22 juni 2009

Röda rummet

För ganska länge sen skrev jag ett inlägg om vänskap, om hur det är väldigt begränsad tillgång till mitt hjärta, att jag inte släpper folk inpå livet vidare lätt. Nyligen har jag insett att det inte ens var så enkelt.

Det finns nämligen ytterligare en kammare innanför den glittrande VIP-salongen, en liten, liten dörr, som den Alice hittar i Underlandet, så liten att jag inte ens sett den själv förrän nyss. Den dolda lilla dörren leder till ett rum, ett litet men bekvämt rum, där allt är lugnt och skönt. Det finns en stor säng med snirklig, rostbefläckad sängram, en stor, välsutten fåtölj, nötta men älskade, vävda medaljongtapeter pryder väggarna, och där finns ett snedtak med ett stort fönster som vetter mot himlen. Fönstret är alltid öppet och det är alltid en skön doft av vår i rummet. Överallt finns miljoner gamla läderinbundna böcker, en öppen spis, och där står en oljelampa bredvid sängen.

Att jag inte visste om det här rummet var inte bara förvånande, men dessutom märkligt, då jag ser att det är tydligt bebott och dessutom väldigt väldigt tryggt och skönt. Ett sånt där rum man kan leva ett helt liv i. Men inte vilket liv som helst, utan mitt. Jag har varit så bra på att hålla andra stången att jag inte ens märkt att jag själv retirerat från allt och alla, till mitt underbara inre hemlisrum. Inte konstigt att jag aldrig har problem att vara ensam på luncher, under shopping, på tågresor, you name it. Jag har ju min fåtölj, mina böcker, jag behöver inget sällskap. Själv är bäste dräng och jag är den enda som alltid kommer finnas där till den dag jag dör. Amen.

Det har slagit mig ofta numera, att jag är väldigt själv. Det är en konstig mening, jag vet, men det är för att jag menar just själv, och inte ensam. För ensam är jag inte alls, jag har gott om hjärtan som klappar runt mig, och som sagt, jag känner inte så mycket ensamhet, när jag alltid förlitat mig på mig själv ändå. Men jag är väldigt solitär. Ingen får röra, ingen får beröra. Inte så mycket att jag inte kan skaka dem av mig när (inte om, NÄR) de slutligen försvinner ur mitt liv. Jag är öppenhjärtlig och känslosam, men det är ändå alltid något som jag inte berättar, en del av mig jag håller tillbaka. En del som vill vara ifred.

Egentligen är det logiskt: jag har flyttat mer än vad Socialstyrelsen rekommenderar, jag har via flyttar och uppväxt och utveckling urskiljningslöst alltid förlorat de vänner jag haft, men alltid skaffat nya. Nya kompisar är inte svårt, behålla gamla däremot vet jag inte hur man gör. Så varför tillåta någon alls egentligen, att komma en riktigt riktigt nära, när de ändå kommer gå därifrån en dag?

Det här avståndet och att jag har en del av mig själv som bara är min skulle kunna förklara varför jag aldrig känner mig hundra procent delaktig i nånting som har med andra människor att göra. De går in med öppna hjärtan och avsikt att dela sin vänskap, medan jag går in med ett halvstängt dito och en avskärmad inställning, alltså känner jag inte lika mycket som de och därmed blir jag inte lika engagerad. Kanske. Jag hyser ju starka känslor, det är inte så att jag är en isdrottning, men det är alltid lite band lagda på dem om de har med andra människor att göra.

Men det märkliga är ändå att jag inte ens begripit att jag gör såhär förrän precis nu. Jag har hållit mitt privata jag privat inför mig själv, rent av. Förvirrande.

Etiketter: , ,

8 Åsikter

Blogger Dallerberg:

Jag är nästan så också, jag älskar att göra saker själv typ shoppa och sånt eftersom jag får bestämma själv när jag inte orkar mer, behöver inte tänka på att konversera eller "roa" någon annan. Samtidigt känner jag mig ofta FRUKTANSVÄRT ensam sådär så det gör ont trots att det är självvalt.

Det var det som var bäst med C. Han fanns alltid där om jag kände mig ensam och vi hade alltid roligt men om jag ville vara ifred lät han mig vara det också utan snack. Jag saknar det kravlösa umgänget så jävla mycket ibland för det är typ den enda som hindrar mig från att bli eremit på heltid :P

14:57  
Blogger Anna Nio:

Marre: Precis så känner jag med, att det rent av är distraherande att exempelvis gå och shoppa med nån annan för då kan man ju inte fokusera på kläderna/möblerna/vad man nu ska handla, utan måste fokusera på den andra personen så mycket.

