras härstamning och logik. Om vi inte helt ologiskt börjar med måndag, till exempel, vilket sägs vara månens dag. Och det låter ju rimligt rent etymologiskt. Dessutom hade vi i vår skandinaviska mytologi en gud vid namn Måne (eller Máni), som var son till Natt - gudinnan som med olika fäder avlade fram Jord, Dag, samt förstås syskonen Sol och Måne. De bägge syskonen var otroligt vackra, vilket vredgade gudarna så mycket att de bestraffade snyggingarna, och lät dem jagas över himlavalvet av ondsinta vargar. Måne åkte över himlen om natten, och hans syster Sol gjorde detsamma på dagtid. Helt logiskt, ju!
Sen blir det svårare med tisdag. Ti? Tis? Jag minns när Star Wars-filmerna restaurerats (och det petats in onödiga, fula och allmänt förstörande CGI-element i dem, skämmes, George!). Då gick jag och såg alla tre på bio, och min vana trogen sparar jag alltid mina biobiljetter. På biljetten för del V (1980) står det "Rymdinperiet Slår Ti". Kan Star Wars vara sanningen på spåren? Är det Imperiet som wasteat Ti och därför har han fått en dag uppkallad efter sig? Allt detta hände ju faktiskt för länge sedan, i en galax långt, långt borta. Nä, så gick det nog inte till, men tisdag är fortfarande en mycket märkligt betitlad dag.
I den ursprungliga romerska kalendern - vilken egentligen inte skapades av romarna, utan bara befäste redan allmänt nyttjad och känd kategorisering som härstammar allra minst från Babylonien - hade veckodagarna namn efter den tidens kända planeter: Månen, Mars, Merkurius, Jupiter, Venus, Saturnus, Solen. Fast att måndag är veckans första dag är en relativt ny tilldragelse, detta fastslogs inte i Sverige förrän 1972. Innan dess var det söndag som fick äran att vara veckostarter (twisted veckostarter), baserat på dåtides kunskaper om himlavalvet och planeternas rörelser, samt att man var så gudfruktig att man ansåg det vettigast att börja varje vecka med att dyrka sin/-a gud/-ar innan man kunde ägna sig åt nåt annat. Och gudadyrkan har sedan väldigt länge gjorts bäst på söndagar, då man fick vara ledig så man kunde underkasta sig gud. Trevligt, där.
Men åter till romarna: här valde man att ägna tisdag åt Mars, som var antikens krigsgud. Rimligt vore väl då, om Tor, den hammarsvingande, åskbringande kraftkarlen hade fått bli förkämpe för all världens tisdagar, men så blev det alltså inte, utan tisdagen gick istället till den i dagsläget betydligt mer okände guden Tyr. Tyr hette på urgermanska Teiwaz, och på svenska Ti. Sedär, tisdag faller äntligen på sin plats!
Men vem var då denne Tyr, som förärats evig recognition genom att ha en veckoligen återkommande dag? Tyr var killen som vågade stoppa handen i Fenrisulvens käft, för att den skulle känna sig säker på att den inte blev lurad (vilket den blev, och då blev den gode Tyr enhänt i ett nafs. Bokstavligt talat.). I övrigt är det mest Tyrs namn som hyser stor relevans. I isländskan betyder nämligen týr gudaväsen, och ordet kan även härledas till bland annat latinets deus och grekiskans dios (vilket även förvanskats till Zeus).
Onsdag då? Jo, det är ju Odens dag, det hör man direkt. Att onsdag för övrigt kallas för lillördag kommer från det äldre uttrycket piglördag, från den tiden då pigan, som inte fick vara ledig på lördagar, istället fick sig en ledig onsdag som kompensation. Torsdag är alldeles uppenbart Tors dag, och dessutom den kväll och påföljande natt då alla former av magi är mest tillämplig, enligt folktro. Festliga fredag fick de fina, fräcka, fruktbara flickorna Frigg och Freja splitta på, kanske mest för att forskare och kulturgubbs världen över inte fullt kan enas om huruvida de tu damerna inte var samma person after all.
