Inte så lågt som mina jobb

Nästan alla jobb jag haft har jag hatat i mer eller mindre stark grad. Här är mina bottom tre-jobb:

1. Postföretag, brevbärare.
Motivering: Cykla i snö och/eller regn/hagel, börja jobba 07, ha fientliga och snipiga kollegor, göra fel säkerligen varje dag, inte ha lokalsinne, bli utskälld av idioter som heter Andersson och har fått en annan Anderssons post och som tror att jag är tankeläsare, ibland ha tvåhunda kilo post på en dag, arbeta med "normala" människor som man verkligen inte kan kommunicera med, fastna med smalbenet i cykelramen (har ärr som ett kärt minne/bevis), få knäproblem som består än idag, vara så trött att man måste ta tjyvsovpauser i källare och vindstrappor på fem minuter á sovpaus, välta ut all post och hela cykeljävelen ett otal gånger, endast dela ut ovälkommen skitpost, ha felaktiga koder och kärvande lås att brottas med JÄMT, alltid vara långsammast och ALLTID vara tokstressad.

2. Teknikföretag, teknisk support.
Motivering: Jag kan ingenting om skrivare eller scanners, och VERKLIGEN inget om trådlösa nätverk. Även här tokmycket stress samt även vetskapen att precis alla som väntar i kön har ett problem som de tror att jag kan hjälpa dem med. Ingen ringer för att de är på gott humör och vill berömma produkterna direkt. Värst var de som ringde och hade Mac. Jag kan typ minus hundra om Macar, jag vet inte ens hur man får upp något motsvarande kontrollpanelen. Ugh. Det var dessutom dresscode på företaget, trots att vi arbetade med telefonrådgivning enbart. Jävla England till att vara strikta med sånt där. Sista spiken i kistan var att jag fick sparken utan skäl och med en eller en halv veckas varsel. Thanks.

3. Städföretag, storstädning.
Motivering: Börja 07, skrubba lort hela dagarna, arbeta för ett totalt odisciplinerat företag som verkar aningslöst och helt utan koll på vad de sysslar med. Men detta skulle inte vara så illa om det inte vore för alla dessa jävla INTRIGER som florerar, herregud, det är rena rama högstadiet - folk pratar inte om annat än varandra (not to their faces förstås). Jag spyr ur öronen på allt backstabbande snart. Även här är folk alldeles för normala, de har ingen egen smak och de begriper inte vad jag vill ha sagt, de verkar aldrig ha tänkt en enda kritisk, egen tanke i hela sina liv, utom om deras killar förstås. Blääää. Tre dagar kvar, I must fight this!