Spidersense

Jag och Jocke var på landet i några dagar i juli, i min familjs stuga. Stugan ligger jättefint, alldeles nära en sjö och med lagom avstånd till grannhus, i pittoreska avkrokar med mycket ängar, slingrande landsväg och gamla trähus. Mamma och pappa köpte stugan 1974 eller -75, och har byggt till och om och ut den sedan dess, som barn tillbringade jag så gott som varenda sommar där.

När jag var liten hade vi bara ett enkelt dass, som låg i källaren. Där var det mörkt, lite fuktigt, lågt i tak, kallt, och givetvis kryllande av insekter, eller för att vara mer specifik: spindlar. Jag har, så länge jag kan minnas, varit livrädd för spindlar och får ofta hånfulla leenden och förklaringar om att de ju inte är farliga tillbaka när jag berättar detta. Jag vet att de inte är farliga egentligen, jag vet att de är skitsmå, men lik förbannat skrämmer de livet ur mig. På dasset brukade jag utan överdrift ägna ett par minuter åt att scanna rummet och registrera spindelaktivitet, samt smälla ihjäl de som befann sig för nära eller bakom mig, med en hoprullad tidning (jag jag tog medvetet med mig en sådan just för detta, varje gång jag behövde gå på toa). Varje gång. Sen satt jag på helspänn och stirrade på de spindlar som satt längre bort, ifall de plötsligt skulle börja krypa närmare mig och gå till attack.

And then you go and spoil it all by inreda ditt hem som hos Carl Larsson.
Inga jävla spindelbilder i det här inlägget, inte!

I källaren fanns också duschen, vilket gjorde duschandet till en extremt snabb och skräckfylld historia, även denna med vaksamma panikögon överallt, och det var i duschen som min stackars mor råkade ut för den äckligaste spindelhistorien jag nånsin hört (från nån jag känner). På något magiskt otrevligt sätt fick hon in en spindel i örat. IN I ÖRAT! Och den kröp så långt in att hon inte kunde få ut den. DEN FÖRSVANN IN! :O Så hon fick åka till sjukhuset och spola ut den. SPOLA UT SPINDELN UR ÖRAT! Det här är helt sinnessjukt äckligt och jag skulle svära på att det var en modern myt om det inte var för att det var mamma som råkat ut för det. Min mor hittar inte på sånt här. Märkligt nog är hon inte rädd för spindlar heller, as a matter of fact så är det bara jag i hela familjen som är det. Typiskt.

Inne i stugan fanns, och finns, också spindlar, om än inte fullt lika många och frekvent förekommande som på dasset. En gång skulle jag torka händerna efter att ha tvättat dem, och upptäckte en stor, långbent jävel som satt på handduken, några centimeter från min hand, och började röra sig närmare. Jag gallskrek och är sedan dess alltid mycket skeptiskt mot handdukar i gamla hus.

En annan gång, när jag var ganska liten och inte hade vant mig riktigt vid att sova med släckt lampa än, så hade jag en ficklampa med mig i sängen. Jag lyste upp i taket, för att kolla överallt så inget farligt fanns i mörkret, och såg en spindel sitta där. Sen gick den, sakta sakta, längs med hela taket, rakt ovanför min säng från fot- till huvudgavel, tills den försvann in i väggen på andra sidan. Jag låg som paralyserad och följde den stoiskt med lampan, medveten om att den var för högt upp för att kunna dödas, att det var för sent för att be pappa om hjälp och att jag helt enkelt fick tiga och lida. Samt att jag faktiskt inte hade en aning om var den tog vägen när jag inte längre såg den. Det var inte så lätt att somna då.

This calls for a Wilhelm scream!

En kväll under den senaste vändan i stugan så hade Jocke gått och lagt sig, och jag satt kvar i soffan en stund medan jag väntade på att min sovtablett skulle få verka lite. Plötsligt känner jag hur det kittlar lite i pannan. Jag hade diadem på mig, och tänkte förstrött att det var konstigt att en hårslinga bara kunnat ta sig ut och kittla sådär, och viftade bort det kittliga. I ögonvrån såg jag hur nåt svart föll ned från mitt huvud. Nån som vill gissa i det här läget? Yep, såklart en gammal ärkefiende igen, herr spindel, we meet again. Jag blev alldeles iskall, flög upp ur soffan, ryckte upp sovrumsdörren och sa högt och skrämt med stel kroppshållning: "Jag hade en spindel i ansiktet!", vilket väckte Jocke direkt.

Det fina med att ha en omtänksam käresta är att man slipper handskas med stora feta spindlar själv. Han föste in den under ett glas och kastade ut den i naturen igen, allt utom mitt synhåll, eftersom den var så stor att han inte ville att jag skulle se. Och den hade alltså klättrat på mig, förmodligen upp genom håret, och ut i min panna. I mitt ANSIKTE, FFS. Det kliar överallt när jag skriver detta, det är så äckligt att jag bara stänger av alla känslor i rent survival mode. Som att detta inte vore nog, så gick jag efter denna pärs in i sovrummet och fixade till lakanen lite, samt kollade automatiskt och inte så lite uppskärrat omkring i rummet efter eventuella spindlar där också. Som att jag vore den ofrivilliga stjärnan i en ondskefull pjäs kommer det precis då krälande ännu ett av dessa jävla ninja assasin-kryp på golvet. Den här fick inte förflyttas ut utan botade med sitt liv för att den behagat dyka upp i mitt sovrum, i mitt uppjagade tillstånd.

Jag la mig i sängen, stel som en planka, och låg med öppna ögon och lampan på i säkert en halvtimme. They're still out to get me.

Och folk har svårt att förstå varför jag utvecklat denna rädsla, varför jag fortfarande är rädd för dem? Bah. You try being attacked like this! Ormar, råttor, skorpioner och andra insekter är helt okej, men fan inte spindlar.