Sympathy for the devil

Vissa yrkesgrupper tycker man torde vara mer empatiska än andra, eller åtminstone mer benägna att vara lyhörda och förstående. Just därför verkar det som att man inte kan upphöra att förvånas över varje tillfälle då man motbevisas angående detta, i just de karriärer som man fortsätter hysa tilltro till att dess utövare faktiskt ska lägga vikt vid vad man tycker, tänker och känner. But it just ain't so.

Jag pratar om de där som tutar och kör bara vet bäst precis jämt; Läkare, frisörer och chefer.

#1 Läkare
Jag har träffat mer än min beskärda del av läkare under min livstid, så jag tycker att jag därigenom har bättre och mer rättvis insikt i fördelningen Bra Läkare vs. Dåliga Läkare, än kanske gemene man har. Baserat på mina samlade erfarenheter av ett otal olika allmänläkare, sjuksköterskor, röntgenläkare, gastroläkare, AT-läkare, akutläkare, psykiatriker, kirurger, gynekologer med flera, kan jag säga att den fördelningen är hysteriskt ojämn. Merparten av alla dessa vårdanställda har gett ett dåligt intryck och lämnat en mentalt sur eftersmak i skallen, helt enkelt för att de inte bryr sig särskilt mycket om mig, patienten. De bryr sig rent av inte ett skit om patienten, många gånger.

Första allmänläkaren jag träffade 2007, när jag slutligen kreverade och sökte akut hjälp (vilket sedemera leddde till tre års sjukskrivning and counting + ADD-diagnos sent omsider och nu, finally stapplande steg tillbaka till ett normalt liv) erbjöd antidepressiva tabletter inom cirka fem minuters konsultation. När jag efter att ha avböjt detta märkliga erbjudande och on the verge of tears frågade hur jag skulle klara av jobben (ja, i plural) suckade han djupt och sa sedan med uttryckslöst ansikte att han kunde sjukskriva mig i två veckor. Om jag ville.

Mmm, skön attityd, där; något så allvarligt som SSRI-prep baserat på några skälvande minuters information om läget och en tillfällig sjukskrivning ifall jag har lust. Inget inkännande för läget, inga förslag på andra åtgärder, ingen remittering vidare, inga förslag på diagnos, ingenting, faktiskt. Även kvinnan som bestämde sig för att eftersom heltidssjukskrivning inte hade hjälpt mig (notera att jag inte hade fått någon form av åtgärd eller hjälp ännu), så skulle det vara bra för mig att gå tillbaka till jobbet på halvtid, är värd att nämnas här (igen).

Och så fortsatte det, i grova drag, med en icke-empatisk omänsklig vitrock efter annan, tills jag slutligen fick ett lucky break och slussades vidare till folk som, lo and behold: LYSSNADE och TOG SIG TID, samt tog mig på ALLVAR, most importantly. Och så undrar Försäkringskassan och politikerna varför sjukskrivningarna är så långa i det här landet. Kanske för att man möts av sura, stressade, apatiska och ibland rent ut sagt elaka läkare, som inte ens lyfter ett ögonbryn för att faktiskt hjälpa en, men sjukskriver två veckor i stöten för att bli av med ansvaret? Jag är oerhört glad att jag haft en duktig och trevlig gastroläkare, en snäll gynekolog och emellanåt träffar en sköterska med humor och omtanke i rösten. För resten av packet vill jag helst bara boxa hårt i solar plexus, det skulle i alla fall få dem på andra tankar än sina egna, högtravande ditos.

#2 Frisörer
Grupp numero due av I just don't give a flying fuck-människorna sysslar med hår. Otaliga är de gånger då jag gått till en frisör, bett om en viss klippning, och fått något helt annat. Trots tydliga instruktioner, TYDLIGA. Jag menar, är det så att de övningsklippt på sig själva så många gånger att de klippt av sig öronen, eller vad är det frågan om? Det är som att de inte ser vare sig mig eller min hårtyp när de får sin fixa idé om ett slutresultat: de ser nåt slags schablonfejs med tillhörande hår, och så klipper de - nånting som skulle funka på någon med blankt, rakt hår, men för i helvete inte för mig med mitt burriga, vågiga, hästtagelshår. Big difference, big, HUGE! De kanske klippt för många dockhuvuden med Buttericksperuker på i sina dar, vad vet jag. All I know is att alla människor har olika hårtyper, -kvalitéer och förutsättningar, samt preferenser. Och jag är inte frisör, så hur svårt kan det vara?

