Bluääaeergh

Fyfan vad lökigt allt känns.
Hela livet känns som en badboll som sakta pyst ut under hela året, och det enda som faktiskt finns kvar inuti är sån där äcklig unken luft, som en gång var helt somrig och fräsch.
Jag är en sån poet. Och jag avskyr poesi.
No, I really do, usch.

Men det verkar nästan som att det är någons slags höstdepressionsvirus i farten, för det är verkligen inte bara jag som upplever att verkligheten blivit kass. Men vad gör man åt saken?
Dels är det den psykiska delen, där hjärnan gör sitt bästa för att vara så oduglig som möjligt, samtidigt som den viskar att jag innerst inne är helt jävla förståndshandikappad, och att jag egentligen är totalt inkapabel att sköta ett normalt liv. Dels är det den fysiska delen, med en evigt trött kropp, fnasig, torr och livlös hy, barrigt hår, spröda naglar, motspänstig och elak mage, knakande leder, och fortfarande det här förbannade locket i öronen, som pulserar inne i skallen.
Give or take a few problems.

Ain't life grand?

Skönt att Johan är så finfin i alla fall, så man har nåt att falla tillbaka på när de där tjocka väggarna som Elin beskrivit kommer i vägen för en.