Lördag är lögardagen, vilket alltså betyder att det är då man ska ta en dusch, då löga (av fornsvenskans løgha och proto-germanskans laugr, vilket betyder vatten eller vattenfall) är ett gammalt svenskt ord för att bada, tvaga och tvätta sig. En gång i veckan. Mmm, känn fräschheten i historiens vingslag! Intressant är också, att i många andra länder och kulturer är även lördag förknippad med en viss gud (Saturnus) eller religion i allmänhet (många muslimer har lediga lördagar, men arbetar som vanligt på söndagarna, judar håller shabbat om lördagarna, etc.) - men i Skandinavien badar vi istället. :D
Sist kommer söndag, som sägs vara solens dag. Har personligen lite svårt att vränga sön till sol, men vad skulle det annars vara? Sönernas dag, förvisso, men det har jag aldrig nånsin hört talas om. Mer troligt är att det bara är en förändring av språket, och att det ursprungliga namnet på dagen varit betydligt mer korrekt klingande. Wiktionary ger mig rätt i detta, ty där kan man läsa att vår söndag kommer av fornsvenskans sunnudagher, som i sin tur utvecklats från urgermanskans sunnōniz dagaz, vilket härleds ur en förtyskad översättning av latinets dies Solis. Allt detta betyder solens dag, fast på varsitt, gammalt språk. Så nu vet vi. Och, som jag tidigare nämnde, var förstås Sol (eller Sól i isländskan) en underskön gudinna vars lott i livet var att susa över himlavalvet med solen i sin vagn och en arg varg i hasorna. Pepp! Sol kallades även för Sunna eller Sunne, vilket ju faktiskt smälter samman med söndag rätt snyggt. Kära Sunna, som kompensation för att du, olikt Orup som faktiskt väljer att jagas av vargar, tvingas till detta öde så får du en egen dag. Varsågod, slit den med hälsan.
Märkligt är ändå, att söndagen är avsatt till bön och allmänt religionsbjäfsande, men ändå har varje dag, utom lördag, redan en gud anknuten till sig - och söndagen är dessutom Sols dag. Undrar om man fick bannor ifall man nitiskt bad till respektive gud på deras dagar, och enbart tillbad Sol på söndagen - istället för att arbeta i sitt anletes svett sex dagar i veckan och sedan vara helylle-religiös och be för hela guda-arsenalen på söndagen. Eller om man blev lite panikskraj ifall man underlät sig att be extra mycket till Sol om söndagarna, så hon inte skulle känna sig åsidosatt och ta sin jävla sol och dra från stan. Det vore typiskt dåligt att vara utan solen, faktiskt.
Varför kunde man inte hålla sitt bedjande om lördagarna istället, ifall man valde att ägna sig åt koncentrerad religiositet en gång i veckan? Det är ju enda dagen som inte är tjingad av en viss gud. Man kunde väl tvätta fötterna samtidigt som man rabblade böner, jättepraktiskt! :D Men oavsett hur man än gjorde så gjorde man säkert fel i någons ögon - åtminstone tills kristendomen kom och skövlade alla andra trosåskådningar och gjorde "valet" enkelt; be på söndag, till den ende guden. Åh, tack, snälla korstågsriddare, för att vi slapp Bodens Fästning, a.k.a. religionsfrihet och ett eget val. Tss!
Anyway, om vi går igenom en helt vanlig vecka ser det ut som följer: först är det natt då man slaggar, och ut kommer månen. Sen blir allt lite oklart, kanske för att man är nyvaken och sliten efter förra veckans eskapader. Alternativt så har man hämtat sig från helgen redan under måndagen (då man låg och sov) och känner sig därför som en gud på tisdagen. Därefter har huvudet definitivt klarnat tillräckligt för att man ska dyrka allfadern Oden, antingen för att tacka för att man är så badass eller för att ursäkta sig för att man varit ett as (hehu). Denna botgörelse följs av att man kanske går ut och slåss lite dagen därpå, för Tors skull. Nästa dag vill man liggas och fröjdas all day, all night, vilket bara naturligt påbjuder att man på lördagen känner ett trängande behov av tvagning. På veckans sista dag vill man, öh, vara ute i solen. I guess (och be, såklart).
And there you have it, en vecka utredd och förklarad, om än inte fullt logisk alla gånger, men vad kan man egentligen förvänta sig av forna tiders svunna storheter, religiösa förvecklingar och språkliga hopkok? Inte mycket vett, det är då ett som är säkert.
Okej då, jag får erkänna att jag har tänkt på det också, men det var inte det jag ville dela med mig av just nu.
