Make 'em laugh

Nu har det varit väldigt mycket sjukdom och tråkigheter här, så nu tycker jag att vi piggar upp oss (mig? er? alla? HUZZAH!) med att prata om nånting betydligt roligare: komedier. Eller till och med extremt roliga komedier, komedier som får mig att skratta högt varenda gång jag ser dem, komedier som aldrig slutar vara sjukt, sjukt roliga. Givetvis finns det eoner med andra roliga filmer, men en del av dem, funny as they may be, är inte mogna att platsa här än, och merparten är helt enkelt inte lika roliga en andra, femte eller tionde gång, medan många klarar sig utmärkt genom många tittar, men ändock inte är sådär vansinnesroliga. Slå sig på låret och kackla hest medan skratt-tårarna sprutar-roliga, snackar jag om här. Såna filmer som jag nu kommer lista.

Utan inbördes ordning, och nu uppdaterad med två titlar jag lyckades glömma sist: here we go!

"Austin Powers: International Man of Mystery" (1997)
Det här är till och med en film som blir roligare och roligare, har jag märkt, vilket förstås kan ha att göra med att den bästa humorn tål att upprepas i oändlighet. Det är mäkta synd att det spelats in uppföljare (i plural, at that), för som enskild företeelse skulle "Austin Powers" vara värd så mycket mer. När en bra film får fläppiga sequels smutsas guldkanten på originalet ned. Ibland rejält, som när ursprungscasten väljer att delta igen. Och igen. Sorgligt, på sätt och vis, men låt inte de krystade efterföljande filmerna förstöra nöjet med denna oerhört tramsroliga pärla. Som en bonus höll jag på att gå åt i nya nivåer då den visades på tv härom dagen, med en, för den extrema ovanlighetens skull, underbart genomtänkt svensk textning: Random Task blev Allti Allo, Alotta Fagina blev Pullak Litta, och så vidare. All heder åt denne översättare, you go girl, eh, boy, eh, whatever!

"The Party" ("Oh, Vilket Party!", 1968)
Peter Sellers må ha peakat som Clouseau (och snälla, vi kan väl låta bli att nämna de vederstyggliga, nya versionerna med Steve Martin ever again? Tack.), och flertalet av "Rosa Pantern"-filmerna är onekligen riktigt underhållande, men inget klår "Oh, Vilket Party!", eller Sellers tolkning av den mild-mannered indiska skådespelaren Hrundi V Bakshi, i samma film. Den stillsamma slapsticken, den fantastiska förmågan att hamna fel, säga fel, eller bara göra fel, samt den frodiga samlingen udda existenser som alla upplever en fest de sent (who am I kidding - aldrig) ska glömma gör det här till ena av mina all-time favoritkomedier. För den oinsatte: teknologisk lyxvilla á la 60-tal, glammiga men ytliga gäster som blandas med ryska dansare och festsugna pre-hippieungdomar. Skumbad, fulla kypare, kaviarolyckor, löshår på vift, en elefant, birdie num-num, massor av sprit, kulturkrockar, cocktailmusik galore, oräkneliga tekniska missöden orsakade av huvdurollsinnehavaren och mycket, mycket mer. Framför allt är allt så försiktigt, inte alls snabbt och skrikigt och spring-i-dörrar, utan i bakgrunden, i förbifarten och subtilt. Men ändå alldeles lagom tydligt. Helt enkelt underbart.

"Monty Python and the Holy Grail" ("Monty Pythons Galna Värld", 1975)
Den här har länge varit rankad som världens roligaste film i mina ögon, och även om jag inte känner att den tronar ensam i sitt majestät längre, så är det tveklöst still going strong. Jag må vara en vandrande citatmaskin i allmänhet, men om det finns en film som jag kan så gott som utan och innan, så är det denna. Om vi säger såhär: det är omöjligt för mig att se en seriös riddarfilm utan att hela tiden återvända till Holy Grail inne i mitt eget, mycket roade, huvud. Som vanligt när det gäller Python-gänget så är allt oerhört smart, men samtidigt fruktansvärt dumt. Och att lyckas med den kombinationen är verkligen inte lätt, men trots det finns det ingenting jag inte älskar med "Monty Python and the Holy Grail", och ingenting som slutar vara kramp i magen-skrattframkallande heller. Det är inte för inte som den återfinns på Imdb's topp #250-lista, och dessutom så högt upp som plats #66.

