Tredje gången gillt

Det finns exakt tre populärkulturella karaktärer som jag på riktigt är rädd för. Vansinnigt rädd för, rent av, så pass att jag inte kan titta om jag ser dem på tv eller på bild. Eller i verkligheten. För bara för att de är fiktiva figurer betyder ju inte det att folk inte kan få för sig att svida om till dessa fasor när det vankas maskerad. Och being a maskerad-älskare av rang, så har jag givetvis löpt en avgjort förhöjd risk att konfronteras med mina rädslor genom åren.

Nu, i nådens år 2010, kan jag meddela att jag mött samtliga av mina plågoandar i utklädnadssammanhang. Och jag har överlevt.

This is my tale.

Sadako - 2006
För den som inte vet vem Sadako är, så får ni fan googla bilder själva. Bara för att min rädsla numer mattats något, betyder det inte att den är borta. Eller att jag är suicidal, så några bilder på den faktiska karaktären blir det rakt inte tal om. En annan måste ju få sova, vet ni! Däremot kan jag berätta att Sadako är den karaktär som hela "Ringu"-serien kretsar kring. "Ringu" var en skräcknovell skriven av Koji Suzuki från början, som senare adapterades till manga-format, och även filmades mycket framgångsrikt 1998 ("Ringu"). Första filmen följdes av en sequel: "Ringu 2" (1999) och prequeln "Ringu 0: Bâsudei" (2000), bägge även baserade på noveller av Suzuki. Dock finns flera varianter på storyn i andra versioner också, såsom en tv-serie från 1999, men även en tv-film som gjordes redan 1995. Givetvis är alla utländska framgångssagor nånting som Hollywood måste doppa sina syltiga fingrar i, vilket gav oss den, i jämförelse, totalt meningslösa "The Ring" (2002) och uppföljaren "The Ring Two" (2005). Den sistnämnda är perverst nog regisserad av Hideo Nakata, som ligger bakom alla tre originalen - tv-filmen inte inräknad. Mannen har alltså re-regisserat sin egen film, på annat språk och med andra skådisar. Fräscht? Korea kunde visst inte heller stå ut med japsarna, och gjorde själva en remake 1999: "The Ring Virus". Åh, och författaren Suzuki har även präntat ned "Rasen" (a.k.a. "Spiral") - som är fjärde delen om Sadako men filmades redan 1998, och "Dark Water" (2002) innan de blev filmer. Och "Dark Water" finns förstås också i en amerikansk remake från 2005. Förvirrande? You bet'cha!

Men hur som haver så handlar detta om japansk skräck, i form av en utstött, död liten flicka. Äcklig som få. Första gången jag såg "Ringu" (den japanska från 1998) hade jag mardrömmar i säkert tre veckor efteråt. Min gamla barndomsrädsla för mörkret återvände med förnyad kraft (okej, egentligen har den aldrig försvunnit, men i det här skedet nådde skräcken magnituder jag inte upplevt sedan barnsben. Fast då var jag oförklarligt rädd för Dracula och namnlösa monster under sängen). Alla asiater var livsfarliga, alla barn vidriga, och alla asiatiska barn var givetvis döden själv i Sanrio-hårspännen. Sen blev det inte bättre av att jag, när förlamningen efter första titten på första filmen släppt sitt järngrepp och mardrömmarna tunnats ut, var dum nog att se även "Ringu 2" och "Ringu 0: Bâdsudei" och den totala, paralyserande fasan var ett faktum. Ålen, min bästa vän här i världen, förstod mig till en början inte särskilt, men detta ändrades snabbt, då det visade sig att hon råkat se den amerikanska "The Ring" först av allt. Sen såg hon de japanska filmerna och plötsligt var vi två livrädda fåntrattar, darrande som asplöv i fruktan för Sadakos vrede.

