Ye olde bag

Jag som hade så mycket att skriva om, var tog det vägen? Det är så svårt att bli gammal och gaggig. Gud, vad jag ljuger, jag har varit gaggig i säkert tio års tid, jag föddes bergis gaggig. Kanske jag får en epiffany vid sextiofem och minns precis allt från den dagen och framåt? Det vore i sanning något att se fram emot.

Men faktum är, att jag faktist ser fram emot att bli gammal. Äldre. Jag önskar att tiden vill rulla på, så att jag kan säga att jag trivs så bra på mitt jobb, att jag jobbat där i fem år och är helt avspänd och tjenis med tjifen och åker på kick offer. Jag vill kunna vara med och köpa bänkpapper (ja, nej, okej, det har man väl inte längre, men pennskrin åtminstonde, you have to give me pennskrin och blanka plastiga ryggsäckar) till mina barn när de ska börja skolan och hjälpa dem med alfabetet och sånt. Jag vill vara skrynkelgammal och gå och hålla handen med min man som jag har hållit ihop med i vått och torrt i sextio år och titta roat på dagens ungdom och gå på kondis.

Jag tror att jag alltid haft det här fjärrskådande problemet. Jag vill inte lämna saker åt slumpen, så jag tänker lite ahead. Fast jag vet inte när jag ska sluta titta framåt riktigt, så plötsligt sitter jag där med drömmar om en framtid som ligger fyrtio år bort. Hur lever man i nuet egentligen? Eller: hur lär man sig att uppskatta nuet och sluta dagdrömma sig bort till Framtiden när allt är Perfekt och Just Som Jag Vill Ha Det?