En frisör har jag träffat i hela mitt liv som lyssnat, förstått och gjort vad jag bett om. En enda, i en hel yrkesgrupp. Det är till och med sämre odds än inom läkarkåren, and that ain't good (never tell me the odds!). Vid ett tillfälle yttrade han sig till med och sa att han inte trodde mitt förslag på klippning skulle bli bra. Jag bad honom göra som jag ville ändå, which he did. Och efter klippningen, som blev utmärkt och assnygg, var han till och med storsint nog att säga "Du hade rätt, det blev ju jättebra". DÄR har vi en frisör av rang, peaps! Dessutom hade han inga problem med att skära och raka och slakta mitt hår på allehanda vis som en "fin" och "normal" frissa aldrig skulle klarat av. Dels för att de nog inte sysslar med den sortens klipperi alltför mycket, och dels för att de obviously skulle ignorera vad jag bad om och istället klippa en trevlig Aniston-fripp eller nåt annat lika åt helvete fel för mig.

Men för just de här skälen har jag följdaktligen inte varit hos en frisör sedan 2004. Jag klipper mig hellre själv än blir FUBAR i skallen av nån fejk-autist som livsfarligt nog tillåts hålla i vassa föremål på daglig basis.

#3 Chefer
Ännu en märklig klump märkliga människor inom arbetslivet, är alla dessa chefer. Även om chefer inte regelrätt är EN yrkesgrupp, utan en kategori, en sfär, inom i stort sett alla typer av jobb, så är de inte desto mindre idiotiska och verklighetsfrånvända, och förstås totalt oförmögna att höra på vad man faktiskt säger. Det är som att det extra ansvaret går dem åt huvudet, som att allt syre pyser ut och ersätts med HEJJAGÄRDUMIHUVUDET (men viktig!)-ämnen, så snart de tilldelas någon form av ansvar. För det behöver inte ens vara en högt uppsatt chef, det här, alls icke. En liten puff uppåt i ränkerna och en slightly modifierad titel (med tillhörande två å femti i lönepåslag) kan vara allt som behövs för att sporra en helt vanlig kollega att bli topp tunnor mongo. Tro att de är jätteviktiga, allvarliga, värdefulla - bättre än du och jag - samt att deras åsikt > din åsikt i alla väder. Jag undrar om det är maktfaktorn som puttar dem över kanten till autonomt men aningslöst praktarsel-sidan?

Det är allmänt känt att merparten av människosläktet absolut inte skall eller bör tilldelas någon som helst makt, då de inte för sitt liv kan bruka eller hantera denna makt med någon mått av sans och värdighet. Inte så konstigt att så många chefer är helt bananas, då. En typisk chef tar dina idéer som sina egna, kan inte de mest basala saker som man måste kunna för att ens få kalla sig anställd, ordnar oräkneliga möten om absolut ingenting, svassar runt i kostym i onödan och missförstår allt du säger (med flit? eller med leverpastej?), samt saknar inte förvånansvärt ofta empati. Chefen vill också hemskt gärna driva igenom fullständigt onödiga förändringar som saknar verklighetsförankring och relevans, men verkar inte förstå de faktiska situationer som behöver åtgärdas. Detta trots upprepade påtryckningar från de anställda, a.k.a. slavarna.

Ja, jag har haft ett gäng chefer, och nej, majoriteten har inte varit överdrivet brighta, trevliga eller duktiga på annat än att hålla munlädret väloljat. A good boss is hard to find.

So is en ansvarsfull, inkännande läkare och en frisör med fingertoppskänsla och fungerande hörsel.