År 2006 höll jag och min dåvarande en födelsedagsmaskerad på hans 30-årsdag, med temat "Skurk eller Hjälte". Avsikten var alltså att man skulle klä ut sig till någon eller något som kunde tolkas som antingen en hjälte eller en skurk. Själv var jag min favorit X-man Wolverine, Ålen var en hattkastande Oddjob, och andra gäster inkluderade Spindelmannen, Jokern, och Iceman från "Top Gun" (1986), bland andra. Plötsligt ringer det på dörren, och istället för att glatt utropa komplimanger och välkomnanden åt mina gäster, finner jag mig istället gallskrikande av skräck, spurtande tillbaka mot vardagsrummet. Utanför dörren står motherfucking Sadako! Livs levande! Hon hasar sig (men ååhhh, HASAR! Skräcken!) in i lägenheten, mot mig och Ålen (som vid det här laget också börjat skrika), och jag lovar och svär att vi bägge var på god väg att hoppa ut genom fönstret. Tre våningar upp. Bara för att slippa vara i närheten av Sadako. Att personen i dräkten dessutom var asiat gjorde det bara etter värre, och mer verkligt.

Lyckligtvis visade sig ju filmfasan vara någon jag kände, och detta gjorde att rådjurspaniken gav efter, men det tog en bra stund innan det kändes bekvämt att umgås ändå. Framåt småtimmarna var det dock lugna puckar, då Sadako sjöng SingStar, åkte skateboard och var allmänt full och festlig. Än idag är såväl Ålen som jag rädda, men det är inte riktigt lika hemskt i alla fall. Men nog fan skriker jag, högt, åt samma scener i filmerna, som jag gjorde första gången. Och andra, tredje, fjärde... Är jag en självplågare?

Mitt i natten-spex med kepsklädd Sadako och skitglad Oddjob! :D

Killer Bob - 2007
Näste man till rakning är den extremt obehaglige Killer Bob, från världens bästa tv-serie, "Twin Peaks" (1990). När Twimpan började gå allra första gången såg jag inte mycket av det. Dels var det alltför sent på kvällarna och dels verkade det helt sjukt läskigt. Jag minns dock att jag såg vissa scener med Bob, som för alltid etsade sig fast i min hjärna, och som jag än idag absolut inte kan titta på utan att vara vansinnigt rädd och pipa och tjuta tills man inte ser karln mer på ett tag. Festliga fakta om Bob är att Frank Silva, som spelade rollen, jobbade som ljussättare egentligen, och fixade på inspelningsplatsen av piloten av "Twin Peaks" när David Lynch fick syn på honom i en spegel och hoppade till av rädsla. Fattar ni, David Lynch, denne man vars hjärna inte kan vara annat än ett svart virrvarr av vansinne och suggestiva mardrömmar, BLEV RÄDD. Därmed bestämde sig Lynch för att Silva skulle spela rollen som Bob, och det gjorde han ju helt rätt i, eftersom han inte är den enda som skrämts av karlens utseende. Nå, långt senare i livet, när jag inte längre var elva år och måste sova tidigt, kunde jag äntligen se serien ordentligt, vilket jag är mycket glad för då jag uppenbarligen älskar den och håller den högre än alla andra tv-serier i evighetens evighet, amen. Men jag kunde ändå inte titta på Bob utan att bli rädd. Riktigt, riktigt rädd.

Så, i oktober 2007, när en kamrat och tillika TP-fan kom på den lysande idén att husera Twin Peaks-maskerad kan man ju lugnt säga att både Ålen och jag blev eld och lågor. Och rädda, eftersom risken att NÅN skulle vara Bob var sjukt stor. Ålen är såklart också TP-fanatiker OCH rädd för Killer Bob - vi är inte BFF's for nothing, y'all. Och rädslan var befogad. När vi kommit fram till festen och svidat om till våra kostymer (jag: Laura Palmers lik, Ålen: fresh meat på One Eyed Jacks) så satt han där, bakom en soffa, och hukade och plirade upp under sitt långa, gråa hår! Så fucking jävla asäckligt, och dessutom en uncanny parafrasering på scenen där vi först får se Bob, när Sarah Palmer får en flashback/syn av dotterns rum Den Där Morgonen, och plötsligt ser Bob, HUKANDE vid sängens fotända! Aaahh! Döden i grytan!