Men vad jobbigt att du känner dig ensam, det är inte en kul känsla. :( Dock tror jag det vore bättre för dig om du slutade tänka på allt han gjorde som var bra, för det kommer bara leda till att du idealiserar honom och tänker att allt han gjorde var bra, etc, samt att du kommer jämföra alla andra du träffar med din förvrängda bild av hur "perfekt" han var. (Han var säkert jättebra på mycket, men du fattar hur jag menar, hoppas jag.)

15:10  
Blogger Dallerberg:

Det handlar egentligen inte så mkt om C i just det här fallet. Det är mer som att jag kan sitta och känna mig så ensam att jag nästan dör trots att jag vet att jag inte är det egentligen, jag kan ju bara ringa någon och hitta på ngt. Fast jag vill inte "hitta på ngt" utan oftast vill jag bara ha lite sällskap. Och det var det som var bra med C, eller snarare, det var det som var bra med att bo med någon :)

12:34  
Blogger Anna Nio:

Så kan jag ofta känna också, att jag inte orkar hitta på saker, vill bara hänga med nån, så som man gjorde i gymnasiet. Man åkte hem till nån och ringde på, var de inte hemma så åkte man till nån annan, eller till stammisfiket. Så jävla slappt och skönt. :D

12:52  
Anonymous helena:

Det är ju jättebra att ha kommit på en sådan sak. Hur gjorde du det? Precis som med min kliva-innanför-dörr-ångest och diverse andra problem jag har så kan man ju jobba på det först när man upptäckt det. Framför allt kan man ju värdera det och känna efter om det faktiskt är ett problem att jobba med eller om vetskapen helt enkelt bara gör att man förstår sig själv och andra bättre.

Jag är nog också lite sådan. Jag kan vara väldigt öppen, men jag sparar alltid på lite av mig själv. På sätt och vis går jag alltid och väntar på att folk ska försvinna igen, vilket nog spär på ytterligare att man verkligen inte vill visa det där innersta rummet för någon annan. Samtidigt är det skönt att ha någonstans att ta vägen när man vill vara ensam. Och det vill man ju ibland. Iallafall jag.

Men ja. Nyckeln ligger i vetskapen, sedan är det upp till var och en om, hur och när vi väljer att hantera saker. Jag om någon vet ju hur det är. Men visst är det fascinerande ändå, när man lyckas lägga ihop ett och ett på det där viset och får en aha-upplevelse om sitt eget inre. Speciellt när man faktiskt är en ganska tänkande och reflekterande person redan innan. *kramar*

17:52  
Blogger Anna Nio:

Helena: Det har krupit fram i och med att Jocke kommer mig så otroligt nära, närmare än nån nånsin gjort, och även om det känns fantastiskt bra så har jag även blivit lite panikslagen och reagerat rätt hätskt då han liksom "kommit på" mig med att inte vara perfekt eller så som jag vill vara jämt, vilket gjort att jag satt mig ned och tänkt efter ordentligt.

Jag tycker det är fantastiskt att få såna där aha-upplevelser, det känns skönt att man inte går och grubblar i onödan utan faktiskt kommer till insikter också.

I mitt fall kommer jag försöka använda min insikt till att kliva ut på plankan lite längre och låta folk komma närmre. Men givetvis inte en massa människor, utan en i taget, och kanske inte mer än två eller tre totalt. Det räcker bra så. :) Får se om det går och om det känns bra eller inte, det vet man inte förrän man provat! Kram!

21:58  
Anonymous bror:

En fråga jag ställer mig är om det ens är meningen att någon annan SKALL få komma in i det allra allra ALLRA innersta av ens väsen? Vissa saker är nog helt enkelt tänkta att vara privata och mår bäst av att fortsätta vara det...tror jag iaf...

15:38  
Blogger Anna Nio:

Erik: Det är givetvis sant, det är svårt att avväga. Men jag antar att vissa har mindre kärnor som hålls privata medan andra har större, och har man ett stort inre så har man ju plats att ta emot besök, ungefär. :) Men det är förstås individuellt också, hur man vill göra. jag provar mig fram och ser vad som fungerar bäst, helt enkelt. Adopt, adapt and improve (motto of the Round Table)!

15:42  

Skicka en kommentar

<< Home