One of us, one of us

I ljuset av att just ha läst ett inlägg hos Nina Åkestam, a.k.a. Not Another Planning Blog, a.k.a. NioTillFem-Sandras vän och kollega på äventyr i New York så måste jag avreagera mig lite. Även om jag inte är en direkt slavisk läsare av Ninas blogg så tittar jag in emellanåt och tycker att hon presenterar intressanta åsikter from time to time. Men det här inlägget, postat för några dagar sen, gör att jag sitter och kliar mig i huvudet av förvirring, förvåning och irritation.

Det handlar om etikett, om hur Nina tycker att man ska bete sig om man är vegetarian, allergiker eller manisk tedrickare. Eller liknande. I början av inlägget trodde jag att jag hängde med på var hon ville komma, men det visade sig snabbt så var alls icke fallet, ety hon var på väg åt motsatt håll. Mitt tyckande var, att ja, det är enormt irriterande med folk som måste göra en stor grej av sina förhinder, vare sig de är självvalda eller ej. De som måste påpeka jättetydligt att de inte äter det och inte det, och gärna varför också, allra helst med en äcklad och stolt ton så att övriga i sällskapet riktigt känner exakt hur mycket lägre stående de, med sina matval, är. Såna människor klarar jag inte heller av, och förstår inte varför de ens ids gå ut till annat än det fåtal restauranger som de vet caters to their needs. För hur jobbigt det än är för alla andra, så måste det även vara påfrestande för dem, att jämt dubbelkolla så de inte får i sig något de inte tål eller av etiska/politiska/whatever skäl, inte vill äta.

Men det Nina skriver om handlar om så enkla saker som att vara ett stort sällskap som ska gå ut och äta middag tillsammans, där någon är allergisk, eller vegetarian. Tydligen är det fruktansvärt jobbigt att som vän och bordssällskap behöva stå ut med att denna någon hör sig för med servitören om t.ex. nötinnehållet, eller om det finns någon vegetarisk rätt på menyn. Fröken Åkerstam hävdar att det inte är särskilt troligt att det inte finns just ett vegoalternativ på menyn, och att den störande veggisen därför bara är jobbig.

Men kära Nina, har du någonsin reflekterat över att många, många restauranger har just detta: ETT alternativ? Vänd på steken (förlåt, sojasteken) och tänk dig att det vore omvänt; alla rätter är vegetariska utom en, vilken är stekt björnlever med rotmos, eller något motsvarande konstigt och förmodat skitäckligt. Skulle du känna dig okej med att utan krusiduller välja denna suspekta rätt, bara för att inte vara "störande" för dina så kallade vänner? Och vad är det som är så störande, exakt, med att en person frågar om det går att få den rätten fast med grönsaker istället för fisk, eller om man kan slippa såsen eftersom den innehåller laktos? Blir man arg av sånt? Eller är det att du skäms för att det får hela ditt sällskap att framstå som besvärliga? I så fall - so what? Jag tror knappast det är ovanligt att servitörer får förfrågningar på små ändringar i menyn, eller undringar om en rätt innehåller någon viss substans som vederbörande inte tål.

Det ska även tilläggas, att jag, i egenskap av vegetarian, aldrig tryckt ned mitt kostval i halsen på någon annan. Det är inget jag sitter och kacklar om, eller skryter med, eller i allmänhet beter mig konstigt på grund av. Det är mitt val och min kost, de enda gånger det kommer upp är om man diskuterar just mat, kost, hälsa eller sjukdomar. Eller om jag är på restaurang och inte hittar något veggie-alternativ på menyn. Då ska jag alltså bara ta vad som bjuds, alternativt stanna hemma, enligt Åkestam. Så trevligt, tack!

Och Ninas åsikt kring att bli hembjuden på middag till någon fast man är veggie är densamma: man ska lämna sina dietval hemma eller inte gå på middagen. Trots att man alltså rör sig bland vänner och har möjlighet att berätta i förväg om vad man kan och inte kan äta, och därför knappast "stör" under själva middagen. Jag sitter och frågar mig själv upprepade gånger om hon verkligen menar allvar, för det här kan vara något av det mest inskränkta jag läst på länge, som inte stått på Aftonbladet och deras kommentarsfält, vill säga. Så bara för att man inte vill äta något visst, eller kanske inte kan äta något visst på grund av allergi eller IBS eller vad som helst, så ska man stanna hemma, inte ens försöka vara med, sluta irritera sina vänner som äter vad som helst. Bara de normala och homogena i gruppen får umgås, basta! Shun the non-believer, alla som inte är som vi ska bort, BORT från vår grupp, för de är ju så irriterande med sina jättejobbiga val, usch!