Det jag har klurat på är namnen på våra veckodagar, deras härstamning och logik. Om vi inte helt ologiskt börjar med måndag, till exempel, vilket sägs vara månens dag. Och det låter ju rimligt rent etymologiskt. Dessutom hade vi i vår skandinaviska mytologi en gud vid namn Måne (eller Máni), som var son till Natt - gudinnan som med olika fäder avlade fram Jord, Dag, samt förstås syskonen Sol och Måne. De bägge syskonen var otroligt vackra, vilket vredgade gudarna så mycket att de bestraffade snyggingarna, och lät dem jagas över himlavalvet av ondsinta vargar. Måne åkte över himlen om natten, och hans syster Sol gjorde detsamma på dagtid. Helt logiskt, ju!Sen blir det svårare med tisdag. Ti? Tis? Jag minns när Star Wars-filmerna restaurerats (och det petats in onödiga, fula och allmänt förstörande CGI-element i dem, skämmes, George!). Då gick jag och såg alla tre på bio, och min vana trogen sparar jag alltid mina biobiljetter. På biljetten för del V (1980) står det "Rymdinperiet Slår Ti". Kan Star Wars vara sanningen på spåren? Är det Imperiet som wasteat Ti och därför har han fått en dag uppkallad efter sig? Allt detta hände ju faktiskt för länge sedan, i en galax långt, långt borta. Nä, så gick det nog inte till, men tisdag är fortfarande en mycket märkligt betitlad dag.
I den ursprungliga romerska kalendern - vilken egentligen inte skapades av romarna, utan bara befäste redan allmänt nyttjad och känd kategorisering som härstammar allra minst från Babylonien - hade veckodagarna namn efter den tidens kända planeter: Månen, Mars, Merkurius, Jupiter, Venus, Saturnus, Solen. Fast att måndag är veckans första dag är en relativt ny tilldragelse, detta fastslogs inte i Sverige förrän 1972. Innan dess var det söndag som fick äran att vara veckostarter (twisted veckostarter), baserat på dåtides kunskaper om himlavalvet och planeternas rörelser, samt att man var så gudfruktig att man ansåg det vettigast att börja varje vecka med att dyrka sin/-a gud/-ar innan man kunde ägna sig åt nåt annat. Och gudadyrkan har sedan väldigt länge gjorts bäst på söndagar, då man fick vara ledig så man kunde underkasta sig gud. Trevligt, där.Men åter till romarna: här valde man att ägna tisdag åt Mars, som var antikens krigsgud. Rimligt vore väl då, om Tor, den hammarsvingande, åskbringande kraftkarlen hade fått bli förkämpe för all världens tisdagar, men så blev det alltså inte, utan tisdagen gick istället till den i dagsläget betydligt mer okände guden Tyr. Tyr hette på urgermanska Teiwaz, och på svenska Ti. Sedär, tisdag faller äntligen på sin plats!
Men vem var då denne Tyr, som förärats evig recognition genom att ha en veckoligen återkommande dag? Tyr var killen som vågade stoppa handen i Fenrisulvens käft, för att den skulle känna sig säker på att den inte blev lurad (vilket den blev, och då blev den gode Tyr enhänt i ett nafs. Bokstavligt talat.). I övrigt är det mest Tyrs namn som hyser stor relevans. I isländskan betyder nämligen týr gudaväsen, och ordet kan även härledas till bland annat latinets deus och grekiskans dios (vilket även förvanskats till Zeus).Onsdag då? Jo, det är ju Odens dag, det hör man direkt. Att onsdag för övrigt kallas för lillördag kommer från det äldre uttrycket piglördag, från den tiden då pigan, som inte fick vara ledig på lördagar, istället fick sig en ledig onsdag som kompensation. Torsdag är alldeles uppenbart Tors dag, och dessutom den kväll och påföljande natt då alla former av magi är mest tillämplig, enligt folktro. Festliga fredag fick de fina, fräcka, fruktbara flickorna Frigg och Freja splitta på, kanske mest för att forskare och kulturgubbs världen över inte fullt kan enas om huruvida de tu damerna inte var samma person after all.