Även här visade sig såklart the man behind the mask, vilket krackelerade den otäcka fasaden av den demoniske Bob och sjasade rädslan på porten en smula. Twimpan-quiz, öl och allmänt glatt lynne gjorde även sitt, och till slut gick det till och med bra att låta Bob vira tejp om liket Laura (mig), samt skaffa sig ett nytt offer ("It is happening - again") i att tejpa ihop även den nya horan (Ålen). Aversionsterapi at its fullest! Killer Bob i TP skrämmer mig fortfarande in i märgen när jag ser om serien*, men jag klarar av att gå omkring i min lägenhet, att släcka lampor, och att titta ned mot sängens fotända efteråt i alla fall. Bra jobbat av mig!

"She's dead, wrapped in plastic!"

*Dock har jag ännu inte sett klart serien! Varje gång jag ser om den så ser jag något eller några avsnitt längre än sist, men jag vill verkligen inte att den ska ta slut. Att inget nytt ska finnas att se. Jag har ungefär 5-6 avsnitt kvar till slutet av den andra och sista säsongen, och vad ska jag göra då? Tja, jag kommer bara fortsätta se om den ändå. Om och om igen. Den blir aldrig dålig.

Pennywise - 2010
När jag var liten visades miniserien "Det" (1990) på tv, baserad på Stephen Kings bok med samma namn. Uppenbarligen kom den här samma år som "Twin Peaks", så jag tippar på att i tio-elva årsåldern var jag som mest neurotisk och räddhågsen av mig. Det låter ju onekligen så i retrospekt, i alla fall. Hur som haver så är ondskan, och därmed skräcken i serien förkroppsligad i en clown, men inte vilken clown som helst, utan den vidrigaste, mest djävulska och skrämmande clown som finns: Pennywise. Jag hatar clowner, alla clowner, och tycker enbart att de är obehagliga och otäcka. Gissa vems fel det är? Jag menar, okej, vem tycker egentligen att clowner är roliga numera, right? Men de flesta ryser inte av obehag vid åsynen av en rödnäst lustigkurre i spexiga paltor ändock. Men det gör jag, särskilt om det är Pennywise.

Om vi uttrycker det såhär: sist jag såg om "Det" var för lite mer än tio år sen, och då bytte jag kanal varje gång jag visste att clownhelvetet skulle dyka upp. Jag kollade på hela avsnittet utan att se Pennywises nuna en enda gång. Jag redigerade helt enkelt bort hela anledningen till varför folk kollar på serien. Och jag var runt tjugo år gammal. Så jävla hemsk tyckte jag att han var - är. Men under alla dessa år har jag ändå aldrig varit med om att stöta på en livs levande Pennywise. Jag har varit lyckligt förskonad från denna livslånga pest - tills i år.

Halloween firades i år sedvanligt med maskerad och buller och bång. Värdinnan hade som alltid pyntat järnet och alla gäster var som sig bör upp över öronen maskerade till allt mellan himmel och jord (och rymden såväl som underjorden!), och plötsligt står den sista utposten på skräckhimlen där, framför mig, in the flesh: Pennywise, i all sin vidrighet! Tur i oturen att det den här gången dolde sig en god vän, och en snäll vän som inte skulle hålla på att skoj-skrämmas när hon förstod min fasa, under lagren av skräckinjagande clownfreak, och tur också att de spetsiga tänderna var för opraktiska, så att leendet tillhörde henne - inte honom. Och speaking of skoj-skrämmas så tycker jag att det är nåt jävligt fel på den typen av människor som gör sånt; när man talar om att man är väldigt rädd för något, något som de själva inte fruktar, så tycker de att det är "roligt" att utsätta en lite extra för det obehagliga. ROLIGT? Det här är för mig obegripligt, vet de här människorna inte vad en fobi är? Man kanske inte begriper rädslan, men a word of the wise är att ju obegripligare rädsla, desto större chans att det rör sig om en tvättäkta fobi = LÅT BLI att utsätta den stackars kraken för skit du inte förstår. Nice manners, babe! Very hostile!

