Babylycka?

Så länge jag kan minnas har jag tänkt att jag skulle vilja ha barn. När jag är stor. Sen. I framtiden. Alltid lite vagt sådär, ungefär som man tänker att man skulle vilja kunna ett till språk eller att spela ett instrument; Det är något man gärna vill ha eller kunna men inte ägnar avsevärd tid och energi åt att faktiskt lära sig eller skaffa. Samtidigt har jag alltid hatat barn, känner ingen samhörighet med dem, ingen modersinstinkt gentemot dem och jag har inget som helst behov av att jobba inom vården eller på dagis.

Nadya Suleman, the octamom

Furthermore så verkar det som att åtminstonde 95% av den kvinnliga befolkningen förändras totalt efter barnafödsel. Deras hjärnor förvandlas till gröt, de kan bara prata om sina barn, tävla om vem som hade svårast förlossning, och hur mycket skit de köpt åt sin unge. Dessa brudar förlorar hela sin identitet och uppgår till att vara endast och för evigt en Mamma. Jag värdesätter min personlighet, mina intressen och min intelligens alltför mycket för att vilja ge upp det till förmån för att nästan bara få säga saker som "Jaaaa, duttia mammas hjärtegull som kackat i byssan!" samt att i stort sett uteslutande hänga med andra föräldrar (för hur många barn-ointresserade/barnlösa orkar umgås särskilt mycket med morsor som inte kan sluta tjata om utslag och tandsprickning?) och enbart ägna all min vakna tid åt Mitt Barn. Jag säger inte att alla blir såna (jag känner ett flertal som vägrat), men en oroväckande stor del blir det. Och som sagt, om jag inte blir en av dem, så lär jag tvingas umgås med dem. Pest eller kolera.

Men ändå, för några år sedan så började det slå mig likt en alltjämt ökande ansamling av tegelstenar, att det där "senare" och "framtiden" och "när jag är stor" faktiskt redan var här, och nu. Jag insåg att man inte kan gå och vänta i evighet på rätt tillfälle, så plötsligt började mitt liv fyllas av bebistankar, barnprat, funderingar, rationalitet, föräldrapenningsräknande och gud vet allt. Jag var så redo och så sugen på att sätta bo att det skrek inom mig. Sen gick jag rakt in i en tio tons lastbil och blev sjukskriven, vilket jag är fortfarande än idag.

Och alla de där barntankarna, som upptog så stor del av min vakna tid, de flög sin kos. Helt borta. Först antog jag att det var en kombination av att ett gammalt förhållande (med en mycket barnintresserad partner) tog slut och ett nytt började, samt att jag inte mådde bra, som utgjorde den förändrade inställningen. Nu, två år efter det första insjuknandet inser jag att jag inte förändrats nämnvärt från hur jag kände det i yngre år. Jag har verkligen aldrig gillat barn, jag har fortfarande väldigt svårt att tänka mig mig själv som självuppoffrande och tålmodig förälder; Tanken på bajs, kiss och spya överallt gör att jag vill ritualtvaga mig, jag blir inte varm inombords av barnskratt, existensen av tonåringar gör att jag vill nukleärbomba dem allesammans och jag är inte beredd att offra min kropp, min bräckliga hälsa och min fritid för någon annans skull.

Men det är fortfarande cold hard facts att man som tjej har en begränsad tid på sig för detta barnalstrande. Enligt min ringa mening är det högst olämpligt att vara över 40 bast innan man blir på tjocken, eftersom ett äldre värddjur ökar hälsoriskerna för både mor och barn avsevärt, samt den avskräckande tanken på att när min unge är 18 så är jag 58. Allt annat än upplyftande. Dock känner jag att jag knappast är redo för några såna stora livsomvälvande förändring som en knodd innebär - än, och på minst tio år - vilket skulle göra att jag som bäst tangerar min egen gräns.

Skilladen jag upplever nu är att det inte känns som om hela världen går under om jag inte skaffar några barn nånsin. Kanske jag gör det, kanske inte, men det är inget jag tänker låta hänga över mig som ett Damoklessvärd längre.

Min kropp, mitt val.
Era kroppar, ert val.
Det känns skönt att veta.