Lördag är lögardagen, vilket alltså betyder att det är då man ska ta en dusch, då löga (av fornsvenskans løgha och proto-germanskans laugr, vilket betyder vatten eller vattenfall) är ett gammalt svenskt ord för att bada, tvaga och tvätta sig. En gång i veckan. Mmm, känn fräschheten i historiens vingslag! Intressant är också, att i många andra länder och kulturer är även lördag förknippad med en viss gud (Saturnus) eller religion i allmänhet (många muslimer har lediga lördagar, men arbetar som vanligt på söndagarna, judar håller shabbat om lördagarna, etc.) - men i Skandinavien badar vi istället. :D
Sist kommer söndag, som sägs vara solens dag. Har personligen lite svårt att vränga sön till sol, men vad skulle det annars vara? Sönernas dag, förvisso, men det har jag aldrig nånsin hört talas om. Mer troligt är att det bara är en förändring av språket, och att det ursprungliga namnet på dagen varit betydligt mer korrekt klingande. Wiktionary ger mig rätt i detta, ty där kan man läsa att vår söndag kommer av fornsvenskans sunnudagher, som i sin tur utvecklats från urgermanskans sunnōniz dagaz, vilket härleds ur en förtyskad översättning av latinets dies Solis. Allt detta betyder solens dag, fast på varsitt, gammalt språk. Så nu vet vi. Och, som jag tidigare nämnde, var förstås Sol (eller Sól i isländskan) en underskön gudinna vars lott i livet var att susa över himlavalvet med solen i sin vagn och en arg varg i hasorna. Pepp! Sol kallades även för Sunna eller Sunne, vilket ju faktiskt smälter samman med söndag rätt snyggt. Kära Sunna, som kompensation för att du, olikt Orup som faktiskt väljer att jagas av vargar, tvingas till detta öde så får du en egen dag. Varsågod, slit den med hälsan.
Märkligt är ändå, att söndagen är avsatt till bön och allmänt religionsbjäfsande, men ändå har varje dag, utom lördag, redan en gud anknuten till sig - och söndagen är dessutom Sols dag. Undrar om man fick bannor ifall man nitiskt bad till respektive gud på deras dagar, och enbart tillbad Sol på söndagen - istället för att arbeta i sitt anletes svett sex dagar i veckan och sedan vara helylle-religiös och be för hela guda-arsenalen på söndagen. Eller om man blev lite panikskraj ifall man underlät sig att be extra mycket till Sol om söndagarna, så hon inte skulle känna sig åsidosatt och ta sin jävla sol och dra från stan. Det vore typiskt dåligt att vara utan solen, faktiskt.Varför kunde man inte hålla sitt bedjande om lördagarna istället, ifall man valde att ägna sig åt koncentrerad religiositet en gång i veckan? Det är ju enda dagen som inte är tjingad av en viss gud. Man kunde väl tvätta fötterna samtidigt som man rabblade böner, jättepraktiskt! :D Men oavsett hur man än gjorde så gjorde man säkert fel i någons ögon - åtminstone tills kristendomen kom och skövlade alla andra trosåskådningar och gjorde "valet" enkelt; be på söndag, till den ende guden. Åh, tack, snälla korstågsriddare, för att vi slapp Bodens Fästning, a.k.a. religionsfrihet och ett eget val. Tss!
Anyway, om vi går igenom en helt vanlig vecka ser det ut som följer: först är det natt då man slaggar, och ut kommer månen. Sen blir allt lite oklart, kanske för att man är nyvaken och sliten efter förra veckans eskapader. Alternativt så har man hämtat sig från helgen redan under måndagen (då man låg och sov) och känner sig därför som en gud på tisdagen. Därefter har huvudet definitivt klarnat tillräckligt för att man ska dyrka allfadern Oden, antingen för att tacka för att man är så badass eller för att ursäkta sig för att man varit ett as (hehu). Denna botgörelse följs av att man kanske går ut och slåss lite dagen därpå, för Tors skull. Nästa dag vill man liggas och fröjdas all day, all night, vilket bara naturligt påbjuder att man på lördagen känner ett trängande behov av tvagning. På veckans sista dag vill man, öh, vara ute i solen. I guess (och be, såklart).And there you have it, en vecka utredd och förklarad, om än inte fullt logisk alla gånger, men vad kan man egentligen förvänta sig av forna tiders svunna storheter, religiösa förvecklingar och språkliga hopkok? Inte mycket vett, det är då ett som är säkert.
Etiketter: Fakta, Funderingar, Historia, Pogo, Religion, Språkligt
