£££

Idag har jag köpt en blå diamantrutig finstickad tröja, en sån klassisk gubbe/indiepoppar-tröja alltså. Jag älskar såna, hade en jättefin i blått och grått för massa år sen, fast den var i ull. Den var sketavarm och kliade, och en dag krympte den av helvete i tvätten. The end. Men nu är den ersatt! Jag köpte även pråliga ghettonegerörhängen, såna där diamond studs, fast fejk. Finns på H&M's killavdelning för 39 spänn, mycket bra, billig lyx. Ett par diamantrutiga knästrumpor i rosa och vitt slank också med, samt ett par tunna, vita knästrumpor. Nu får det bli vår, nu har jag både strumpor och skor att flaunta!
Sen köpte jag mer stuff, fast inget särskilt kul - hårborste, ett till baslinne, nya strumpor, kådisar, tamponger (ja jag ska prova lite grann, okej? Hetsa mig inte!), fluortuggummin och sånt. Det är skönt med pengar, men ändå får jag alltid ångest när jag handlar nånting. Är det verkligen nödvändgt? Kommer jag ha stor använding av det här? Etc etc, samma sak varje månad.

Kommer den dagen någonsin komma, då jag kan sprätta en femhundring utan att få ångest eller känna att det var månadens spenderarbralla som tog slut then and there? Kommer jag nånsin kunna köpa nånting för ett par tusen som jag inte behövt spara ihop till, och slippa känna att pengarna egentligen skulle behövas mer till något annat?
Will you ever come, sweet morrow?