I övrigt ska också anföras att enligt min erfarenhet är de som är påfrestande, hätska, och störande rörande vegetarianism alltid icke-vegetarianer. Givetvis gäller inte detta alla köttätare, men en minoritet av dem kan bete sig mycket underligt. Och detta sker när de får höra att man själv är en grönsaksätare, whereas they are not. Då blir det ett väldigt liv i luckan, där köttätaren står och försvarar sig vilt mot anklagelser som aldrig undsluppit mina läppar ens för en sekund, samtidigt som han/hon passar på att nedvärdera mina val och min kost och är allmänt spydig och otrevlig. Alltsammans för att jag inte vill äta djur. Intet sagt om andras val att göra eller inte göra den saken, alltså. Så där står man, dränkt i ovett och dumheter, allt för att man gjort ett personligt val som inte påverkar någon annan än en själv (nej visst, ens vänner blir ju så arga för att man stör middagsbjudningarna, det tänkte jag inte på!). Men motsatt agerande från min sida, eller majoriteten av alla vegetarianer där ute? Nope, icke sa Nicke.

Så snälla Nina, innan du rackar ned på folk som har annorlunda uppfattningar än du kan du väl försöka rannsaka ditt eget inre gällande vad det är som gör att du reagerar så starkt på saken. Så slipper vi kanske detta tröttsamma påhoppande av köttisar med dåligt samvete, förtäckt till ett "vegetarianer är så himla jobbiga"-försvarstal sen.

Ät du vad du vill, så äter jag vad jag vill, utan att klanka på varandra, okej? Det kallas gott bordsskick och trevligt uppförande, vilket är två viktiga ingredienser för en lyckad middag. Skål!

You're the voice

Det finns ett par rätt ologiska ageranden som har med röstlägen att göra, som jag upplevt gång på gång men inte för den sakens skull ser nån rimlighet och logik i.

Det första handlar om människor som talar lågt, så lågt så man inte hör. När man då nödgas säga förlåt, vad sa du, ursäkta?, så upprepar de sig ÄNNU lägre. What gives? Handlar det om en osäkerhet kring att uttala sig, att man tvivlar så på sig själv och sin förmåga att man inte är helt säker på att det man säger bär någon relevans? Men varför skulle det vara dummare andra gången? Varför skäms man ännu mer för att upprepa det man just sagt? Och varför säger man nånting alls, om man nu är så himla osäker? Att någon säger "ursäkta?" innebär inte nödvändigtvis att denne anser att det du just sa var helt befängt, och helt enkelt inte kan tro att du blurted out någonting sånt. Det kan lika väl betyda att man inte hörde vad du sa. In fact, jag vågar påstå att det är innebörden i de allra flesta av dessa tillfällen.

Det andra beteendet är nästan motsatt; När någon inte förstår språket du talar, så höjer du rösten och talar mer artikulerat. Som att det skulle leda till spontan svenskakompetens hos en icke svensktalande, eller vaddå? Om den man talar med, eller försöker tala med, kan språket delvis så är det absolut rimligt, åtminstonde artikulerandet, men annars är det givetvis helt bortkastat. "Åh nej, jag kan ju inte spanska, men AHA, nu när du pratar så HÖGT och T-Y-D-L-I-G-T så förstår jag plötsligt! Fantastico!" Det här beteendet är förstås extra överdrivet och tydliggjort i filmens värld, där det gärna erbjuds som humoristiskt tilltag då en amerikan (alltid) försöker kommunicera med en icke engelsktalande person. Allra helst en utomjording, eftersom det då är helt omöjligt att anta att varelsen skulle kunna förstå (Även fast alla ju vet att de flesta aliens avlyssnar jorden och därmed kan engelska när de kommer på besök, såklart.), vilket gör hela situationen än mer dråplig. Or so they want us to think, i alla fall.

