I wrote you a love song, but then I forgot you

Jag såg äntligen "Capote" härom dagen, och även om filmen i sig inte direkt blåste mig av soffan så påminde den mig om hur gärna jag vill läsa boken, om vars tillkomst filmen handlar, samt att den via eftergooglandet ånyo fick upp mitt intresse för att läsa "To Kill a Mockingbird", "The Catcher in the Rye", "Night of the Hunter", "The Little Friend", Tennessee Williams, mer av Edgar Allan Poe och mycket, mycket mer (min boklista består av 282 poster för stunden). Men mest av allt påminde detta mig om hur mycket jag själv önskar att jag kunde skriva, ja skriva nånting, nånting mer än en bloggpost, mer än en 5-6 sidors novell. MER.

Jag kan känna mig så sjukt frustrerad över mig själv, att det kokar över av inspiration, skaparlust, kreativitet och talang, men ingenstans får det komma ut, för det går inte att kanalisera en sak i taget, eller för del delen, en sak som man långtgående kan fokusera på. Allt bara väller ut överallt och på en gång, och så blir det helt fel. Jag vill för mycket, för fort, och blir sur, besviken och skiter i det istället för att göra om och rätt. Så mesta tiden får ingenting komma ut. Alls.
Det sitter inlåst inuti mig, och får inte alls plats tillsammans med alla nya idéer, och on top of that, helt andra sorters vanliga tankar (vad ska vi äta idag?, jag får inte glömma att tvätta handdukarna, etc), funderingar (undrar om djur har medelålderskriser?), problem (varför är jag så jävla utmattad jämt?), och jönserier (undrar hur jag hade sett utom jag varit kille?). Det knakar och brakar i mitt arma huvud, det är ett mirakel att jag inte ser ut som Stewie, eller Cat Face, faktiskt.

Alla dessa stretande bubblor av inspiration som inte har nånstans att ta vägen gör att det känns som att när just skrivlusten tränger sig på, så borde orden nästan skriva sig själva. Allt borde bara rinna ut ur hjärnan och ned till händerna, seså, fram med er bara. Och ärligt talat gör de det, men bara en liten stund, bara några sidor, sen tar flödet slut och jag inser att min spontana historia inte har nånstans att ta vägen.

Jag verkar helt enkelt onödigt bra på att komma på korta berättelser, at the drop of a hat, men mer än så finns inte. I alla fall inte på kommando, och nåt annat skrivsätt kan jag inte, har aldrig kunnat. Jag kommer bli kung på att berätta egenkomponerade godnattsagor för mina framtida kids, det är ju ett som är säkert i alla fall, men jag vill ha mer än så. Fast hur gör man? Jag orkar inte ens läsa numera, hur fan ska jag då orka skriva?