Röda rummet

För ganska länge sen skrev jag ett inlägg om vänskap, om hur det är väldigt begränsad tillgång till mitt hjärta, att jag inte släpper folk inpå livet vidare lätt. Nyligen har jag insett att det inte ens var så enkelt.

Det finns nämligen ytterligare en kammare innanför den glittrande VIP-salongen, en liten, liten dörr, som den Alice hittar i Underlandet, så liten att jag inte ens sett den själv förrän nyss. Den dolda lilla dörren leder till ett rum, ett litet men bekvämt rum, där allt är lugnt och skönt. Det finns en stor säng med snirklig, rostbefläckad sängram, en stor, välsutten fåtölj, nötta men älskade, vävda medaljongtapeter pryder väggarna, och där finns ett snedtak med ett stort fönster som vetter mot himlen. Fönstret är alltid öppet och det är alltid en skön doft av vår i rummet. Överallt finns miljoner gamla läderinbundna böcker, en öppen spis, och där står en oljelampa bredvid sängen.

Att jag inte visste om det här rummet var inte bara förvånande, men dessutom märkligt, då jag ser att det är tydligt bebott och dessutom väldigt väldigt tryggt och skönt. Ett sånt där rum man kan leva ett helt liv i. Men inte vilket liv som helst, utan mitt. Jag har varit så bra på att hålla andra stången att jag inte ens märkt att jag själv retirerat från allt och alla, till mitt underbara inre hemlisrum. Inte konstigt att jag aldrig har problem att vara ensam på luncher, under shopping, på tågresor, you name it. Jag har ju min fåtölj, mina böcker, jag behöver inget sällskap. Själv är bäste dräng och jag är den enda som alltid kommer finnas där till den dag jag dör. Amen.

Det har slagit mig ofta numera, att jag är väldigt själv. Det är en konstig mening, jag vet, men det är för att jag menar just själv, och inte ensam. För ensam är jag inte alls, jag har gott om hjärtan som klappar runt mig, och som sagt, jag känner inte så mycket ensamhet, när jag alltid förlitat mig på mig själv ändå. Men jag är väldigt solitär. Ingen får röra, ingen får beröra. Inte så mycket att jag inte kan skaka dem av mig när (inte om, NÄR) de slutligen försvinner ur mitt liv. Jag är öppenhjärtlig och känslosam, men det är ändå alltid något som jag inte berättar, en del av mig jag håller tillbaka. En del som vill vara ifred.

Egentligen är det logiskt: jag har flyttat mer än vad Socialstyrelsen rekommenderar, jag har via flyttar och uppväxt och utveckling urskiljningslöst alltid förlorat de vänner jag haft, men alltid skaffat nya. Nya kompisar är inte svårt, behålla gamla däremot vet jag inte hur man gör. Så varför tillåta någon alls egentligen, att komma en riktigt riktigt nära, när de ändå kommer gå därifrån en dag?

Det här avståndet och att jag har en del av mig själv som bara är min skulle kunna förklara varför jag aldrig känner mig hundra procent delaktig i nånting som har med andra människor att göra. De går in med öppna hjärtan och avsikt att dela sin vänskap, medan jag går in med ett halvstängt dito och en avskärmad inställning, alltså känner jag inte lika mycket som de och därmed blir jag inte lika engagerad. Kanske. Jag hyser ju starka känslor, det är inte så att jag är en isdrottning, men det är alltid lite band lagda på dem om de har med andra människor att göra.

Men det märkliga är ändå att jag inte ens begripit att jag gör såhär förrän precis nu. Jag har hållit mitt privata jag privat inför mig själv, rent av. Förvirrande.