Anyways så lugnade jag mig relativt snabbt efter den inledande clown-chocken, men kunde inte känna mig fullständigt avslappnad när Pennywise var nära; många gånger tystnade jag och höll andan då min vän passerade. Tokigt nog var där även en annan festdeltagare som kände exakt likadant, så värst var det i de situationer då han och jag pratade, och Pennywise gick förbi, haha. Hon kände sig lite ovälkommen, rent av, men vad ska man göra? Men även Pennywises djävulska ondskefullhet mjuknade alltså till slut, och jag slapp dras ned i underjordiska kloaker, fyllda med döda barn.

Men skräcken släpper aldrig helt, är man rädd så är man. Och det är bäst att vara varlig i närheten av ondskefulla, luriga clowner, dödsbringande japanska barnlik eller gråhåriga mördardemoner: man vet aldrig vad de kan ta sig till.

Linde som ÄCKLIGA Pennywise, Halloween 2010.
Foto av Tommy Kent Södergren.

Rädslan för det okända

Man brukar ofta tala om den klassiska rädslan för det okända, att det man inte förstår, det fruktar man. Men kan man verkligen applicera det på alla typer av rädslor?

Jag förstår till exempel inte matematik. Jag undviker det helst och mest och gruvar mig förfärligt när jag ändå måste försöka klara av att bemästra skiten. Men om jag fruktar det vet jag inte om jag kan ställa upp på. Det är ju inte så att jag börjar gråta av skräck inför en ekvation, eller så att jag av rädsla undviker att ägna mig åt mer komplicerade kalkyleringar än plus och minus. Jag undviker det eftersom jag vet att jag inte kan det. Liksom brännboll; Jag spelar helst inte bränboll eftersom jag vet att jag är sketakass på att slå och fånga lyror och kasta bollar. Visst skulle jag kunna öva på brännboll, så att jag blir duktigare på det, och därmed finner större nöje i det. Men sanningen att säga så är jag usel på allt som innebär boll-handkoordination. Jag ogillar också sport i så gott som alla former, både att delta i och att titta på. Så varför skulle jag plågsamt och glädjelöst kämpa mig till att bli marginellt bättre på brännboll för, när jag ändå inte kommer uppskatta det särksilt mycket mer efteråt? Plus att jag som sagt, inte skulle ha kul i processen heller. För att bemästra min rädsla? Men jag är ju inte rädd, jag är bara ointresserad. Och intelligent nog att veta att vissa saker inte ligger för mig, helt enkelt.

Gällande matten så försöker jag jämt och ständigt klara av den, med ganska varierande resultat, helt enkelt för att det är svårt att leva ett någorlunda normalt liv utan att nånsin behöva räkna. Så jag räknar, och räknar om och räknar fel och räknar rätt. Men jag fortsätter, jag räknar på trots att jag hatar det och trots att jag inte förstår mig på det. Alltså möter jag den så kallade rädslan, men hittar ändå ingen förståelse. Så vad hände med talesättet, där? Det är mig fortfarande mestadels okänt, men you can't blame for not trying. Det är samma sak som med bollsporter: det ligger inte för mig. Bollsporterna låter jag bli, eftersom de inte utgör en väsentlig eller värdefull del av mitt liv och min vardag. Matematiken kommer jag inte undan, så den jobbar jag vidare med, fastän jag inte kommer någonstans.

Vad gäller så kallad irrationell rädsla, såsom den för mörkret ofta benämns som, så är just darkness i allra högsta grad en skräck med capital c för mig, alltså egentligen något jag borde försöka förstå mig på för att sluta frukta. Fast hur fan förstår man sig på mörkret? Mörkerrädslan är väldigt olika beroende på var man är, när man är där, vem som är med eller inte, och så vidare. Så bara för att man kanske lär sig möta mörkret på sin farmors vind betyder det inte att man klarar av mörkret på vägen hem från tuben en sen lördagsnatt, eller så. Den sistnämnda sortens mörker finns det dessutom gott om fog för att frukta, då det kan dväljas allehanda ondskefulla ting däruti: mördare, våldtäktsmän, förrymda psykfall, stråtrövare och mimare. To name a few. Mörkerrädsla är helt enkelt befogad, eftersom mörkret i sig fördunklar andra potentiella faror. En så kallad dubbel-luring. Mörkret är för stort och allsmäktigt, det livnär sig på rädsla och på att äta själar. Det är alltså rimligt och sunt att hysa en viss rädsla för mörkret, och att inte förlita sig på att det är själva mörkret som utgör den faktiska faran.

