Radioteatern ger: Ångest (evighetsföljetong)
Alltså, jag har ganska mycket framtidspanik. Jag känner mer och mer ihållande att det här är fel. Jag vill inte. Jag kommer inte klara av att bli lärare. Inte normal lärare för 30+ otacksamma skitungar i alla fall. Något specialpedagogsliknande vore fortfarande kul, och känns genomförbart för mig som person. Det har jag inte dömt ut än som framtidsval, men det kan man ju inte bli bara sådär. Såklart. Eftersom det är nåt som jag vill, så går det inte, för jag är evigt dömd till att Ha Det Svårt, tydligen. Ja, jag gnäller och ältar. Learn it, live it, love it.
Varför blir det aldrig lättare? Ibland tror jag att folk som följer i sina fäders fotspår och har arrangerade giftermål egentligen har det jävligt bra. För utan valmöjligheter har man inte lika mycket utrymme för ångest och riskerar inte att välja fel i lika stor utsträckning.
Min generation har blivit matad med budskapen att "bara man vill tillräckligt mycket, så kan man", och "du kan bli vad du vill" non stop, och frankly - I've had it up to here. Nej, det funkar inte så, och nej, det kan jag inte alls. Men fram för allt så vet jag inte vad jag vill, och då spelar det väl ingen roll om jag har förutsättningar för att bli vad fan som helst? Med min drivkraft här i livet hade jag nog haft det bättre om jag blivit tvingad att jobba på en bondgård eller inom ett familjeföretag hela mitt liv. Jag hade definitivt haft en stabilare karriär i så fall. Jag var inte byggd för egenbestämmade, tror jag.
Summa sumarum: Jag klarar inte av det här, jag kan inte bestämma min egen framtid. Skit också.
Varför blir det aldrig lättare? Ibland tror jag att folk som följer i sina fäders fotspår och har arrangerade giftermål egentligen har det jävligt bra. För utan valmöjligheter har man inte lika mycket utrymme för ångest och riskerar inte att välja fel i lika stor utsträckning.
Min generation har blivit matad med budskapen att "bara man vill tillräckligt mycket, så kan man", och "du kan bli vad du vill" non stop, och frankly - I've had it up to here. Nej, det funkar inte så, och nej, det kan jag inte alls. Men fram för allt så vet jag inte vad jag vill, och då spelar det väl ingen roll om jag har förutsättningar för att bli vad fan som helst? Med min drivkraft här i livet hade jag nog haft det bättre om jag blivit tvingad att jobba på en bondgård eller inom ett familjeföretag hela mitt liv. Jag hade definitivt haft en stabilare karriär i så fall. Jag var inte byggd för egenbestämmade, tror jag.
Summa sumarum: Jag klarar inte av det här, jag kan inte bestämma min egen framtid. Skit också.
// Anna Nio kl 25.3.06
4 Åsikter
Jag vill inte heller bli nånting och jag hatar alla med riktiga genomförbara ambitioner! DÖD ÅT DEM!
jag vill egentligen bara vara hemma och skrota hela dagarna och få pengar ändå. Jag har haft ångest hela mitt liv över att man måste "bli" nånting. Nu har jag iaf gett upp och bestämt att jag FANIMEJ inte tänker bli nånting alls! Förutom möjligtvis en bitter gammal tågförarkärring, och det känns faktiskt jävligt skönt. Framtiden är klar och jag kan slappna av :D
Nej, jag tror du har en poäng i det där emd att det kan ha varit bättre för dem som varit så gott som tvungna att gå i sina föräldrars fotspår - ju mindre valmöjligheter desto mindre valångest. Man kan ju dock undra varför vi har så svårt att bestämma oss, känna vad vi vill etc etc? Och klart som fasen är väl att bara vi vill ngt så klarar vi det, men ligger ju haken i just det där att veta vad man vill. Hur ska man få reda på det? Gå till psykolog och prata om sina känslor och tankar och försöka reda upp kaoset uppe i pallet eller vänta på den där jäkla blixten som aldrig kommer. Slänga sig framför tåget?! Ja jisses, varför ska det vara så svårt?!?!
Tror vi får ta och starta den där stödföreningen snart. :o
Marre: Jag vill inte bara vara hemma, jag vill ha nånting att göra med, men jag vet inte VAD. Och det får inte vara FÖR mycket att göra heller, jag behöver tid att göra ingenting, annars ballar jag ur! Men det är jävligt skönt för dig att du är lugn med tågförandet, önskar jag också hittat nånting som jag trivdes med/inte hatade som du, vad det än må vara.
Myra: Jag vet inte, jag tror att det är för att man har FÖR mycket att välja på i precis allt man gör. Hjärnan kortsluter. Jag har övervägt psykologbesök, för att få svar på dessa obegripliga ångestkänslor som kan infinna sig i opraktiska stuationer, men jag vet inte. Dels kostar det så mycket, och dels tror jag egentligen mer på att vänner hjälper vänner - en psykolog känner en ju inte, så rimligen borde det ta flera år innan han eller hon skulle kunna uttala sig om en som person över huvud taget. :P
Ja jo, fast jag gör inget vidare jobb med att leva det tycker jag. Ingen styrsel whatsoever, bläh.
Skicka en kommentar
<< Home