I haz a sad

John Hughes är död. Vid 59 års ålder, av en hjärtattack. Jag vet inte ens vad jag ska säga, jag saknar ord, på riktigt.

Tillbringade en kvart med att äta halvkalla sojakorvar och stirra blankt framför mig medan jag försökte processa nyheten. Jag vet ändå inte vad jag ska säga, mer än att jag är chockad och bedrövad. Jag älskar vissa av hans filmer innerligt. Jag vill inte att han ska vara död.

In his honour gör jag en topp fem-John Hughes idag. Vila i frid.

#5 "Pretty in Pink"
#4 "Weird Science"
#3 "The Breakfast Club"
#2 "Ferris Bueller's Day Off"
#1 "Sixteen Candles"

Och som en extra bonus finns ett väldigt vackert minne av honom nedtecknat, från en tjej som hade lyckan att brevväxla med Hughes under några år på 80-talet. Verkligt rörande och få förunnat.

Soft and sad

Okej, jag överöser er med blandband, jag vet. Men det är ju så jävla KUL att göra! :D

01. Karin Ström - Psykos
02. Imogen Heap - The Walk
03. Tunng - Tale From Black
04. Portishead - Sour Times
05. Backworld - The Devil's Plaything
06. Ray LaMontagne - Empty
07. Antony & The Johnsons - You Are My Sister
08. Emmylou Harris Ft. Dave Matthews - My Antonia
09. Iron & Wine - Such Great Heights
10. Elvis Costello & Brian Eno - My Dark Life
11. Woven Hand - Dirty Blue
12. Soulsavers - Revival
13. Chris Isaak - Graduation Day
14. Nick Cave & The Bad Seeds - Loom Of The Land
15. Markus Krunegård - Samma Nätter Väntar Alla
16. Marianne Faithful - Who Will Take My Dreams Away?
17. The Smiths - Asleep

Dagens bio

Så, då är "Stardust" beskådad och den lämnar mig... ganska tom.

Det var en välgjord, snygg och välspelad film, men det var inte Stardust, inte så som jag sett berättelsen. Fram för allt kändes allt mycket glättigare och mer barninriktat. Visst, boken är en fantasyroman, en saga, men den riktar sig knappast direkt till barn, vilket det kändes till mångt och mycket som att filmen gjorde. Självklart är det svårt, för att inte säga omöjligt, att via en film få fram alla nyanser och intrikata delar av en skriven berättelse, men jag tycker ändå att filmatiseringen kändes onödigt tjo-och-tjim och plastig. Man hade kastat in lite väl många bögskämt och slapstickliknande skojerier för min smak. Gaiman är svartare än så, han är mer sober och syrlig i sitt språk och han är betydligt mer själfull.

För min del var det här den ungefärliga berättelsen på ytan, och bakom ytan fanns just ingenting. Synd. Men en klart sevärd flm visserligen, perfekt för en biokväll eller en slapp bakissöndag. En äventyrsfilm, fast nästintill helt utan själ, liv och smärta. Jag är inte alltför ledsen, jag hade trots allt inte förväntat mig särskilt mycket. Men ändå kan man ju inte låta bli att känna lite sorg över att världen inte får se Gaimans värld fullt ut. Äh, de får väl läsa boken istället, som vettigt folk gör!

Läste dessutom i Metro att Terry Gilliam var på tapeten för att regissera den, och det var nog tur att det inte blev så. För i så fall hade jag legat som en hulkande liten boll under mitt säte på biografen om det inte hade blivit Världen Bästa Film. Att baka in ens Litterära Favorit med ens Film-Favorit borde nästan vara förbjudet, det går ju bara inte att hantera några skavanker i slutprodukten då. Too much input, does not compute!

IMDb-kunskap #3

På förekommen anledning - "Poltergeist" gick just på TCM - så kollade jag upp Heather O'Rourke, mer känd som Carol Anne. Hon var ungefär sex år då den första Poltergeist-filmen spelades in, och dog under inspelningen av "Poltergeist III", vid blott tolv års ålder.

Tydligen diagnosticerades hon med samma kroniska tarmsjukdom som jag har, Crohn's, men läkarna trodde först att det bara var influensa. Hon kunde inte behålla maten och blev blå om händer och fötter, sedan svimmade hon. På operationsbordet dog hon av blockeringar i tarmsystemet.

Ruskigt otäckt att läsa för mig som lever med sjukdomen, men lyckligtvis vet om den och har gått på kontroller sedan jag var runt tio. Men tänk om den inte hade upptäckts? Jag vet hur det känns att ha ett så kallat skov i sjukdomen, när magen totalpajar och man bara kräks och inte kan äta nånting, går ned i vikt rapidsnabbt och har fruktansvärt ont, och jag tycker verkligen synd om Heather O'Rourke.

Vila i frid, lilla tjejen.

Going public

Nå, förr eller senare måste jag ju dela med mig av vad som hänt i mitt liv till er som skulkar omkring här också.

So here goes: jag och Johan har gjort slut. Det blir bäst så och vi är fortfarande vänner.

Allt praktiskt är inte löst än men vi jobbar på det. Furthermore så vill jag inte prata om saken och har ingen lust att gå in på mer detaljer. Men nu vet ni i alla fall. Tack för mig.