En del saker som man inte förstår, undviker man för att man inte har nån lust med dem, inte för att de ingjuter någon form av skräck i en. Och det finns viktigare saker än brännboll och matematik att kunna bemästra här i livet, så varför ens försöka mer än nödvändigt? Mörker, däremot, är en backstabbing, slut-faced hoe-bag som inte kan visas tillit åt. Den enda boten mot mörker, that which kills its very essence och förgör dess ondska, är ljus. Varde ljus!

Spidersense

Jag och Jocke var på landet i några dagar i juli, i min familjs stuga. Stugan ligger jättefint, alldeles nära en sjö och med lagom avstånd till grannhus, i pittoreska avkrokar med mycket ängar, slingrande landsväg och gamla trähus. Mamma och pappa köpte stugan 1974 eller -75, och har byggt till och om och ut den sedan dess, som barn tillbringade jag så gott som varenda sommar där.

När jag var liten hade vi bara ett enkelt dass, som låg i källaren. Där var det mörkt, lite fuktigt, lågt i tak, kallt, och givetvis kryllande av insekter, eller för att vara mer specifik: spindlar. Jag har, så länge jag kan minnas, varit livrädd för spindlar och får ofta hånfulla leenden och förklaringar om att de ju inte är farliga tillbaka när jag berättar detta. Jag vet att de inte är farliga egentligen, jag vet att de är skitsmå, men lik förbannat skrämmer de livet ur mig. På dasset brukade jag utan överdrift ägna ett par minuter åt att scanna rummet och registrera spindelaktivitet, samt smälla ihjäl de som befann sig för nära eller bakom mig, med en hoprullad tidning (jag jag tog medvetet med mig en sådan just för detta, varje gång jag behövde gå på toa). Varje gång. Sen satt jag på helspänn och stirrade på de spindlar som satt längre bort, ifall de plötsligt skulle börja krypa närmare mig och gå till attack.

And then you go and spoil it all by inreda ditt hem som hos Carl Larsson.
Inga jävla spindelbilder i det här inlägget, inte!

I källaren fanns också duschen, vilket gjorde duschandet till en extremt snabb och skräckfylld historia, även denna med vaksamma panikögon överallt, och det var i duschen som min stackars mor råkade ut för den äckligaste spindelhistorien jag nånsin hört (från nån jag känner). På något magiskt otrevligt sätt fick hon in en spindel i örat. IN I ÖRAT! Och den kröp så långt in att hon inte kunde få ut den. DEN FÖRSVANN IN! :O Så hon fick åka till sjukhuset och spola ut den. SPOLA UT SPINDELN UR ÖRAT! Det här är helt sinnessjukt äckligt och jag skulle svära på att det var en modern myt om det inte var för att det var mamma som råkat ut för det. Min mor hittar inte på sånt här. Märkligt nog är hon inte rädd för spindlar heller, as a matter of fact så är det bara jag i hela familjen som är det. Typiskt.

Inne i stugan fanns, och finns, också spindlar, om än inte fullt lika många och frekvent förekommande som på dasset. En gång skulle jag torka händerna efter att ha tvättat dem, och upptäckte en stor, långbent jävel som satt på handduken, några centimeter från min hand, och började röra sig närmare. Jag gallskrek och är sedan dess alltid mycket skeptiskt mot handdukar i gamla hus.

En annan gång, när jag var ganska liten och inte hade vant mig riktigt vid att sova med släckt lampa än, så hade jag en ficklampa med mig i sängen. Jag lyste upp i taket, för att kolla överallt så inget farligt fanns i mörkret, och såg en spindel sitta där. Sen gick den, sakta sakta, längs med hela taket, rakt ovanför min säng från fot- till huvudgavel, tills den försvann in i väggen på andra sidan. Jag låg som paralyserad och följde den stoiskt med lampan, medveten om att den var för högt upp för att kunna dödas, att det var för sent för att be pappa om hjälp och att jag helt enkelt fick tiga och lida. Samt att jag faktiskt inte hade en aning om var den tog vägen när jag inte längre såg den. Det var inte så lätt att somna då.