"UHF" ("Vidioten", 1989)
Jag såg "UHF" när jag var ganska liten, och jag mindes senare i livet bara mycket splittrade bitar ur den: "Conan the librarian", "SUPPLIES!" och "Spatula City!", för att vara ganska exakt. Jag mindes också att jag tyckte den var hysteriskt rolig och jättekonstig, unlike någon annan film jag sett. När jag längre upp i åldrarna återigen drog mig dessa klipp till minnes och lyckades få tag i filmen igen, var det med viss bävan. Vi har väl alla älskat något i unga år, och vid en omtitt/-lyssning/-läsning fått hela klabbet förstört, eftersom det inte alls var så bra som man hade fått för sig. Så var inte fallet här. Det var tvärtom. Den var ÄNNU roligare än jag nånsin kunnat komma ihåg. Den är fortfarande olik alla andra filmer jag sett, även om den inte är fullt lika unik i sitt koncept längre. Men jag kan ändå inte påstå att det finns nån film som lyckats lika bra som just "UHF" med den här vrickade humorn. Men sitter nån där ute inne med vetskap om någon titel som kan mäta sig med Weird Al's sagolika värld av dagdrömmar, märkliga tv-program och ännu märkligare personligheter, så snälla, säg till!

"A Night at the Roxbury" (1998)
I "A Night at the Roxbury" är de bägge protagonisterna är så underbart inkompetenta, löjliga, osnygga och grymt underhållande att jag inte kan sluta skratta. Varje gång jag ser om den. Jag älskar snilleblixten att casta Will Ferrell (1.91) och Chris Kattan (1.68) som bröder, när de är i princip så olika utseendemässigt som två snubbar kan vara. Ah, the minor genius. Ah, det extremt tydliga och allnärvarande 90-talet, deras debila framtidsdrömmar, deras totala brist på upplevelser, deras sociala inkomptetens, deras orubbliga tro på sin egen koolhet, och alla sköna birollskaraktärer, I fucking love it! Filmen må vara sprungen ur en SNL-sketch, vilket generellt sett inte skulle kännas särskilt lovande (Hur mycket kul har de bjudit på i 35 års tid egentligen? "A Night at the Roxbury", "Sprockets/Dieters", "Dick in a box" och "Celebrity Jeopardy"* är det jag kan komma på - och allt detta är förvisso sinnessjukt roligt å andra sidan, men förutom de snilleblixtarna? Nja.), men ibland får de verkligen till det, di där amerikanska stå upparna.

* Det verkar omöjligt att hitta de fulla sketcherna upplagda, antingen är det bara ljud, som här, eller så är det nån idiot som klippt ihop en massa dravel som förstör poängerna. Synd på så rara ärtor, många av skitsen är djävulskt bra.

"Les Vacances de Monsieur Hulot" ("Semestersabotören", 1953)
Den som tror att man inte kunde göra humoristiska filmer förr måste helt klart tänka om, eller kanske byta ut glassen innanför pannbenet mot en fungerande hjärna, och se se någon av Tati's filmer. Gör om, gör rätt. Men se då helst "Semestersabotören", helt enkelt för att den är absolut bäst. Minns ni hur man tyckte att Mr Bean var jätterolig för sisådär 15 år sedan, och när det senare sänts i repris vrider man sig i plågor över hur platt och trist det känns? Well, Rowan Atkinson har i stort sett rippat Mr Bean rakt av från Jacques Tati's klassiska karaktär Monsieur Hulot, och sedan förstört den. Det som var roligt med Bönan är det som alltid varit roligt med Hulot, och i det senare fallet fortfarande är precis lika roligt, ska tilläggas. Tati lyckas hålla sin tysta, märkliga, klavertrampande karaktär precis lagom av allt, utan att kliva över några gränser, och han ger honom samtidigt ett mänskligt värde genom att låta honom bli omtyckt av grannar, vänner och släktingar. Mr Bean är istället fullständigt hopplös, nervös, väldigt oattraktiv och lökig, och känns i allmänhet ytterligt relationslös. For a reason. Monsieur Hulot, däremot, älskar man förbehållningslöst från första till sista stund. Som en bonus har "Semestersabotören" också en av de finaste ledmotiven nånsin. Hör och njut!