Så vad är grejen, då? Den första sortens person kanske är osäker eller blyg, men gräver fler och fler gropar åt sig själv genom att undermedvetet tolka folks oförmåga att förstå dem som att de gjort något fel, och skäms därför ännu mer/blir ännu blygare. En ond spiral, to say the least. De överartikulerande människornas problem är förmodligen det klassiska, mänskliga kortsiktiga tänkandet; de utgår från att motparten förstår engelska men är döv/korkad/sparsamt lingvistiskt begåvad. De skulle med fördel tjäna på att förstå att det engelska språket inte är universellt, att deras land och språk inte är navet som resten av världen kretsar kring. Men de försöker åtminstone hjälpa till, alltid nåt.

Självklart finns dock en allt-i-ett-lösning som jag själv egenhändigt fifilurat fram: om de högröstade kunde hålla volymkurser för de blyga så får de passa på att prata HÖGT och TYDLIGT och hjälpa till, medan de tystlåtna får lära sig att vrida upp sin inre volyminställning ordentligt. Under tiden slipper vi andra tampas med bägge gruppernas språkliga tillkortakommanden. Everybody wins! Excellente! :D

Som en blixt från klar himmel

Jag vet inte om jag är helt normal eller alldeles särdeles märklig, men emellanåt dyker det upp insikter och funderingar helt out of the blue, som slår till som en gong-gong i skallen, sånt där som man inte fattar att man inte tänkt på förut. Oftast är det inget särskilt världsomvälvande eller viktigt, utan bara "nämen vaFAN?". Men även om det gör mig onormalast in the bunch så ger jag blanka fan i det, jag är hellre en tänkande kuf än en lallande fåne any day.

Without further ado, här kommer den senaste tidens att-jag-inte-tänkt-på-det-förut-saker:

Insikt #1: När vi människor behöver avyttra skräp bakvägen (eller kort och gott skita), vill vi helst att det ska finnas toalettpapper tillgängligt, eftersom vi gärna vill kunna torka oss om lilla gumpen när vi är klara. Men hur gör djur? Hundar som bajsar där de behagar, de torkar sig ju inte, och deras matte eller husse torkar dem inte heller. Min obehagliga insikt i detta var, att om människan, som ändå får betecknas som sanslöst hårlös i jämförelse med hunden, behöver torka sig, hur stort behov har egentligen inte den håriga hunden av samma sak? Jag menar, fastnar det inte skit (bokstavligt talat) i pälsen på dem? Särskilt långhåriga raser, förstås, men ändå? Uuhh, hemskt otrevlig tanke indeed, men jag får ändå tillstå att jag aldrig sett en bajsig hudrumpa, å andra sidan. Thank god. Är hundars dynga så olik människans, eller hur kommer dessa skillnader sig? Är torkandet bara en modern uppfinning som egentligen inte behövs?

Insikt #2: Människor med fjällande, flagande, snuskiga och smittsamma hudsjukdomar, går de och provar kläder på till exempel H&M helt casual? Och om de gör det, smittar de vidare via plaggen i så fall? Vilka har egentligen provat samma, exakt samma plagg före mig, och vilka tvivelaktigheter har de lämnat som present där? Jag har redan fotnoja i provrum och andra offentliga utrymmen, som omklädningsrum; Jag försöker i största möjliga mån undvika att vara barfota, eftersom jag inte vet vilka skabbiga fötter som kan ha stått där innan mig, plus att jag inte tycker att de mattor som ibland finns i provrummen ser vidare nytvättade ut. Så nu vet jag inte om jag har lust att prova kläder alls längre, inte utan desinficeringsspray i högsta hugg. Brrr.

Insikt #3: Märket Schwarzkopf, som är välkänt och stort, tillverkar bland annat hårfärger och stylingprodukter och har funnits i över hundra år. Men schwarzkopf betyder ju svartskalle. Ärligt, "schwarz" betyders svart och "kopf" huvud. Svarthuvud, svartskalle. WTF? Tydligen är det döpt efter en av grundarna av vad som numera kallas för Schwarzkopf-Henkel (där den andre tjommen obviously hette Henkel), but still. Oerhört märkligt företagsnamn, och inte så lite konstigt efternamn, at that. "Gudá gudá, herr Svartskalle, trevligt väder vi har idag." Rena rama "Det Våras för Sheriffen"-vibbarna. :D