Vardagspsykiatri

Har ni tänkt på att med lite god vilja så kan i princip vem som helst klassas som psykiskt sjuk? Jag menar att alla uppvisar tecken i alla fall någon typ av klassisk psykiatrisk störning, även om det sällan är så starkt att de skulle behöva hjälp, men ändå. Låt mig demonstrera!

Ta till exempel när jag diskar. När jag diskar så tar jag allt i ordning och diskar mycket noggrant, sköljer extremt väl och ställer allt i fascistisk ordning. Jag staplar optimalt praktiskt för att så mycket som möjligt ska få plats, helst allt förstås. Det kan man ju, om man är på det humöret, tolka som att jag har OCD.

Eller, ibland så skulle jag kunna vara paranoid, till exempel när jag inte vågar öppna dörren för jag är säker på att det är nån som vill mig illa där utanför (försäljare, Radiotjänst, surprise call från soc, you name it), eller om man helst beskyller andra för sånt som går fel. Det sistnämnda är jag jättebra på. Dessutom brukar jag oftast och helst undvika mina kollegor på de flesta av mina jobb som jag haft, jag hyser inget större behov av att alla människor ska älska mig, och bryr mig inte folk accepterar mig och hur jag ser ut, eller inte. Men jag är nöjd ändå. Precis som schizoida människor är, de behöver inte sånt. Schizotypa kan också vara excentriska, så vi kan väl säga att jag är lite sån med, när vi ändå håller på, men å andra sidan kan jag lika gott vara histrionisk med mina flamboyanta klädval - att jag gillar att vara i centrum och slickar i mig beröm som en katt klockar in på samma störning.

Något jag tagit upp här i bloggen är mina svårigheter att behålla vänner längre perioder, och dessa gör mig tydligen narcissistisk. En skopa fobisk personlighetsstörning kan man också skymta i min rädsla för att bli avvisad i vissa situationer, det är ju sällan trevligt och ibland är jag verkligen inte redo för sånt. Men när jag väl mött den rädslan och även lyckas hålla kvar en relation, så tycker jag om att i viss mån bli omhändertagen, det är skönt att nån köper hem godis från affären åt en eller tröstar en när allt känns prutt, inte sant? Nå, även detta går att betrakta som sjukt och avvikande, och det klassificeras som osjälvständig personlighetsstörning när man trivs med sånt.

Jag kan också tycka att vissa människor är så jävla dumma att de förtjänar den skit de får, och det parat med att jag faktiskt bryr mig ganska ordentligt mycket om hur jag själv mår och hur det går för mig hellre än hur det går för andra människor ibland, gör mig antisocial, detta är spännande värre! Slutligen kan vi konkludera att borderline inte bara är en låt av Madonna, det är även vad det kallas när man har ett humör som snurrar som en berg- och dalbana och på de nedre svängarna lämnas med en känsla av hopplöshet. All which sound familiar to me.

Vilken tur att jag inte har extrema övermått av någon av de här problemen, eller att jag i de flesta fall inte ens anser dem vara problem, utan bara delar av min personlighet. Samtliga diagnoser innebär givetvis också långt fler tecken än dem jag räknat upp innan man kan betraktas som lidande av någon av dem. Men som sagt, vill man framställa sig själv som sjuk så kan man ju ganska lätt hitta en jävla massa fel i skallen om man känner för det. Lite sjuka är vi allihopa. :D