This calls for a Wilhelm scream!

En kväll under den senaste vändan i stugan så hade Jocke gått och lagt sig, och jag satt kvar i soffan en stund medan jag väntade på att min sovtablett skulle få verka lite. Plötsligt känner jag hur det kittlar lite i pannan. Jag hade diadem på mig, och tänkte förstrött att det var konstigt att en hårslinga bara kunnat ta sig ut och kittla sådär, och viftade bort det kittliga. I ögonvrån såg jag hur nåt svart föll ned från mitt huvud. Nån som vill gissa i det här läget? Yep, såklart en gammal ärkefiende igen, herr spindel, we meet again. Jag blev alldeles iskall, flög upp ur soffan, ryckte upp sovrumsdörren och sa högt och skrämt med stel kroppshållning: "Jag hade en spindel i ansiktet!", vilket väckte Jocke direkt.

Det fina med att ha en omtänksam käresta är att man slipper handskas med stora feta spindlar själv. Han föste in den under ett glas och kastade ut den i naturen igen, allt utom mitt synhåll, eftersom den var så stor att han inte ville att jag skulle se. Och den hade alltså klättrat på mig, förmodligen upp genom håret, och ut i min panna. I mitt ANSIKTE, FFS. Det kliar överallt när jag skriver detta, det är så äckligt att jag bara stänger av alla känslor i rent survival mode. Som att detta inte vore nog, så gick jag efter denna pärs in i sovrummet och fixade till lakanen lite, samt kollade automatiskt och inte så lite uppskärrat omkring i rummet efter eventuella spindlar där också. Som att jag vore den ofrivilliga stjärnan i en ondskefull pjäs kommer det precis då krälande ännu ett av dessa jävla ninja assasin-kryp på golvet. Den här fick inte förflyttas ut utan botade med sitt liv för att den behagat dyka upp i mitt sovrum, i mitt uppjagade tillstånd.

Jag la mig i sängen, stel som en planka, och låg med öppna ögon och lampan på i säkert en halvtimme. They're still out to get me.

Och folk har svårt att förstå varför jag utvecklat denna rädsla, varför jag fortfarande är rädd för dem? Bah. You try being attacked like this! Ormar, råttor, skorpioner och andra insekter är helt okej, men fan inte spindlar.

Mrs Robinson?

Eh, okej. 2008 har bjuckat på idel yngre män i mitt liv, både de jag har lattjat med och de som visat intresse men fått nobben, och mitt nuvarande finfina crush är fem år yngre än mig - men nu är väl ändå måttet rågat: En sextonåring skickade just raggmail till mig på Helgon.

Vad är det som händer här? Vad sänder jag för slags signaler egentligen? Someone, quick, make me stop! :O

Here's to you, mrs Robinson!

DOA

Gårdagens skadelista:

• Papercut i höger pekfinger
• Papercut i höger tumme
• Chilifrön i sagda papercuts
• Lökstänk i bägge ögon
• Salt i papercut i tumme
• Ångor av chilifrukt som tillagas i wok i bägge ögon

Det sistnämnda ledde till att min man fick leda mig i blint stadium, ut i badrummet och räcka mig linsvätska så att jag kunde spola rent ögonen.
Tumskadan var magisk också (SVART, OND MAGI). Jag märkte aldrig att jag faktiskt skar mig i mer än ett finger, men kände först efter matlagningen att det sved som helvetet självt i tummen. Jag såg dock inte ett spår av någon skada, men ändå sved och brände det oupphörligt i flera timmar under kvällen, vilket gav upphov till en väldigt lång klagosång från mig. Men jag menar, det kändes som en korsning av att ha klämt sig och bränt sig. Inte koolt.
Undrar vad som ska hända idag?