"Zoolander" (2001)
Ah, denna oslagbara modebashande ironiska storhet! Jag älskar att så många kändisar gör småroller som sig själva, fast ändå är det knappast sådana de är, och att ännu fler välkända ansikten syns i mindre roller. Jag rullar på golvet av skratt åt att det drivs så hejdlöst med kändisvärlden och modeindustrin, och framför allt att det görs så väl. Mängder av små, väluttänkta bildsekvenser, repliker och episka stylingval gjuter tillsammans med den absurda storyn och den exemplariskt castade skådespelarensemblen, en solid och välkomponerad komedi. En mycket, mycket dum, men ändock ut i fingerspetsarna finslipad och vass komedi. Och en film där Will Ferrell (Ja, jag har rätt svårt för honom generellt sett, och ändå återfinns han i det dolda i inte mindre än fyra omnämnanden i det här inlägget!) platsar perfekt dessutom, a difficult task indeed.

"Kung Pow: Enter the Fist" (2002)
Steve Oedekerk, som skrivit manus till bland annat "Bruce Almighty", "Ace Ventura: When Nature Calls" och är skapare av så gott som hela thumb-filmrepertoaren, ligger bakom den här minutiöst komponerade fejkfilmen, som består av omdubbade scener från mängder av gamla Hong Kong-filmer, numera hopsatta till en helt annan handling och dessutom med Steve själv inklippt i soppan. Och det är hysteriskt kul. Oedekerk gör alla röster själv, vilket förstås sänker seriositeten (is there any?) ännu ett snäpp och gör det hela ännu dummare. Dessutom har han en så skruvad humor att jag inte kan låta bli att gapskratta åt samma skämt igen och igen. Det enda som sänker filmen en aning är scenen där Oedekerk slåss mot en datoranimerad ko. Ja, en datoranimerad ko. Det låter bra när man skriver det såhär, men är det inte, tyvärr. However, allt annat förutom kossan sprider inomhus-solsken genom vilken regntung dag som helst, bara man har tillräckligt dålig humor. Och det har jag, damn, I do.

"Spaceballs" ("Det Våras För Rymden", 1987)
Mel Brooks är en brokig herre, en del av hans alster är rent ut sagt outhärdliga, medan många andra är rena fullträffar, men roligast av dem alla är ändå "Spaceballs", en av de avgjort bästa "Star Wars"-parodierna som finns att tillgå (missa för allt i världen inte "Blue Harvest", Family Guy-Star Wars-spoofen heller, löjligt bra). En given förutsättning för att kunna åtnjuta den här filmen är förstås att man ska ha sett "Star Wars"-filmerna. Mer än en gång, annars förlorar man väldigt mycket av det roliga, kanske nästan allt, rent av. Men eftersom "Star Wars" IV-VI är bland de bästa filmer som nånsin gjorts (partisk? moi?) så är det en win - win situation att se först dem, och sedan Mel Brooks högst oseriösa tolkning. En bra spoof är svårt att lyckas med, det kräver respekt och kärlek för originalet, men ändå tillräcklig självdistans för att kunna förstöra och förlöjliga och förvrida, och i det här fallet lyckas man riktigt, riktigt bra med hela paketet - från casting till manus till kostymer och hela vägen till visning, så flyter allt på så vansinnigt väl. Om jag var George Lucas hade jag kollat på den här filmen jämt och bara skrattat tills jag grät av lycka. Nu är jag inte George Lucas, men jag reagerar likadant ändå. Funny that.

So there you have it, närhelst livet känns grått, man är bakis som ett djur, behöver ha riktigt roligt i ett par timmar eller egentligen för vilket oklart skäl som helst, så kan man alltid finna glädje i någon av de fabulösa nio som nämns här ovan.

Det kan i alla fall jag, gång på gång.